Svenska (English below):
Detta är en film vars namn kommer från det uttryck man använder då en ny påve har valts av kardinalkollegiet: "Vi har en påve!". I detta fall hade man en men tappade honom på vägen!
Historien kretsar kring valet av ny påve och de troende på Petersplatsen samlas för att se om det ur skorstenen under konklavens möte, kommer ut vit eller svart rök. Sistnämnda innebär att man inte lyckats enas kring en påve.
Svart rök emanerar vid ett par tillfällen men slutligen kommer den vita röken men ingen rök utan eld och det tar eld i den nyutnämnde kardinal Melville (Michel Piccoli), som drabbas av en psykisk kollaps och skriker ut sin frustration (och skräck?), flyendes till sitt rum.
Detta var inte vad man väntat sig och nu inleds en medlingsprocess för att utröna varför Melville reagerar som han gör.
För detta ändamål anlitar man en psykoanalytiker/psykiatriker (Nanni Moretti) som dock finner det svårt att utföra en analys eftersom hela kollegiet ideligen finns omkring den nyutnämnde. Inget får ju döljas.
Under en biltur med sin närmaste medarbetare och chaufförer, flyr Melville från dessa i ett obevakat ögonblick. Detta skapar självfallet ångest och oro samt skam hos den som hade ansvaret för den nyutnämnde påvens säkerhet.
Härefter följer en form av odyssé i staden bland Melvilles landsmän och -kvinnor. Han blir inte igenkänd eftersom man inte publicerat någon bild då det nu uppstått denna situation men likt forna tiders kungar (eller Fantomen?) vandrar han omkring på gator och torg "som en vanlig man".
Detta lär honom mycket om de troendes syn på kyrkan, påven, samhället och han får känna på hur det är att leva ett vanligt liv bortom alla de krav som skulle ha ställts eller skall ställas på honom som påve.
Det intressanta under valets gång initialt är att inte endast han vill att "kalken tas ifrån honom" utan mer eller mindre alla kardinaler känner likadant.
Det är en roande och till del tänkvärd film som tar upp frågor kring tro och traditioner samt den katolska kyrkans olika ritualer och hur det inte alltid kanske känns relevant för alla inblandade parter, kardinaler eller ej.
Man ser här en människa som reagerar som en människa, inte en maskin som automatiskt tar på sig ett uppdrag givet honom av människor, inte av Gud, även om man inom alla kyrkor försöker ge de troende den uppfattningen.
Det vi vet är att det är människor som väljer, människor som bedömer, människor som intrigerar, människor som har olika skäl för att rösta si eller så och om Gud har något med detta att göra, om detta kan vi ingenting veta.
I denna film visas hur de enskilda kardinalerna kan tänkas fundera och reagera på det som väntar dem. Det är ju trots allt inte vilket arbete - eller 'kall' om man vill - som helst, eftersom man blir chef för världens största 'företag', Katolska kyrkan med 1,5 miljarder troende!
Moretti tar dock också upp terapeuters tillkortakommanden, deras minst lika dogmatiska syn på människans kropp och själ. Detta gestaltas väl i Morettis egen psykiatriker som, i likhet med de flesta terapeuter, själv brottas med de största problemen av relationell natur i sitt eget liv.
Det visar också att en alltför dogmatisk tro på ett visst ideologiskt system, inte är fruktbart, om det inte innefattar ett starkt ifrågasättande av detsamma.
Att ha det man uppfattar som Gud's budskap som sin yttersta och enda ledstjärna och inte ifrågasätta vad som kommer från Gud och vad som kommer från människan är i stort sett lika illa som att ha Freud som samma ledstjärna utan att ifrågasätta vad som kommer från den förnuftige, intellektuellt tänkande Freud och vad som emanerar från hans besatthet av sex.
Vi lär oss av denna film att ifrågasättandet av traditioner inom vilken ideologisk kontext det månde vara är en förutsättning för människans yttersta val i livet.
Vi lär oss också att "se människan"/"Ecce Homo" bakom 'personan' på den som skall åtaga sig ett ämbete av denna karaktär, där inte alla är passade att leda utan har andra kvaliteter som gör sig bättre i det fördolda.
This is a film where the name is derived from the expression used when a new Pope has been elected by the conclave of cardinals: "We have a Pope!"
In this very case one had a Pope but lost him on the way.
The story orbit around the election of a new Pope and its consequences.
The believers are gathered on St Peter's Square to see, if it from the chimney during the meeting in the conclave, emerges white or black smoke. The latter means - as we know - that one haven't reached a conclusion around the election of a new Pope.
Black smoke do emerge at a couple of occasions but finally the white smoke is seen and people rejoices.
However, 'no smoke without a fire' and the newly ordained Cardinal Melville (Michel Piccoli) is mentally 'on fire', afflicted by an acute nervous breakdown, leading him to flee to his room, crying out his frustration (and fear?).
This was of course not what one had expected and now a process of negotiation is initiated, in order to determine the causes for Melville's reaction.
For this purpose one engage a psychoanalyst/psychiatrist (Nanni Moretti) who finds it difficult to execute an analysis as the whole 'collegium' of Cardinals constantly surrounds the newly appointed colleague. Nothing must be hidden.
During a car ride with his closest man and his chauffeurs, Melville flees during a unattended moment. This creates anguish, worry and alarm among those having the responsibility for the newly appointed Pope and his security.
What now follows is an oddysey through the city among Melvilles fellow country men and -women.
He is not recognized by 'his people' as one haven't published any photo of him after this very special situation occured but as former kings (or Dragos?), he now wanders streets and squares like "an ordinary man".
This teaches him a lot concerning the believers and their views on the Church, the Pope, the society and he is able to feel how it is being able to live an 'ordinary' life without all the demands that would have been or will be raised on him as a Pope.
An interesting detail during the voting process initially, was that not only he wanted "this cup to be taken from me" (him) but more or less all the cardinals felt the same.
This is a diverting film, worth considering as it brings up to discussion questions about faith and traditions and the different rituals within the Catholic Church and how all this, not always, are felt being relevant to all parties involved, cardinals or not.
We get to meet a human, reacting like a human, not a machine who automatically takes on a mission given to him by men, not God.
Within all Christian churches and denominations one has always tried and still tries to evoke the impression among believers that it's God who decides and appoints.
What we know is that it's people who chooses, people judging, people intriguing, people having different kinds of motivations for voting this way or that but if God has anything to do with this, we can't know for sure.
In this film one displays how the individual cardinals might think and react concerning what might be expected of them.
In spite of everything, this is not any job - or 'vocation' if one wants - among other jobs, as one becomes the head of the biggest 'enterprise' on Earth, The Catholic Church with its 1,5 billion adherents.
Moretti also puts the light on the shortcomings of therapists, their at least as dogmatic view on Man's body and soul, as ever the Church.
This is well depicted within the framework of Moretti's own psychiatrist, who, as most therapists, himself to a great extent is struggeling with problems of relational character in his own life.
It also shows that a all too dogmatic belief in a certain ideological system, is not fructuous, if it doesn't imply a constant questioning of the very same system.
To have, what one perceive, Gods message to mankind as ones ultimate and only guiding star and not questioning what in all this actually comes from God and what emanates from Man, is in principle as bad as having Freud as the only guiding star without questioning what emanates from the sensible, intellectually thinking Freud and what is a result of his obsession with sex.
We learn, from this film, that a questioning of traditions within any given ideological context is a prerequisite for Man's ultimate decisions in life and his/her development as a human being.
We also learn to "see Man (or the man)"/"Ecce Homo" behind the persona of the person taking on an office like this, where not all are meant to lead but have other qualities, better used in the 'hidden'.
(Photo Michel Piccoli at Cannes with Nanni Moretti and other actors copied from: https://www.purepeople.com/article/cannes-2011-le-pape-michel-piccoli-et-nanni-moretti-sur-les-marches_a79795/1)
(Photo Nanni Moretti, Michel Piccoli and 'the cardinals' copied from: http://s.excessif.com/mmdia/i/46/8/habemus-papam-de-nanni-moretti-10454468idydt.jpg?v=1)
Detta är en film vars namn kommer från det uttryck man använder då en ny påve har valts av kardinalkollegiet: "Vi har en påve!". I detta fall hade man en men tappade honom på vägen!
Historien kretsar kring valet av ny påve och de troende på Petersplatsen samlas för att se om det ur skorstenen under konklavens möte, kommer ut vit eller svart rök. Sistnämnda innebär att man inte lyckats enas kring en påve.
Svart rök emanerar vid ett par tillfällen men slutligen kommer den vita röken men ingen rök utan eld och det tar eld i den nyutnämnde kardinal Melville (Michel Piccoli), som drabbas av en psykisk kollaps och skriker ut sin frustration (och skräck?), flyendes till sitt rum.
Detta var inte vad man väntat sig och nu inleds en medlingsprocess för att utröna varför Melville reagerar som han gör.
För detta ändamål anlitar man en psykoanalytiker/psykiatriker (Nanni Moretti) som dock finner det svårt att utföra en analys eftersom hela kollegiet ideligen finns omkring den nyutnämnde. Inget får ju döljas.
Under en biltur med sin närmaste medarbetare och chaufförer, flyr Melville från dessa i ett obevakat ögonblick. Detta skapar självfallet ångest och oro samt skam hos den som hade ansvaret för den nyutnämnde påvens säkerhet.
Härefter följer en form av odyssé i staden bland Melvilles landsmän och -kvinnor. Han blir inte igenkänd eftersom man inte publicerat någon bild då det nu uppstått denna situation men likt forna tiders kungar (eller Fantomen?) vandrar han omkring på gator och torg "som en vanlig man".
Detta lär honom mycket om de troendes syn på kyrkan, påven, samhället och han får känna på hur det är att leva ett vanligt liv bortom alla de krav som skulle ha ställts eller skall ställas på honom som påve.
Det intressanta under valets gång initialt är att inte endast han vill att "kalken tas ifrån honom" utan mer eller mindre alla kardinaler känner likadant.
Det är en roande och till del tänkvärd film som tar upp frågor kring tro och traditioner samt den katolska kyrkans olika ritualer och hur det inte alltid kanske känns relevant för alla inblandade parter, kardinaler eller ej.
Man ser här en människa som reagerar som en människa, inte en maskin som automatiskt tar på sig ett uppdrag givet honom av människor, inte av Gud, även om man inom alla kyrkor försöker ge de troende den uppfattningen.
Det vi vet är att det är människor som väljer, människor som bedömer, människor som intrigerar, människor som har olika skäl för att rösta si eller så och om Gud har något med detta att göra, om detta kan vi ingenting veta.
I denna film visas hur de enskilda kardinalerna kan tänkas fundera och reagera på det som väntar dem. Det är ju trots allt inte vilket arbete - eller 'kall' om man vill - som helst, eftersom man blir chef för världens största 'företag', Katolska kyrkan med 1,5 miljarder troende!
Moretti tar dock också upp terapeuters tillkortakommanden, deras minst lika dogmatiska syn på människans kropp och själ. Detta gestaltas väl i Morettis egen psykiatriker som, i likhet med de flesta terapeuter, själv brottas med de största problemen av relationell natur i sitt eget liv.
Det visar också att en alltför dogmatisk tro på ett visst ideologiskt system, inte är fruktbart, om det inte innefattar ett starkt ifrågasättande av detsamma.
Att ha det man uppfattar som Gud's budskap som sin yttersta och enda ledstjärna och inte ifrågasätta vad som kommer från Gud och vad som kommer från människan är i stort sett lika illa som att ha Freud som samma ledstjärna utan att ifrågasätta vad som kommer från den förnuftige, intellektuellt tänkande Freud och vad som emanerar från hans besatthet av sex.
Vi lär oss av denna film att ifrågasättandet av traditioner inom vilken ideologisk kontext det månde vara är en förutsättning för människans yttersta val i livet.
Vi lär oss också att "se människan"/"Ecce Homo" bakom 'personan' på den som skall åtaga sig ett ämbete av denna karaktär, där inte alla är passade att leda utan har andra kvaliteter som gör sig bättre i det fördolda.
English:
This is a film where the name is derived from the expression used when a new Pope has been elected by the conclave of cardinals: "We have a Pope!"
In this very case one had a Pope but lost him on the way.
The story orbit around the election of a new Pope and its consequences.
The believers are gathered on St Peter's Square to see, if it from the chimney during the meeting in the conclave, emerges white or black smoke. The latter means - as we know - that one haven't reached a conclusion around the election of a new Pope.
Black smoke do emerge at a couple of occasions but finally the white smoke is seen and people rejoices.
However, 'no smoke without a fire' and the newly ordained Cardinal Melville (Michel Piccoli) is mentally 'on fire', afflicted by an acute nervous breakdown, leading him to flee to his room, crying out his frustration (and fear?).
This was of course not what one had expected and now a process of negotiation is initiated, in order to determine the causes for Melville's reaction.
For this purpose one engage a psychoanalyst/psychiatrist (Nanni Moretti) who finds it difficult to execute an analysis as the whole 'collegium' of Cardinals constantly surrounds the newly appointed colleague. Nothing must be hidden.
During a car ride with his closest man and his chauffeurs, Melville flees during a unattended moment. This creates anguish, worry and alarm among those having the responsibility for the newly appointed Pope and his security.
What now follows is an oddysey through the city among Melvilles fellow country men and -women.
He is not recognized by 'his people' as one haven't published any photo of him after this very special situation occured but as former kings (or Dragos?), he now wanders streets and squares like "an ordinary man".
This teaches him a lot concerning the believers and their views on the Church, the Pope, the society and he is able to feel how it is being able to live an 'ordinary' life without all the demands that would have been or will be raised on him as a Pope.
An interesting detail during the voting process initially, was that not only he wanted "this cup to be taken from me" (him) but more or less all the cardinals felt the same.
This is a diverting film, worth considering as it brings up to discussion questions about faith and traditions and the different rituals within the Catholic Church and how all this, not always, are felt being relevant to all parties involved, cardinals or not.
We get to meet a human, reacting like a human, not a machine who automatically takes on a mission given to him by men, not God.
Within all Christian churches and denominations one has always tried and still tries to evoke the impression among believers that it's God who decides and appoints.
What we know is that it's people who chooses, people judging, people intriguing, people having different kinds of motivations for voting this way or that but if God has anything to do with this, we can't know for sure.
In this film one displays how the individual cardinals might think and react concerning what might be expected of them.
In spite of everything, this is not any job - or 'vocation' if one wants - among other jobs, as one becomes the head of the biggest 'enterprise' on Earth, The Catholic Church with its 1,5 billion adherents.
Moretti also puts the light on the shortcomings of therapists, their at least as dogmatic view on Man's body and soul, as ever the Church.
This is well depicted within the framework of Moretti's own psychiatrist, who, as most therapists, himself to a great extent is struggeling with problems of relational character in his own life.
It also shows that a all too dogmatic belief in a certain ideological system, is not fructuous, if it doesn't imply a constant questioning of the very same system.
To have, what one perceive, Gods message to mankind as ones ultimate and only guiding star and not questioning what in all this actually comes from God and what emanates from Man, is in principle as bad as having Freud as the only guiding star without questioning what emanates from the sensible, intellectually thinking Freud and what is a result of his obsession with sex.
We learn, from this film, that a questioning of traditions within any given ideological context is a prerequisite for Man's ultimate decisions in life and his/her development as a human being.
We also learn to "see Man (or the man)"/"Ecce Homo" behind the persona of the person taking on an office like this, where not all are meant to lead but have other qualities, better used in the 'hidden'.
(Photo Michel Piccoli at Cannes with Nanni Moretti and other actors copied from: https://www.purepeople.com/article/cannes-2011-le-pape-michel-piccoli-et-nanni-moretti-sur-les-marches_a79795/1)
(Photo Nanni Moretti, Michel Piccoli and 'the cardinals' copied from: http://s.excessif.com/mmdia/i/46/8/habemus-papam-de-nanni-moretti-10454468idydt.jpg?v=1)
No comments:
Post a Comment