How I celebrated the end of the World/Sisters in Law

Svenska (English below):

De senaste dagarna har vi sett dels filmen Sisters in law dels, under fredagskvällen på Zita, filmen Så firade vi jordens undergång av Catalin Mitulescu, en rumänsk film. Denna ingår i den rumänska filmveckan som just nu pågår på Zita och som jag kan rekommendera alla filmälskare att besöka.

SISTERS IN LAW Trailer from Women Make Movies on Vimeo.

Sisters in law av Florence Ayisi och Kim Longinotto är en dokumentärfilm om ett antal kvinnliga jurister/domare som har att lösa ett antal många gånger upprörande rättsfall i de byar där de vekar i sydöstra Kamerun: Våldtäkter, kvinnomisshandel, barnmisshandel m.m.

Dessa kvinnor skildras med värme och de ger intryck av att vara mycket starka och självständiga.

De vågar också gå in i och ta strid kring ärenden som rör Sharialagarnas uttiolkning.

De ger också kvinnor större självförtroende genom att stötta dem i olika rättsärenden och ifrågasätta det patriarkala systemets överhöghet.

En mycket sevärd dokumentär som jag kan rekommendera, eftersom den ger en mer mångfacetterad bild av ett afrikanskt samhälle, de olika hierarkiska systemen, religionens roll samt kvinnors självständighet och mod, en bild som inte ofta förmedlas via de nyhetsinslag vi erbjuds i TV eller radio.

Så firade vi jordens undergång utspelas i Rumänien och skildrar Ceausescus sista tid vid makten ur ett antal familjers perspektiv. Detta innan de visste att han var på väg att falla. Innan de händelser i Bukarest som ledde till hans undergång och demokratins insteg i den rumänska historien.

Några ungdomars liv gestaltas och hur de hamnar i problem för att de bryter mot de regler som satts upp för att inrikta allt samhällsliv på landsfadern Ceausescu och hans påstådda storhet.

En av de unga skådespelarna finns på plats på Zita och han för ett samtal tillsammans med en rumänsk filmkritiker efter filmen.

Imorgon lördag är det dags att resa till Öland. Vi åker klockan 09.00 från Cityterminalen och blir borta en vecka. Hoppas kunna publicera en del bilder från de platser vi besöker på ön. Vi återkommer med en rapport då vi är tillbaka i Stockholm 31/8-1/9.

Väl mött på nytt!

English:

The last few days we have seen the film Sisters in law by Florence Ayisi and Kim Longinotto and tonight How I celebrated the end of the World by Catalin Mitulescu, a Rumanian film. This was a film that constituted one in a series of Rumanian films shown at Zita during the Rumanian film week. I recommend those of you who are film lovers to visit this event.

Sisters in law is a documentary about a number of female lawyers and judges working hard to solve a number of, in many ways, shocking cases of violence and criminal behaviour in the villages were they work. This all take place in the southwestern parts of Cameroon.

These women are depicted with warmth and humour and gives the impression of being very strong and independent in their work.

They even dare to look in to cases that concerns the interpretation of the Sharia laws.

Hereby they also give other women courage to fight for their rights against the patriarchal superiority.

A highly recommendable film that conveys a more multifaceted picture of an African society, the different hierarchial systems, the role of the religion and female independence and courage, a picture not so often portrayed in the news features in TV and radio.

How I celebrated the end of the World is a film about the last days of Ceausescus regime and this is depicted from the view point of some ordinary families living and working under the dictatorship.

This is before they knew that the dictator were going to fall. Before the events in Bukarest that led to his fall and death and the beginning of democracy in Rumanian history.

Some youngsters life is depicted and how they get into trouble when breaking the rules set up to aim all societal life on focusing towards Ceausescu and his alleged greatness.

One of the young actors is present at Zita and after the film he talks with a Rumanian film critic about the film.

Tomorrow Saturday, we leave for Öland.

We leave with the bus at nine o'clock in the morning from the City terminal in Stockholm.

We will stay for only one week.

I hope we can publish som pictures from the trip when we come back around the 31 of August or first of September.

This is England

Svenska (English below):

Eftersom det regnar då vi lämnar hemmet idag, tar jag med mig paraplyet men det visar sig vara onödigt. Resten av dagen skiner solen från en klarblå himmel nästintill.

En av begivenheterna idag är Skattemyndigheten.

Jag måste ge denna myndighet vid Magnus Ladulåsgatan en eloge för deras effektivitet.(vilket i och för sig smärtar men rätt skall vara rätt).

Det är många gånger en stor skara människor som väntar på att få sina ärenden handlagda men jag har aldrig väntat mer än en halvtimme. Inte heller idag trots att det, då jag anlände, säkert var 50 väntande före mig i just den kön.

Aurore beger sig under tiden till L'Occitane för att köpa en liten present till min moster Karin som fyller år 28/8. Vad det blev är hemligt men det doftar (självfallet)!

(Photo taken from: http://potatisbakelse.blogg.se/images/2007/atmosfar_1183330949_11114268.jpg)

Efter detta postboxen och därefter en kaffe vid Konditori Kungstornet.

Vi vandrar därefter omkring för att se om vi kan hitta annat att shoppa vilket vi också gör. Aurore köper sin första baddräkt på tretton år.

Jag letar badbyxor och hittar till slut ett par på Stadium för endast 49:- (sommar rea).

Även Aurore's baddräkt köptes där. Badbyxor är ett plagg jag inte ägt på många år.

Varför dessa badtillbehör?

Jo, vi skall åka till Öland på lördag 25/8 (min - Gunnar's - mor Alice's födelsedag om hon levat. Hon skulle fyllt 87 år).

Vi - eller rättare Aurore - har hittat ett billigt boende halvvägs mellan Borgholm och Böda.

Jag skall visa Aurore runt på ön och själv säkert upptäcka en hel del jag inte tidigare sett eller glömt att jag sett. Det är trots allt elva år sedan jag senast besökte Öland och det var i samband med min mors begravning och spridandet av hennes aska i havet utanför Böda sand.

Min mor föddes och växte upp på denna vackra ö.

Hon lämnade dock hemmet vid sjutton års ålder för att arbeta och studera i Uppsala och senare Stockholm.

Idag finns av de elva barn min mormor födde, två kvar, mina mostrar Elvy och Karin, vilka båda bor i Borgholm.

Kvällen avslutar vi med filmen This is England av regissören Shane Meadows.

Denna film utspelas under den period i England/Storbritannien då Margareth Thatcher var premiärminister och England var involverad i sitt första krig efter andra världskriget, nämligen Falklandskriget.

Historien utspelas i en liten stad där den unge Shaun (till del regissörens alter ego) ständigt blir påhoppad och utsatt för spott och spe. Han lever med sin ensamstående mor. Hans far stred för britterna i Falklandskriget och dödades där.

Då hans liv tycks mer och mer meningslöst träffar han på ett gäng skinheads som tar honom under sina vingars beskydd. Här i denna grupp får han ett värde och ett skydd samt en gemenskap han tidigare saknat. Ledare för gruppen är Woody.

Allt detta förändras dock då Combo, en kompis till Woody lämnar fängelset och kommer tillbaka till den lilla staden och vill återförenas med de övriga han tidigare haft kontakt med.

Dock har Combo en annan, mer förhärdad syn på människor och är en utpräglad rasist med starka xenofobiska drag. Hans inträde på scenen förändrar hela strukturen i gruppen och det märks inte minst i hans förhållande till den enda svarte i gänget, Milky, en person han i grunden inte känner någon respekt för.

Nu tyr sig dock Shaun till Combo som han upplever vara en starkare ledare och en person som säger sig vilja förändra samhället till det bättre. Dessutom spelar Combo på Shaun's känslor för sin far och menar att det de skall uträtta tillsammans skall leda till att fadern ej dog förgäves.

Filmen speglar på många plan utvecklingen i det dåtida England men är förhållandevis snällt berättad med många rörande och humoristiska inslag.

De våldsinslag som förekommer är starkt begränsade och filmen berör aldrig våra känslor på detta plan. Man blir inte upprörd. Dock mycket sevärd.

English:

As it's raining when we leave home, I take my umbrella but it wasn't necessary. The rest of the day the sun is shining from a blue and cloudless sky.

One of the events today is the Swedish Tax Agency.

I have to praise this authority for its efficiency. There are often a great number of people waiting to get their errands handled but I have never waited for more than thirty minutes.

Not today either though I had at least 50 persons waiting in front of me.

Aurore heads off to L'Occitane in order to buy a small present to my aunt Karin who's celebrating her birthday the 28th of August. What Aurore bought is a secret but it smells good (of course!).

After this we visit our mailbox and then coffee at Konditori Kungstornet (Patisserie Kings Tower).

We then wander about to see if we can find something to buy and we did.

Aurore buys her first bathing costume in thirteen years.

I am looking for bathing-trunks and I find a pair at Stadium.

Aurore's bathing suite was bought there too. I haven't had a pair of bathing-trunks for years.

Why these fittings?

Because we are going to Öland - the second largest island in Sweden - on Saturday 25/8 (my mother Alice's birtday if she had lived. She would have become 87 years old this year).

We have found a cheap living located almost right between Borgholm and Böda (the first name is the name of the biggest and only town on the island and the place were my aunts live. The second name is the name of the small village were my mother grow up in the northern part of the island).

I am going to show Aurore round the island and probalby discover some things I haven't seen myself or perhaps forgotten that I have seen. It is now eleven years since I last visited Öland and this was in connection with my mother's funeral and the spreading of her ashes in the sea. Of the eleven children that my grandmother gave birth to, only two are still alive, my aunt Elvy and aunt Karin, both living in Borgholm. (The video below taken from Youtube displays some parts of Öland but there are a many other beautiful places to discover)

We end the evening with the film This is England (the video above at the beginning of the text) directed by Shane Meadows.

This film is located in the period when England/Great Britain had Margareth Thatcher as prime minister and the country was involved in its first war since World War II, the Falkland war.

This story takes place in a small town in England were the young Shaun (partly the alter ego of the director) constantly is being harassed by other youngsters. He lives together with his single mother. His father fought for the British in the Falkland war and was killed there.

When his life seems more and more meaningless he meets a gang of skin heads who takes him under their wing. In this group he feels valuable and he also is protected from other youngsters wanting to harm him or pick on him.

The leader of this group is a young man called Woody.

Everything changes though when a friend of Woody - Combo - is released from prison and returns to the small town wanting to reunite with his old frends.

Combo has a more hardened view on people and is a clear cut rasist with strong xenofobic ideas. His entrance on the scene changes the structure in the group and this is obvious when it comes to his relation to the only black member of the gang, Milky, a peson he deep inside does not respect but accepts for tactical reasons.

Now Shaun takes side for Combo who he thinks is a stronger leader and a person who says he wants to change the society to the better.

Apart from this Combo also takes advantage of Shauns feelings for his father meaning that they have to achieve something great together so that his death was not in vain.

The film in many ways depict the development in England during the Eighties but is comparatively good natured in its narration with many moving and humoristic parts.

The elements of violence in the film is very limited and it doesn't affect the viewer - or at least not us - on that specific level.

We didn't get upset by the events in the film. A film worth seeing though.

Black Sheep and Evil

Svenska:

Vi har i någon tävling vunnit biljetter till filmen Black Sheep regisserad av Jonathan King.

På eftermiddagen beger vi oss till biografen - Filmstaden Sergel - för att se detta förmodade 'mästerverk'?!

På Filmstadens tak möts vi av en gigantisk Shrek och hans åsna. Kanske är vi åsnor som ser dessa får?

Nåväl, denna film handlar alltså om en fårfarm på Nya Zeeland och man får dels under några korta sekvenser följa huvudpersonernas uppväxt men därefter återkommer berättelsen många år senare då en av två bröder återvänder till gården efter att ha bott i storstaden ett antal år. Dels återvänder han i syfte att få ut sin ekonomiska del av föräldrarnas arv men samtidigt bearbeta gamla traumatiska minnen under uppväxtåren (minnen som har med - ja just det, fåren att göra).

Den andre brodern har stannat kvar för att sköta gården och fårfarmen.

Dock har han inlett ett samarbete med ett antal forskare som ägnar sig åt genetiska experiment med fåren som försöksobjekt.

Dessa (fåren) förvandlas till köttätande monster och de människor de biter och vilka lyckas överleva förvandlas även de...

Några goda skratt blir det trots allt i denna film som inte tar sig själv på så stort allvar!

Man kan konstatera att den som inlägg i debatten om kloning (Dolly) kommer ett antal år för sent men å andra sidan kan dessa frågor alltid sägas ha sin aktualitet. Detta om nu biobesökarna i någon mån fokuserade på denna sida av filmen.

På kvällen ser vi hemma Mikael Håfströms filmatisering av Jan Guillou's roman Ondskan.

En film där berättelsen skildras ganska rakt upp och ned men professionellt och med en god rytm i berättelsens struktur.

Aurore som även läst boken (och tidigare sett filmen) - vilket inte jag gjort - upplever filmens rytm och framåtgående berättelsestruktur vara bättre än bokens som hon fann alldeles för omständig i sin utformning.

English:

In some competition earlier this summer Aurore and I won tickets to the film Black Sheep, directed by Johathan King. In the afternoon we head off to 'Filmstaden Sergel' in order to see this supposed 'masterpiece'?!

On the roof we can see a giant Shrek and his donkey. Maybe we are donkeys watching these sheep?

Anyway, this film tells the story of a sheep farm on New Zealand and during some short sequenses we follow the main characters during the time when they grew up on this farm. Thereafter the story continues many years later when one of two brothers return to the farm after having lived in the city for many years. He returns partly because he wants his share of the money from the inheritance left on to them when their parents died, partly because he wants to work on solving some early traumatic memories during childhood (related to - exactly - the sheep).

The other brother have stayed on in order to run the farm and the sheep business.

He has though initiated a cooperation with some scientists involved in genetic experiments with the sheep as experimental material so to speak.

They (the sheep) are transformed into meat eating monsters and the people they bite and who survive are also transformed...

Some good laughs when watching this film, one that does not take itself seriously (thank goodness)!

One can establish the fact that as a contribution to the discussion around cloning (Dolly) this film is made some years to late but on the other hand, these issues are always of current interest. This of course if the cinema visitors in any way were able to focus on this aspect of the film.

In the evening after returning home we watch Mikael Håfström's adaptation for the screen of Jan Guillou's Ondskan (Evil).

This is a film where the story is told very straight forward but professionally and with a good rhythm in the structure of the story.

Aurore has also read the book (and previously seen the film) - something I haven't done - and her experience is that the rhythm and progression in the structure of the storytelling is better in the film than in the book. She found the book all to lengthy in its formation.

The Secret Life of Words

On friday the 17th August, it is Robert De Niro's birthday. He has the privilege having participated in the same movie as Aurore (writes Gunnar), namely Ronin.

(Photo taken from: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg9643asZDOzCGH6p8Xny6L_lwri0Ht_BixWlbX2K_k12t45AR2eAlsdoI35MjjUE-kPwRAHRsZG-VvWMjaPlS8yH2WTb_DVY4sViZbCfaVq4JhiUZG5vrFJNkQwjDHcMfl_eU3YQ/s1600/Robert-De-Niro.jpg)

It is also the day wee see the premiere of Isabel Coixet's The Secret Life of Words.

After arriving to Zita and getting our tickets we want to come into the movie theatre.

We realize that the woman taking our tickets happens to be... Marie Boberg (film buyer at Folkets Bio). I joke with her "Have you become a volonteer?".

The theater is rather empty. Everyone has prefered the next screening introduced by a personality.

The feature film we watch is uneven. Many characters could be avoided. Many micro-stories too. Sarah Polley is very good as a former victim of tortures.

Tim Robbins is... Tim Robbins.

It could have been better.

Torremolinos 73

(Photo taken from: http://www.allocine.fr/film/fichefilm-54439/photos/detail/?cmediafile=18882362)

SVENSKA:

Kvällens hemmafilm blir alltså Torremolinos 73 av en namne till Aurore, nämligen Pablo Berger.

Filmen i sig är en riktigt underhållande komedi om en minst sagt medelmåttig man vid namn Alfredo Lopez som dagligen kämpar sig igenom sin kolportageverksamhet. Han är dörrförsäljare, arbetandes för ett förlag vid namn Montoya.

Hans arbete består i att sälja encyklopedier.

Försäljningen går dock inte bra och förlaget bestämmer sig för att samla sina anställda för ett arbetsmöte där ledningen föreslår följande: De anställda skall få låna filmutrustning för att hemma spela in scener där de älskar med varandra. Detta skall sedan distribueras som 'undervisningsfilm' i Skandinavien.

Vår hjälte och hans hustru Carmen tackar ja till erbjudandet och snart tar de de första stapplande stegen mot att bli 'porrstjärnor' (vem trodde på det didaktiska i detta?).

Hustrun blir dock så känd och populär i Skandinavien att man snart får erbjudande från ett danskt filmteam om att spela in en film med henne i huvudrollen och med Alfredo som regissör.

Filmens namn: Torremolinos 73.

ENGLISH:

Wonderful, intelligent first film by a Berger ;-)

Maybe the first film by a Berger, but not the last: Torremolinos 73.

Alfredo Lopez - the main character in this movie - is a salesman. He is selling encyclopedias, directly by the door.

The sales are not going well and the company - Montoya publishing house - invites the employees and their spouses to a meeting where they introduce some new ideas.

They get to borrow some film equipment in order to make movies in which they make love to each other. These movies are later to be distributed in Scandinavia as 'educational films'

Alfredos wife - Carmen - becomes very famous in Scandinavia through these films and soon a Danish film crew visit them and offer them to make a film with Carmen in the leading role and Alfredo as the director. They agree to this and the name of the film is: Torremolinos 73.

An entertaining film and as being only the second film by this director, it's quite promising.

The Man Who Wasn't There

Svenska (English below):

Aurore och jag besöker idag Stadsmuseet men endast för att se om vi kan hitta den t-shirt hon vill ha, nämligen den med texten: "Döden dö" från utställningen med samma namn.

Dock har de endast en storlek och den passar inte henne. Zut!

Efter detta beger vi oss till Herman's vegetariska restaurang för att dricka kaffe och äta någon god sötsak.

Det var - som vanligt - trevligt att sitta på denna restaurang med en härlig utsikt över Stockholm.

Jag kan för de av er som ej känner till detta lokus rekommendera ett besök. Jag försäkrar att även de av er som inte likt undertecknad är vegetarian, kommer uppskatta deras buffé och desserter.

Promenad på 'Söder' till Medborgarplatsen där vi besöker dagens sista optiker (tredje för idag) för att se på glasögonbågar till mig, Gunnar.

De ena paret glasögon gick sönder i skalmarna häromdagen och det andra paret är repigt. Jag genomgick också en synundersökning för ett år sedan som visade att jag behöver progressiva glas.

Väl hemma efter middag och diverse andra upptåg, ser vi filmen 'The Man Who Wasn't There' av Joel Coen med Billy Bob Thornton i den manliga huvudrollen. I övriga roller såg vi bl.a. Frances McDormand och James Gandolfini.

Filmen utspelar sig i Santa Rosa, Kalifornien och historien kretsar kring den lakoniske, kedjerökande Ed Crane (Thornton) som arbetar som frisör i sin svågers frisersalong.

Hans hustru (McDormand) har alkoholproblem och dessutom ett sidoförhållande med sin chef, Big Dave (Gandolfini) som har för avsikt att utöka sin verksamhet och därför har sparat till ett kapital som skall lägga grunden för denna expansion.

Under tiden träffar Ed en man som skall starta en kemtvätt (något nytt på denna tid) och han lyckas inte endast få med sig Ed på detta projekt utan dessutom förmå honom investera de behövliga pengarna i projektet. Dessa pengar får han omvägen via att skriva ett anonymt brev till Big Dave där han hotar att avslöja sistnämndes förhållande med Ed's (sin egen) fru.

För att undvika detta skalll Big Dave lägga 10 000 dollar på en speciell plats, samma summa Big Dave skulle använt för sin investering.

Ett drama följer med flera ingredienser av spänningshöjande art.

Tyvärr är den DVD vi lånat av Stadsbiblioteket så dålig att vi inte kan se de sista trettio minuterna av filmen! Aurore har sett den tidigare men inte jag. Detta var fjärde filmen som var i sådant skick att vi inte kunde se dem.

English:

Aurore and I visit the Stockholm City Museum but only because we want to see if we can find the t-shirt Aurore wants, a black one with the text: 'Surely Die' ('Döden dö') from the exhibition with the same name. Unfortunately they only have one size and it doesn't fit her. Zut!

After this we head on to Hermans vegetarian restaurant to drink coffee and eat some of their tasty paistries or cakes.

It's - as always - very nice to visit this restaurant with its tremendous view over Stockholm.

I would like to recommend trying their vegetarian buffet, even if you're not vegetarian.

I assure you that you will enjoy their food and desserts.

Now we take a walk on the south side of the city winding up at 'Medborgarplatsen' visiting the last optician today (the third) in order to look at some new frames for my (Gunnar) glasses.

One of my two glasses broke in the frames and the other pair is scratched. I underwent an examination of my eyes a year ago and we found out that I was in need of prgressive glasses.

When arriving home again, after dinner and other 'hoax', we watch the film The Man Who Wasn't There by Joel Coen with Billy Bob Thornton in the leading rôle. In other rôles we, among others, see Frances McDormand och James Gandolfini.

The events in this film take place in Santa Rosa, California in 1949 and the story revolves around the laconic, chain-smoking barber Ed Crane (Thornton) who works in a salon owned by his brother in law. His wife (McDormand) is an alcoholic and is also having an affair with her boss (Gandolfini).

An exciting drama follows, commented through Ed's own laconic voice.

Unfortunately the DVD we have lent on the Municipal Library is in such a bad shape that we were not able to see the last thirty minutes. Aurore has seen it before but I have not.

(Photo taken from: http://www.nndb.com/people/399/000025324/joel-coen.jpg)

(Photo taken from: http://thisdistractedglobe.com/wp-content/
uploads/2009/06/frances-mcdormand.jpg

Ingmar Bergman again

Svenska (English below after the videos)

Under ett antal dagar sedan Ingmar Bergmans död har i stort sett hela kultur-Sverige trätt fram för att kommentera, analysera, diskutera, kritisera och överhuvud ägna sig åt inträngande samtal kring denne gigant inom film som konst.

Det intressanta är att så många nu träder fram och hyllar en av 1900-talets största svenska regissörer och kanske en av samma sekels största även internationellt.

Varför nu efter hans död?

Som de flesta av oss vet, tog det många år innan Bergman uppmärksammades för sina konstnärliga kvaliteter i Sverige. Då hade han redan utomlands hyllats sedan årtionden för sitt arbete som filmskapare.

I Montevideo, Uruguay, brukar vissa säga att det var de som upptäckte Bergman under tidigt 40-tal och i Mellanamerika hyllas han som vore han en av den egna kontinentens stora konstnärer.

I Frankrike uttalade sig genast president Sarkozy om Bergman och hans betydelse som filmskapare i ett internationellt perspektiv - dock ej den svenske statsministern, förstås!

(Photo taken from: http://i.telegraph.co.uk/telegraph/multimedia/archive/00554/news-graphics-2007-_554141a.jpg)

I USA har han ävenledes sedan många årtionden ansetts vara en av de största inom film-och teaterområdet. Årligen har på olika håll i USA arrangerats filmfestivaler och -retrospektiver med hans filmer och på teatrar har hans verk också dramatiserats.

Ett annat tecken på hur sent man kom att på allvar diskutera och efter förtjänst uppmärksamma Bergman i vårt land, är att den första doktorsavhandlingen om Bergman kom att skrivas först 1989 av Maaret Koskinen.

Då hade man redan i andra länder skrivit om Bergman och hans filmskapande och det långt tidigare och i större utsträckning än här.

Många människor från andra länder har också uppfattningen att svenskar till del är som de karaktärer som gestaltas i Bergmans filmer och då tänker jag inte enbart på det tungsinne eller den melankoli han förmedlar utan fr.a kanske de intellektuella och andliga spörsmål som de djupt reflekterande människorna i hans verk ofta dryftar.

I anknytning till detta kan man antaga att de utlänningar som besöker Sverige eller bosätter sig här nog tenderar att bli besvikna då de märker att det främst är fredagsölen, fotbollen och Bingolotto som intresserar den genomsnittlige svensken.

Man har ibland sagt att de frågor av existentiell art som Bergman tar upp i sina filmer, genom den långt gånga sekularisering som vårt land genomgått inte längre skulle känns relevanta för svenskar.

Riktigt är att sekulariseringen (ett begrepp som dock inte alltid behöver tolkas så entydigt som det ofta görs i den offentliga debatten) nått längre i vårt land än i många andra länder men det behöver å andra sidan inte betyda att man för den skulle inte skulle behöva reflektera över livets klassiskt mänskliga teman om varifrån, vadan och varthän.

Den religiösa kontext i vilken Bergmans filmer rör sig kanske gjort att en del människor skyggat inför dessa men det beror nog mer på att svensken i gemen ej sett särskilt många filmer av Bergman för att härigenom kunna ta till sig de underliggande tankarna kring vår tillvaro, tankar som alltid har universell giltighet, oavsett vad man tror på eller ej.

I själva verket kan detta till stor del bero på en intellektuell slapphet hos svensken.

I samband med intervjuer med människor 'på stan' svarar de flesta att de sett 'Fanny och Alexander' (En av Bergmans minst intressanta filmer) samt 'Smultronstället', 'Sommaren med Monica' eller den de tror han regisserat, nämligen 'Hets'.

Om man dock endast sett dessa filmer kan man inte bilda sig en uppfattning om rikedomen i hans skapande samt alla de frågor han antingen försöker finna svar på eller åtminstone ställa sig själv och de som ser hans filmer.

Vad händer nu? Retrospektiv på Cinemateket med Bergman och för den delen Antonioni, filmer i TV och program i radio. Uppsättningar av Bergmans dramatik på teatrarna?

Förmodligen allt detta och "himlen därtill"!

Någon uttryckte att mycket av detta är hyckleri då samma personer som under hans levnad inte uppmärksammade honom eller kritiserade merparten av hans verk, nu träder fram som stora beundrare av och experter kring hans skapande.

Hoppas fler upptäcker Bergman som filmskapare och inte fokuserar så mycket på människan Bergman och hans fel och brister - eller det som man upplever som hans fel och brister - alternativt de bilder av Bergman som förmedlats via media i olika sammanhang.

Människan Bergman är i bedömningen av hans filmskapande ointressant så som alla skapande människor. Det är deras verk som är intressanta och för att uppskatta dem behöver man inte känna människan bakom dem.

English:

In the course of days since the death of Ingmar Bergman almost the entire 'cultural establishment' in Sweden have stepped forward in order to comment on, analyze, discuss, criticize and on the whole engage themselves in discussions around this giant within film - as art.

The interesting thing about this is that so many now step forward in order to pay tribute to one of the greatest Swedish directors of the 20th century and maybe one of the greatest internationally during the same period but why now - after his death?

As most of us know, it took many years before Bergman was acknowledged for his artistic qualities in Sweden. At the time, when this happened, he had already, since decades, been recognized abroad for his work as a film director.

In Montevideo, Uruguay, they recently said that it was they who had discovered Bergman during the early 1940:s and in Central America he is being honoured as one of the continent's own great artists.

In France president Sarkozy at once commented on Bergmans death and his importance as a film maker seen in an international perspective - not the Swedish prime minister however - or should I write, of course!

In the USA he has also - since decades - been regarded as one of the greatest auteurs within film and theatre.

There are annual filmfestivals and -retrospectives being arranged in different parts of the country displaying the works of Bergman and in 'art et cinéma' theatres they also show his productions regularly.

Another indication of how late we in Sweden came to discuss and recognize Bergman: The first dissertation (thesis) about Bergman and his film making was written by Maaret Koskinen in 1993! At that time one had already in other countries - since long - written about Bergman and his work to a far greater extent than - even today - is done in Sweden.

People from other countries often get the impression through Bergman's oeuvres that Swedes are like the characters being depicted in his films and I don't particularly think of the melancholy he mediates but also the intellectual and spiritual questions his characters discuss in the films.

Those who visit Sweden or settle in Sweden often become disappointed when they realize that it's more the Friday beer, football and 'Bingolotto' that interest the average Swede.

Sometimes one have said that the questions of existential art, that Bergman deals with in his oeuvres, through the secularization (a conception that could be discussed as the word and its connotation not always has to be interpreted in the way it usually is done), no longer is felt as relevant issues for the average Swede.

It's correct that the secularization has reached further in this country than in many other comparable countries but this doesn't mean that people don't need to reflect on classical human issues as to where we come from, where we are heading and why.

The religious setting in which Bergman's films are contextualized might scare some people away (in Sweden) but this is more due to the fact that the ordinary Swede is not familiar with a sufficient number of his films in order to be able to comprehend the underlying ideas about our existence, ideas with universal validity - in spite of what you believe in or not.

As a matter of fact, this might to a great extent be due to intellectual laxity among the Swedes.

When listening to interviews with people 'on the street' most of them say they have seen Fanny and Alexander (one of Bergmans least interesting films), Wild strawberries, Summer with Monika or the film many people think he has directed, namely Frenzy (Torment).

If these are the only films one have seen, it's of course difficult to have an opinion about the richness in Bergman's creative activity and all the questions he tries to find the answers to or at least put forward in front of himself and others.

What will happen now? A retrospective at the Cinematek in Sweden with the works by Bergman and for that part also Antonioni, movies shown in TV and programs in radio. Productions of Bergman's dramas at the theatres?

Probably this and much more!

Someone said that much of this is hypocricy as the same persons that during his life seldom gave him the attention he deserved or criticized the majority of his work, now come forward and present themselves as great admirers and experts of his creative work.

I hope that more people discover Bergman as a film maker instead of focusing too much on Bergman as a person, his faults and shortcomings - or the things one might regard as such - or the picture some medias convey of the person Bergman.

The human being Bergman is - when appraising his work as a film maker - an uninteresting object as with all creative persons and their œuvres.

It is their creative work one have to focus on and to appreciate them it is not necessary to know anything about the person behind.

Landsort

On monday the 6th, we decided to go to Öja/Landsort (information unfortunately only in Swedish) to take some pictures, get some fresh air and some inspiration.

Here are the photos!

It was a wonderful day! The sun glared down at us from a almost cloudless sky. We had prepared a pique nique basket and we really enjoyed sitting on some benches beneath the lighthouse Landsort eating our packed lunch.

This is the oldest lighthouse in Sweden even though there are three lighthouses in the southern province of Skåne that are older but they were built when this part of Sweden belonged to Denmark, so they don't count! It was built in its present shape in 1689 even though there had been other beacons on this spot previously, built in other materials.

To be on an island like this and just enjoying the fine weather and the sea is really fantastic.

I (Gunnar) have always been fascinated by the sea, the fresh air and being able to take a bath in something else than a bathtub.

It took us some time though to reach the island as the commuter trains did not work as usual due to some work being done on this stretch.

First we took the bus (12:29 AM) from our home to Farsta strand (almost thirty minutes) and from there the commuter train to Västerhaninge (more than fifteen minutes). From Västerhaninge another bus to Nynäshamn/Sandtorp (almost thirty minutes) and from there another bus to Torö/Ankarudden (forty minutes) were we took the boat out to Landsort (twenty minutes almost).

A lengthy procedure but it was worth it!

Of course it took us the same amount of time home. We came home at about 9.30 PM.

The Poodle

(Photo copyright: http://www.fineart.no/edoc/campaign_img/IMAGE_83-4.JPG)

Svenska:

Idag (enligt hans hemsida) fyller den norsk-svenske konstnären Kjartan Slettermark 75 år (enligt radion 5/8).

Denne provokatör - som han kommit att bli betraktad som - intervjuades i radio häromdagen och berättade där att efter att i Norge (Oslo) ha uppfört ett konstverk som handlade om Vietnamkriget fann han sig tvingad 'emigrera' till Sverige. Detta dels efter att någon försökt förstöra hans konstverk med en yxa dels att det senare kom att bli förstört genom 'stening'.

Det främsta skälet var dock att han själv kom att bli utsatt för häftig kritik från olika representanter för det norska officiella samhällsetablissemanget och allmänheten.

I Sverige kom han bl.a. att ägna sig åt undervisning men blev vid en skola avskedad eftersom han inte ville finna sig i det utvärderingssystem som användes då det gällde att bedöma elevernas kunskapsnivåer och kvaliteter som konstnärer.

Efter ett antal utställningar och performances blev han av en psykiatriker diagnosticerad 'psykiskt sjuk' med borderline-karaktäristiska drag. Han fick Hibernal (starkt psykofarmaka) utskrivet men vägrade ta det. Läkarna ville t.o.m. lägga in honom på en psykiatrisk avdelning för vård. Efter detta begärde han 'politisk asyl' på Moderna museet.

Hans första uppmärksammade 'Pudelföreställning' skedde på Liljevalchs vårutställning 1975. Numera finns ju denna pudeldräkt att se i Moderna museets permanenta utställning.

Ett händelsrikt liv med många strider och motgångar men även succéer i olika konstnärliga sammanhang.

Se mer om honom via länken vid hans namn ovan som leder direkt till hemsidan.

English:

The Norwegian-Swedish artist Kjartan Slettermark today (according to his homepage) celebrates his 75th birthday (5/8 according to Swedish radio).

This provocateur (as he has been regarded) was interviewed in Swedish radio the other day and he told the reporter that after the work about the Vietnam war, a work he displayed in Oslo, Norway, he found himself forced to 'emigrate' to Sweden.

This partly because someone had tried to destroy it with an axe partly because someone succeeded in destroying it by throwing stones at it. The prime reason though was that he became heavily criticized by the official Norway as well as by the general public.

In Sweden he taught art but was dismissed because he refused using the evaluation system that the school used in order to assess the standard of attainment and the quality of the works of the students.

After a series of exhibitions and performances in Sweden he became diagnosed as 'mentally ill' with borderline charasteristics by a psychiatrist. He was prescribed Hibernal (a strong psychotropic drug) but refused to take it.

The doctors even wanted to take him in to hospital for treatment. After this he applied for 'political asylum' at the Museum of Modern Art in Stockholm (Moderna museet). He wanted to move in there.

His first 'Poodle performance' that attracted attention took place at the Liljevalchs art gallery in 1975. Nowadays one can see this poodle costume as a part of the permanent exhibition at Moderna museet in Stockholm.

He has lived an eventful life with many conflicts, setbacks but also success in different artistic contexts.

See more about him through the link above connected to his name.

Gunnar Bucht

Gunnar Bucht
(Photo copied from: http://www.musicalpointers.co.uk/images2009/bucht2.jpg)

Svenska:

Gunnar Bucht är en av våra stora svenska tonsättare vilken föddes i Stocksund 5 augusti 1927.

Han studerade musiklära (Fil.lic. 1953) och komposition för Karl-Birger Blomdahl vid Uppsala universitet mellan åren 1947 och 1951.

Andra namn som figurerat som hans lärare är Carl Orff, Goffredo Petrassi och kanske den mest betydelsefulle av dem alla, Max Deutsch.

Bucht debuterade som pianist 1949 men kom senare att uteslutande koncentrera sig på komposition.

Han kom från 1963 att bl.a. undervisa i musiklära vid Stockholms universitet och var mellan åren 1975-1985 professor i komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Därefter har han innehaft en rad olika viktiga positioner inom svenskt musikliv.

För en verksförteckning se hans hemsida via länken vid hans namn ovan.

English:

Gunnar Bucht is one of our foremost composers during the 1900:s.

He was born the 5th of August 1927 in a suburban residential district called Stocksund.

Between 1947 and 1951 he studied musicology and composition for composer Karl-Birger Blomdahl at Uppsala university.

He also had teachers like Carl Orff, Goffredo Petrassi and maybe the most important one for Bucht as a composer, namely Max Deutsch.

Bucht made his debut as a pianist in 1949 but later on concentrated exclusively on composition.

From 1963 he came to teach musicology at Stockholm university and between 1975 and 1985 he was professor in compostion at the Royal College of Music in Stockholm. After this he has held a number of important positions within the official music life in Sweden.

For a closer look at his life and work click at the link connected to his name above.

59 Degrees North and Open Range

Vitabergsparken

(Photo copied from: http://dittemitti.se/tag/visit-sweden/page/2/)

Svenska:

Idag är Aurore och jag hemma hela dagen med undantag för att jag på kvällen beger mig till Vitabergsparken för att se dansgruppen '59 Degrees North'. Detta kompani består av dansare från Operan som ibland genomför turnéer och uppträdanden med dansstycken av koreografer de uppskattar att arbeta med.

Ikväll får vi se fyra dansstycken av koreograferna Virpi Pahkinen (en av mina absoluta favoriter), Pontus Lidberg, Christina Caprioli och Kenneth Kvarnström. Alla dessa är ju ofta representerade på bl.a. Dansens Hus med sina föreställningar.

Av de fyra här måste jag säga att Pontus Lidberg inte är ett för mig lika bekant namn.

Fantastiska föreställningar dock där mina favoriter kanske var Pahkinens och Kvarnströms verk.

Sistnämnda med fyra dansare som gestaltar olika passager ur operan 'Carmen' med musiken ur densamma.

Väl hemma blir kvällens film 'Open Range' av och med Kevin Costner samt i den andra huvudrollen Robert Duvall.

Denna västern i ganska klassisk stil lämnade mig coh Aurore oberörda. Den tillförde inget nytt till genren och skådespeleriet var inte särskilt imponerande, tvärtom.

To.m. en sådan rutinerad och duktig skådespelare som Duvall var medelmåttig i denna film.

English:

Today Aurore and I stay at home almost the whole day with the exception for me in the evening heading of to Vitabergsparken in order to watch the dance company 59 Degrees North.

This company consists of dancers from the Royal Opera House who sometime carry out tours and perform dance pieces by choreographers they like to work with.

Tonight we are presented four dance performances by choreographers Virpi Pahkinen (one of my absolute favourites), Pontus Lidberg, Christina Caprioli and Kenneth Kvarnström.

All these four choreographers are often represented in - among other stages - Dansens Hus in Stockholm

Fantastic performances, my favourites being the works by Pahkinen and Kvarnström.

Kvarnströms piece with four male dancers interpreting different passages from the opera Carmen using music from that opera.

At home the film tonight is Open Range by and with Kevin Costner and in the second leading rôle Robert Duvall.

This western made in classical style left both me and Aurore indifferent. It did not add anything new to the genre and the acting was not impressing, on the contrary.

Even such an experienced and skillful actor like Duvall was mediocre in this film.