Ingmar Bergman again

Svenska (English below after the videos)

Under ett antal dagar sedan Ingmar Bergmans död har i stort sett hela kultur-Sverige trätt fram för att kommentera, analysera, diskutera, kritisera och överhuvud ägna sig åt inträngande samtal kring denne gigant inom film som konst.

Det intressanta är att så många nu träder fram och hyllar en av 1900-talets största svenska regissörer och kanske en av samma sekels största även internationellt.

Varför nu efter hans död?

Som de flesta av oss vet, tog det många år innan Bergman uppmärksammades för sina konstnärliga kvaliteter i Sverige. Då hade han redan utomlands hyllats sedan årtionden för sitt arbete som filmskapare.

I Montevideo, Uruguay, brukar vissa säga att det var de som upptäckte Bergman under tidigt 40-tal och i Mellanamerika hyllas han som vore han en av den egna kontinentens stora konstnärer.

I Frankrike uttalade sig genast president Sarkozy om Bergman och hans betydelse som filmskapare i ett internationellt perspektiv - dock ej den svenske statsministern, förstås!

(Photo taken from: http://i.telegraph.co.uk/telegraph/multimedia/archive/00554/news-graphics-2007-_554141a.jpg)

I USA har han ävenledes sedan många årtionden ansetts vara en av de största inom film-och teaterområdet. Årligen har på olika håll i USA arrangerats filmfestivaler och -retrospektiver med hans filmer och på teatrar har hans verk också dramatiserats.

Ett annat tecken på hur sent man kom att på allvar diskutera och efter förtjänst uppmärksamma Bergman i vårt land, är att den första doktorsavhandlingen om Bergman kom att skrivas först 1989 av Maaret Koskinen.

Då hade man redan i andra länder skrivit om Bergman och hans filmskapande och det långt tidigare och i större utsträckning än här.

Många människor från andra länder har också uppfattningen att svenskar till del är som de karaktärer som gestaltas i Bergmans filmer och då tänker jag inte enbart på det tungsinne eller den melankoli han förmedlar utan fr.a kanske de intellektuella och andliga spörsmål som de djupt reflekterande människorna i hans verk ofta dryftar.

I anknytning till detta kan man antaga att de utlänningar som besöker Sverige eller bosätter sig här nog tenderar att bli besvikna då de märker att det främst är fredagsölen, fotbollen och Bingolotto som intresserar den genomsnittlige svensken.

Man har ibland sagt att de frågor av existentiell art som Bergman tar upp i sina filmer, genom den långt gånga sekularisering som vårt land genomgått inte längre skulle känns relevanta för svenskar.

Riktigt är att sekulariseringen (ett begrepp som dock inte alltid behöver tolkas så entydigt som det ofta görs i den offentliga debatten) nått längre i vårt land än i många andra länder men det behöver å andra sidan inte betyda att man för den skulle inte skulle behöva reflektera över livets klassiskt mänskliga teman om varifrån, vadan och varthän.

Den religiösa kontext i vilken Bergmans filmer rör sig kanske gjort att en del människor skyggat inför dessa men det beror nog mer på att svensken i gemen ej sett särskilt många filmer av Bergman för att härigenom kunna ta till sig de underliggande tankarna kring vår tillvaro, tankar som alltid har universell giltighet, oavsett vad man tror på eller ej.

I själva verket kan detta till stor del bero på en intellektuell slapphet hos svensken.

I samband med intervjuer med människor 'på stan' svarar de flesta att de sett 'Fanny och Alexander' (En av Bergmans minst intressanta filmer) samt 'Smultronstället', 'Sommaren med Monica' eller den de tror han regisserat, nämligen 'Hets'.

Om man dock endast sett dessa filmer kan man inte bilda sig en uppfattning om rikedomen i hans skapande samt alla de frågor han antingen försöker finna svar på eller åtminstone ställa sig själv och de som ser hans filmer.

Vad händer nu? Retrospektiv på Cinemateket med Bergman och för den delen Antonioni, filmer i TV och program i radio. Uppsättningar av Bergmans dramatik på teatrarna?

Förmodligen allt detta och "himlen därtill"!

Någon uttryckte att mycket av detta är hyckleri då samma personer som under hans levnad inte uppmärksammade honom eller kritiserade merparten av hans verk, nu träder fram som stora beundrare av och experter kring hans skapande.

Hoppas fler upptäcker Bergman som filmskapare och inte fokuserar så mycket på människan Bergman och hans fel och brister - eller det som man upplever som hans fel och brister - alternativt de bilder av Bergman som förmedlats via media i olika sammanhang.

Människan Bergman är i bedömningen av hans filmskapande ointressant så som alla skapande människor. Det är deras verk som är intressanta och för att uppskatta dem behöver man inte känna människan bakom dem.

English:

In the course of days since the death of Ingmar Bergman almost the entire 'cultural establishment' in Sweden have stepped forward in order to comment on, analyze, discuss, criticize and on the whole engage themselves in discussions around this giant within film - as art.

The interesting thing about this is that so many now step forward in order to pay tribute to one of the greatest Swedish directors of the 20th century and maybe one of the greatest internationally during the same period but why now - after his death?

As most of us know, it took many years before Bergman was acknowledged for his artistic qualities in Sweden. At the time, when this happened, he had already, since decades, been recognized abroad for his work as a film director.

In Montevideo, Uruguay, they recently said that it was they who had discovered Bergman during the early 1940:s and in Central America he is being honoured as one of the continent's own great artists.

In France president Sarkozy at once commented on Bergmans death and his importance as a film maker seen in an international perspective - not the Swedish prime minister however - or should I write, of course!

In the USA he has also - since decades - been regarded as one of the greatest auteurs within film and theatre.

There are annual filmfestivals and -retrospectives being arranged in different parts of the country displaying the works of Bergman and in 'art et cinéma' theatres they also show his productions regularly.

Another indication of how late we in Sweden came to discuss and recognize Bergman: The first dissertation (thesis) about Bergman and his film making was written by Maaret Koskinen in 1993! At that time one had already in other countries - since long - written about Bergman and his work to a far greater extent than - even today - is done in Sweden.

People from other countries often get the impression through Bergman's oeuvres that Swedes are like the characters being depicted in his films and I don't particularly think of the melancholy he mediates but also the intellectual and spiritual questions his characters discuss in the films.

Those who visit Sweden or settle in Sweden often become disappointed when they realize that it's more the Friday beer, football and 'Bingolotto' that interest the average Swede.

Sometimes one have said that the questions of existential art, that Bergman deals with in his oeuvres, through the secularization (a conception that could be discussed as the word and its connotation not always has to be interpreted in the way it usually is done), no longer is felt as relevant issues for the average Swede.

It's correct that the secularization has reached further in this country than in many other comparable countries but this doesn't mean that people don't need to reflect on classical human issues as to where we come from, where we are heading and why.

The religious setting in which Bergman's films are contextualized might scare some people away (in Sweden) but this is more due to the fact that the ordinary Swede is not familiar with a sufficient number of his films in order to be able to comprehend the underlying ideas about our existence, ideas with universal validity - in spite of what you believe in or not.

As a matter of fact, this might to a great extent be due to intellectual laxity among the Swedes.

When listening to interviews with people 'on the street' most of them say they have seen Fanny and Alexander (one of Bergmans least interesting films), Wild strawberries, Summer with Monika or the film many people think he has directed, namely Frenzy (Torment).

If these are the only films one have seen, it's of course difficult to have an opinion about the richness in Bergman's creative activity and all the questions he tries to find the answers to or at least put forward in front of himself and others.

What will happen now? A retrospective at the Cinematek in Sweden with the works by Bergman and for that part also Antonioni, movies shown in TV and programs in radio. Productions of Bergman's dramas at the theatres?

Probably this and much more!

Someone said that much of this is hypocricy as the same persons that during his life seldom gave him the attention he deserved or criticized the majority of his work, now come forward and present themselves as great admirers and experts of his creative work.

I hope that more people discover Bergman as a film maker instead of focusing too much on Bergman as a person, his faults and shortcomings - or the things one might regard as such - or the picture some medias convey of the person Bergman.

The human being Bergman is - when appraising his work as a film maker - an uninteresting object as with all creative persons and their œuvres.

It is their creative work one have to focus on and to appreciate them it is not necessary to know anything about the person behind.