Efter Filmhuset och ett bankärende (ej bankrån även om det behövs) begav jag mig till Kulturhusetdär jag såg utställningen 'Mönster som speglar vår tid'. Ett 30-tal konstnärer – målare, grafiker, fotografer, skulptörer och textilare – komponerar mönster med bildberättelser som i någon mening speglar vår verklighet idag. Det kan röra sig om aktuella händelser eller sådant som har viss universalitet. Vissa konstverk är mer metaforiska och andra mer konkreta i sina uttryck. En del intressanta 'vävar' som hänger som gobelänger på väggarna.
"Människa med katt", Sture Pallarp (detalj)
"Mirakel", Cecilia Aaro
English:
After The Swedish Filminstitute, an errand to the bank (not a bank robbery though needed) and after that The Cultural Center(Kulturhuset) for an exhibition. In this exhibition, 'Patterns Reflecting the Age', some 30 artists – painters, graphic artists, photographers, sculptors and textile artists – compose patterns and visual narratives that relate in some way to modern-day realities. Some of the works are mostly metaphorical and others more concrete in their expressions. Certain 'fabrics' (if we can call them so) are very interesting as each and one of them hang like a tapestry on the wall.
Idag: 'Popeye'av Robert Altmanmed Robin Williams och Shelley Duvall i huvudrollerna. Kan inte sägas vara ett 'Altmanskt' mästerverk men det är väl överflödigt att poängtera. Däremot är filmen förhållandevis underhållande och inte minst Shelley Duvall är underbar i rollen som Olivia/Olive. Alltid svårt att filmatisera denna typ av seriefigurer som alla som läst dem har en specifik relation till.
English:
After the Swedish Film Institute Aurore and I visit the Cultural Center(Kulturhuset) for one of the free film shows and today it's 'Popeye'by Robert Altman. Not a masterpiece by Altman but we didn't expect that either. Robin Williams in the rôle as Popeye and a magnificent Shelley Duvall in the rôle as Olive makes it somewhat entertaning though. Always difficult to make a film about a 'person' known from comic books, a person we all have a certain relationship to. N'est-ce pas?
Dagens gudstjänst firar vi i Slottskyrkanmed hovpredikant Tomas Anderman som bl.a. talar kring problemen med växthusgaser, miljöproblem, vattenbristen i världen m.m. Detta under temat 'ansvar'. Han kom t.o.m. att propagera en aning för vegetarianism genom att peka på hur många tusen liter vatten det åtgår för att producera ett kg. nötkött - 5 000 liter - jämfört med ett kg. spannmål - 1 500 liter. En predikan som passade en vegetarian som mig (Gunnar) utmärkt.
Efter detta blev det en kopp kaffe som åtföljdes av ett besök på Tullmuséet, som man finner på Alströmergatan på Kungsholmen. Här visas tullmyndighetens arbete sett i ett långt historiskt perspektiv, från 1636 och Axel Oxenstiernas dagar till dagens tullarbete. Initialt var dock utställningen till sin form så amatöristiskt upplagd att man fick uppfattningen att det var en skolklass på gymnasiet som satt samman det som visades. Texterna var undermåliga och de såg ut som utskrifter från en skrivmaskin. Längre in i utställningen blev det dock bättre. Problemet här som på så många andra offentliga platser i Stockholm är att man tycks tro att alla i hela världen talar svenska. Långt ifrån allt fanns beskrivet på engelska och varför kan man inte försöka med ytterligare något språk? Tyska, franska, spanska eller alla tre.
English:
The day begins with Aurore and me visiting the The Royal Chapelin the Royal Castle in Stockholm. 'Court chaplaiin' Tomas Anderman talked about the problems with the green house gases, other environmental problems and the lack of water in the world. All this under the theme 'responsibility'. To some extent he even propagated for vegetarianism by stressing the fact that it takes 5 000 liters of water to produce one kg. of meat or beef but 'only' 1 500 liters of water to produce one kg. of grain/corn. This comparision suited a vegetarian like me!
After this coffee and then we continued to the Museum of Customs, situated at Alströmergatan in Stockholm. The work of the Customs authorities is described in a broad historical perspective, dating back to 1635 (and even earlier) - and a decree from Axel Oxenstierna - up till recent days. Initially we found the exhibition somewhat amateurish when looking at the texts and it was almost as if the exhibition had been put together by upper secondary school students. It became better after a while though. Another problem in public places like this (in Sweden) is that there are very few translations from Swedish to English and there are absolutely no other languages represented. Why not translate the information into German, French and Spanish for example? No because in Sweden "we" (they, not me) think that every citizen in the world is fluent in Swedish. Strangely enough they are not!?
Idag gör vi ett besök på Riksdagshusetför en guidad visning. Av personerna i denna grupp var det endast jag som var stockholmare. Alla andra kom från andra delar av landet. En fransyska: Gissa vem?
Egentligen är inte heller jag stockholmare om man med det menar en person vars familj bott i staden i tre generationer, så som brukar klassificera en 'infödd' person. Min mor var född på Öland, min far i Uppsala, så ock hans föräldrar. Min morfar föddes i Västerbotten (Bjursele/Norsjö) och min mormor på Öland.
Guidningen börjar i plenisalen där vi förevisas denna nyrenoverade lokal där alla gamla sittplatser inklusive de för besökarna har tagits bort för att ersättas med nytt. Vi får oss också förklarat hur riksdagsledamöterna är placerade i salen; att man är placerad länsvis, inte partivis,var vi finner regeringens platser, de nya diskussions-/debattplatserna längst fram etc. Journalisternas platser förevisas och vi får också se hur det fungerar med stenografernas arbete, något som fortfarande används parallellt med andra dokumentationssystem.
I en av entréerna, den som används vid Riksdagen högtidliga öppnande, fanns byster av alla statsministrar utom Carl Bildtoch Göran Persson samt Ingvar Carlssonoch Torbjörn Fälldin. Sistnämnda två endast hade varsin medaljong på väggarna. Förklaringen till detta är att endast de som suttit inalles tre mandatperioder föräras en byst medan Carlsson och Fälldin får nöja sig med en medaljong då de satt förhållandevis kort tid. Carl Bildt likaså men i hans fall beror det också på att han inte velat sitta modell. Persson skall väl förmodligen få en byst eller blir det medaljong?
Efter detta en utställning på Finlandsinstitutet/Finlandshuset med en installation av konstnären Kai Ruohonengjort i bl.a. Lego.
Filmen på Cinemateket är 'Mina drömmars stad' av Ingvar Skogsberg (IMDb om Ingvar Skogsberg) fritt efter Per Anders Fogelströmsbok. En förhållandevis bra filmatisering som väl visade de umbäranden människor fick utstå och som Fogelström velat visa i sina böcker i den s.k. 'Stockholms-serien'. Speakerrösten var Fogelströms själv.
Alltid svårt att filmatisera böcker då de som läst dem alltid har sin bild av personer och miljöer men jag tycker Skogsberg lyckats ganska väl ändå. Lite bristande personregi ibland upplevde jag.
Ett utdrag, ej ur filmen men ur boken uppläst av Helge Skoog. An excerpt, not from the film but the book, read in Swedish by the actor Helge Skoog.
English:
Today Aurore and I visit the Parliamentfor a guided tour. I am the only one from Stockholm among the persons in the group.
I am not a 'genuine' 'stockholmer' (if the expression is allowed) though. This if one take into consideration that you have to belong to the third generation of inhabitants to be 'allowed' to call yourself 'genuine'. My mother was born on Öland, the second largest island in Sweden, her mother too and her father came from the northern parts of Sweden - Västerbotten (Bjursele/Norsjö)My father was born in Uppsalaand his parents too.
We started the guided tour in the assembly hall newly renovated. We are being demonstrated how the members of Parliament are seated, namely after the different regions from where they originate, not according to party membership. We are also shown where the journalists are seated, how the stenography-system works (the stenographers are still being used parallell to other dokumentation systems), where the members of the Government are seated, the speaker and so on.
We also visit one of the Committee rooms. There are fifteen committees in the Swedish Parliament.
One room is full of paintings depicting all the speakers having worked within the Parliament. In another part we can find busts by former prime ministers except Ingvar Carlsson, Torbjörn Fälldin, Carl Bildtand Göran Persson. To be honored with a bust one must have worked as a prime minister for three terms in office, and it was not the case with neither Carlsson, Fälldin or Bildt. Carlsson and Fälldin instead have medallions depicting them and when it comes to Bildt he is still active as a politician (foreign minister) and besides this, he has never wanted to pose for a portrait. Persson will either be depicted as a bust or medallion, the future will show.
At the Finnish Institute we see an installation made by a Finnish artist named Kai Ruohonen. He uses toys like Lego among other things.
Cinematheque: 'City of My Dreams'by Ingvar Skogsbergis a film based on the well known book by the same name written by Per Anders Fogelström, one of the foremost portrayers of Stockholm. Fogelström has in his books depicted Stockholm through different events in different people's lives through centuries. This film was quite authentic in its efforts to bear witness about a time since long gone (mid and late 19th Century).
(Photo Riksdagshuset Stockholm copied from: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/5/5b/Riksdagshuset_Stockholm_2011.jpg/440px-Riksdagshuset_Stockholm_2011.jpg)
Av sammanlagt 1200 förslag från 120 länder återstår nu sex förslag bland vilka man skall välja den arkitektfirma som skall få det hedervärda uppdraget att bygga ut detta, i klassistisk stil uppförda, arkitektoniska mästerverk. Antalet tävlande förslag visar hur välkänt Asplunds bibliotek är i världen.
Vi såg ett par intressanta förslag av vilket 'Book Hill'var det vi båda tyckte bäst om.
Jag var också förtjust i 'Blanket' men där tycktes finnas (med min/vår amatörblick sett) vissa problem med insläpp av ljuset i taket. Insläpp av ljus sker via fönstren som är placerade i en slänt där det vid snö eventuellt kan bli övertäckta?
Även viss åverkan skulle kunna möjliggöras eftersom man förmodligen kan ta sig ned över slänten passerandes dessa fönster.
De övriga förslagen: 'Cut' är intressant men känns mycket dyrt med alla fönster;
Det märkliga med allt detta är att den totala ytan på biblioteket kommer att öka markant men däremot skall man minska mängden litteratur i bokform.
Istället skall man satsa mer på digitaliserade böcker och information. Det är endast det att till ett bibliotek går man för att man vill läsa böcker, åtminstone gör jag det.
Det nätet och andra digitala visningsformer kan erbjuda, kan jag ta del av hemifrån vid min egen dator. Däremot kan jag inte härbärgera all den litteratur som finns på Stadsbiblioteket.
För en bibliofil tillkommer också den känsla som infinner sig då man håller i en bok med allt det arbete - om än i dag inte så hantverksmässigt - som ligger bakom framställandet av ett litterärt verk i pappersform: Lukt, känsel - kanske smak?
Att läsa böcker på internet är också mycket tröttande för ögonen. Att ladda ned kostar också det pengar oavsett om man gör det hemma med sin skrivare eller på biblioteket med den service de erbjuder.
Efter detta arkitektoniska äventyr blir det Moderna museetoch filmerna av William Kentridge vilka vi ej tidigare sett: '9 Drawings for Projection'. Dessa kanske inte utgjorde de intressantaste inslagen i utställningen men var på intet sätt 'dålig' konst utan endast lite ojämnt. Man måste se det i förhållande till utställningen i sin helhet som i sig är fantastisk!
Guy Maddin. Har ni hört det förut? 'Twilight of the Ice Nymphs' en drömlik historia (som vanligt) som tycks utspelas i ett Narnia eller ett 'Alice i underlandet'-miljö. Inte alls lika bra som de förra trots att han tycks ha haft mer resurser i denna film och den t.om. är filmad i färg. Trollkarl, mystisk kvinna i trance, olycklig kärlek och många andra ingredienser samt Shelley Duvall (som jag tycker mycket om som skådespelerska) gör den dock inte mer intressant.
Of these proposals we both found 'Book Hill'very interesting and I also liked 'Blanket' even though there were some problems with the solutions concerning letting light in to the building. The light came from windows in the 'roof' but as these windows are placed in a slope, there could be problems when snow falls and - perhaps - covers the windows. Also there could be problems with damage as people - as far as I understood it right - will be able to pass from the observatory on the hill down to the library passing these windows on the hillside.
From the beginning there were 1200 proposals from 120 countries annonced in the competition and now there remains only six.
Museum of Modern Art: We saw the final films by William Kentridge: '9 Drawings for Projection'. Interesting but maybe not all of them. This has to be compared to the over all extremely high quality of most of Kentridge's works. As I have said before: One of the most interesting exhibitions at the museum in a while.
In spite of obviously bigger financial resources, colour screening, Shelley Duvall (as I very much appreciate as an actress), a magician, a mystic woman in trance, unhappy lovers in a fairy tail story depicted in a surrounding reminding of 'Alice in Wonderland' or 'Narnia'... it does not strike you as one of his master pieces.
Vi ägnade första delen av dagen/eftermiddagen åt arbete på Filmhuset men därefter åkte vi in till city för att träffa Aurore's väninna Marie som kommit till Stockholm från London där hon bor.
Hon hade även en väninna med sig som hon träffat i London, en fransyska som arbetar som 'head hunter'.
Aurore mötte upp dem först och efter att jag uträttat ett par ärenden samlades vi alla på Café Saturnuspå Eriksbergsgatan.
Där tog jag in en av deras 'megabullar' som de är berömda för, en kardemummabulle (eller kanel) vilken utgör en halv middag.
Aurore och jag mötte Marie förra året då hon under sommaren besökte Stockholm. Vi hade planerat en pick nick med henne men hon dök aldrig upp. Vi ringde henne och hon hade varit ute natten innan, somnat och glömt oss! Vi mötte henne istället i den lägenhet där hon då bodde. Vi påminde henne om (den uteblivna) pick nicken idag då vi möttes. Vi satt ett par timmar och pratade om England - fr.a. London - Frankrike och Sverige/Stockholm. Kulturella likheter och olikheter bl.a. Marie arbetar som 'teacher assistant' på en brittisk skola där hon undervisar engelska.
Efter detta ville Marie och hennes väninna gå ut på någon klubb och vi gick först förbi KGBmen de hade ingen musik i kväll. Kvällen är blåsig och kylig och dessa båda fransyskor liksom min är inga 'vikingskor' vad gäller att uthärda kyla.
Marie har varit i Stockholm vid ett flertal tillfällen och känner säkert till de flesta klubbar hon tycker om. Vill till en klubb där man både kan sitta i lugn och ro men samtidigt lyssna till musik.
Aurore och jag lämnade Marie och hennes väninna att hitta en klubb där de kunde avsluta kvällen medan vi gick hem till Klubb A & G för middag.
English:
First of all The Swedish Filminstitute during a couple of hours and after that we went into city to meet Marie a friend of Aurores who we both met last year when she visited Stockholm.
She was in Stockholm during the summer then and we had planned a pick nick but she never showed up and when we called her she had been sleeping and forgotten all about us. We went to her place instead. We reminded her of this when we met her today.
After Aurore met her and a friend of her from France - also living in London - at Burger King(!) the four of us thereafter met atcafé Saturnus.
I ordered one of their enormous buns - cardamom - and café au lait.
The friend of Maries works as a 'head hunter' in London and Marie works as a teacher's assistant, teaching English in a Brittish school.
We talked about cultural differences and similaritys between England/London, France and Sweden/Stockholm. After a couple of hours Marie and her friend wanted to go to a club, listening to music and taking a beer or two or.......... We first passed KGB(not the Russians) but there was no music there tonight. We left them finding a club of their choice and since Marie has been in Stockholm many times before she knows most of the clubs in this town.
'Archangel' på Cinemateket är återigen en film av Guy Maddinsom utspelar sig i Archangelsk i Ryssland men där även en (ärke)ängel indirekt figurerar i filmen.
Historien är inte helt kristallklar men de stora linjerna handlar om löjtnant John Boles, en enbent soldat som strider med de vita ryssarna i den ryska arktiska kylan under Första världskriget. Han befinner sig i Archangelsk, en 'kristalliserad' stad med spiror och domer vilken bebos av ett antal förvirrade människor.
Boles är kär i iris, som är död. Han möter Veronkha som han av misstag tar för Iris. Veronkha är dock redan gift med Philbin vilken dock till följd av amnesi glömt att han är gift med Veronkha och Veronkha tror i sin tur att Boles är Philbin.
Hänger ni med? Filmen kan dock ses antingen ur ett endast estetiskt perspektiv eller ur ett intellektuellt och kombinerar man dessa båda, kanske resultatet av upplevelsen blir bäst?
Efter filmen blir det alltså ett besök på Dansens Husdär vi ser föreställningen med gruppen MEMBROS. Det visar sig vara en synnerligen bra föreställning där man inte minst imponeras av att alla de sex dansarna (fem män och en kvinna) i stort sett befinner sig på scenen under alla de sextio minuter - utan paus - som föreställningen varar. Detta trots att deras fysiska utspel är starkt och deras gestaltningar kräver ett stort mått av fysisk och mental styrka och koncentration.
Man blandar olika dansstilar och uttryck och det är inte många minuters vila för de enskilda dansarna mellan de olika 'numren' eller akterna.
Det är två stycken som gestaltas och de första - 'Elemento Bruto' - handlar om kontraster och gränser, om det brutala och det mjuka - vilket bl.a. gestaltas i musiken - om den yttre ofrihet och fysiska begränsning som ett fängelse erbjuder kontra den inre mentala frihet som inte vet några gränser.
Det andra stycket -'Raio X' - är direkt inspierat av ett fängelseuppror 1992 i Sau Paulo (Carandiro-massakern). En synnerligen intressant och imponerande föreställning.
Erhöll en enkät, vilken jag fyllde i, där man frågade hur ofta jag de senaste tolv månaderna besökt Dansens Hus och tyvärr är det noll gånger. Under 2005 däremot såg jag åtta föreställningar där.
Aurore var även hon mycket nöjd med föreställningen. Det enda man kanske kunde invända mot var musikarrangemangen. Inte de olika musikaliska uttrycken i sig utan hur de kombinerats, beskurits etc. men detta tyckte vi trots allt var petitesser i sammanhanget.
Guy Maddinagain: 'Archangel'a film about a Lt John Boles, a one-legged soldier who fights with the White Russians during World War I. He finds himself in the town of Archangel in Russia, where he becomes acquainted with a group of rather confused people.
Lt. Boles loves Iris, who unfortunately is dead. He meets a woman by the name of Veronkha, whom he mistakes for Iris. Veronkha in turn is allready married to Philbin who, due to amnesia, has forgotten that he has been unfaithful to Veronkha. Veronkha thinks Boles is Philbin. Did you follow the plot? Good! The film can be seen from either an aesthetic perspective or an intellectual or both. The latter might be the best alternative in order to appreciate the film.
I liked it very much and I once again recommend you to see a film by Maddin.
The House of Dance(Dansens Hus) is our next stop. The Brazilian group MEMBROSis performing with their combination of hip hop, capoeira and other dances. They try to express different social events in the Brazilian society.
The first of two pieces is called 'Elemento Bruto' and deals with contrasts and boundaries, about the brutal in opposite to the soft and gentle - expressed also in the music - about the physical boundaries a prison offers a person versus the inner mental freedom that know no boundaries at all.
The second piece is directly inspired by a riot in a prison in Sao Paulo; 'the Carandiru-massacre' in 1992.
We were impressed by the fact that this performance lasted sixty minutes and the six dancers (five men and a woman) were on stage practically the whole time.
The dancing and performance were in many ways amazing and we enjoyed it both very much!
The only critic if we had any concerned the music. Not the choice of music but how it was put together and arranged but this was however a detail of less importance.
BONUS: En kortfilm av Guy Maddin - A short film by Guy Maddin
Idag på morgonen då jag kom upp för att göra frukost visade den ena termometerna minus 17 och den andra minus 15 grader. Mer snö har fallit och det är visserligen nu mitt på dagen/eftermiddagen (14.00) vackert väder. Solen skiner och snön ligger vackert vit, som ett riktigt vintervykort. Nu är jag inte särdeles intresserad av vintervykort och Aurore - liksom jag - längtar efter våren som redan kommit i Frankrike. Hörde på radion igår att det redan blommar i Bois de Boulogne i Paris och i La Châtre hade man plus 10-15 grader under gårdagen och dagen innan.
Ikväll skall vi till Dansens Husför att se en föreställning med gruppen MEMBROS. Det är en dansgrupp som blandar hip hop, capoeira och många andra stilar i sina försök att uttrycka olika politiska ståndpunkter och kommentera situationen i Brasilien varifrån de kommer.
Återkommer med recension.
Idag kommer en väninna till Aurore - Marie - till Stockholm från London där hon bor. Hon ville så gärna se snö i Stockholm. Alla de gånger hon besökt huvudstaden har snön lyst med sin frånvaro. Nu får hon sitt lystmäte. Snö och minst tio grader kallt!
English:
In the morning (around seven o'clock) when I got up in order to make breakfast, our thermometers showed between fifteen and seventeen degrees below zero (Celsius)! During night snow hade fallen and outside the window it now looked like a perfectly beautiful winter post card.
I am not interested in winter post cards though. Instead I long for the spring and so does Aurore. In France spring has already arrived. I heard on the radio one of our correspondents in Paris who told us that the flowers where blooming in Bois de Boulogne. In La Châtre the temperature have gone up to plus ten or fifteen degrees Celsius the last few days.
Tonight Aurore and I will see a dance performance at the House of Dance(Dansens Hus) in Stockholm. We won 'second prize' in a competition which ment that we only had to pay 50 Skr for the tickets (5,50 €/7 $). (First prize were free tickets).
A friend to Aurore - Marie - arrives to Stockholm from London today and she is going to stay here a couple of days. She wanted to see snow because every time she has visited Stockholm there was no snow at all during winter. Now she will get it all: Snow and freezing cold, at least ten degrees below zero. Congratulations!
Efter Filmhuset beger Aurore och jag oss till Thelins café/coffe shop i Fältöversten på Karlaplan för att köpa oss tre semlor, en till oss var och en till Joakim, vår inneboende. Inget till katten Ville dock!
I senaste testet hade just Thelins erhållit de högsta betygen för semlorna, i ett tidgare test var det Gunnarssons konditori på Götgatan.
Väl hemma och efter middagen mumsade vi i oss dessa som de facto var otroligt goda! Aurore åt sin med varm mjölk, det som på svenska brukar kallas 'hetvägg'. Semla, fettisdagsbulle, fastlagsbulle, hetvägg är några namn på denna mandelmassebulle. Fler finns.
English:
After the Swedish Filminstitute Aurore and I buy three 'semlor' (a wheat bun with cream and almond paste/marzipan and cardemom) at Thelins café, something people use to do in Sweden on this day - Shrove Tuesday (not necessary at Thelins café though).
'Semla' is a word derived from the latin word 'simila' which refered to the finest quality of wheat flour.
We buy one each and one for our 'lodger', Joakim but noone for the cat 'Ville'. At home we eat them after dinner and they were actually very good. Aurore ate hers with warm milk, called 'hot wall' (my very free translation) in Swedish.
Filmhuset i vanlig ordning samt därefter Cinemateket och filmen 'Segerns sötma'av Alexander Mackendrick, en regissör vars verk jag inte kan påminna mig vara särdeles bekant med.
I denna 'film noir' spelar Burt Lancaster den mest inflytelserika kolumnisten i New York och USA - J.J. Hunsecker - vars kolumner läses av sextio miljoner människor. Han är skrupelfri person som utnyttjar allt och alla i sitt arbete som kolumnist. Som en 'coming man' - Sidney Falco - ser vi Tony Curtis som genom att lisma och lägga sig platt för Hunsecker försöker nå sina mål.
De skall nu gemensamt försöka tillse att Hunseckers syster - Susan Harrison - inte gifter sig med en musiker - Steve Dallas - spelad av Martin Milner och i dessa hans försök blir Falco hans lydiga redskap, till en viss gräns.
Manus och handling kanske inte är av särskilt nydanande karaktär men skådespeleriet väger upp detta. Både Lancaster och Curtis gör fantastiska rollprestationer och vi som senare känner Curtis som en 'snobb som jobbar' tillsammans med Roger Moore kan här se helt andra kvaliteter.
In this film Burt Lancaster plays J.J. Hunsecker, the most influential news columnist in New York and USA read by sixty million people. Tony Curtis is Sidney Falco a 'coming man' within journalism who in order to reach his goals does everything Hunsecker tells him. Hunsecker himself is an extremely ruthless person using all the means he posess to reach his goals.
One of those goals is to prevent his sister from marrying a musician by the name of Steve Dallas - actor Martin Milner. He uses both Falco and other people and his paper and column to prevent this, no matter the cost for others.
This is somewhat of a 'film noir' where the script is not too exciting or innovating but the acting excellent, not least from Lancaster and Curtis but also Martin Milner and Susan Harrison as J.J. Hunsecker' sister.
(Photo Tony Curtis and Burt Lancaster copied from: http://robertarood.files.wordpress.com/2007/11/sweet-smell-1-400.jpg) (Poster copied from: http://indianapublicmedia.org/nightlights/files/2010/09/sweet-smell-of-success-ad1.jpg) (Photo Susan Harrison, Burt Lancaster and Tony Curtis copied from: http://teegardennash.com/media/*MS/SweetSmellOfSuccess1TN.jpg)
Söndagen börjar med en festgudstjänst i Johannes kyrka. Man firar att det i år är 100 år sedan Johannes kyrka kom att bli en egen församlingskyrka. Kyrkan stod färdig 1890 men man tillhörde då Jakobs församling. Först 1907 blev man egen församling.
Gudstjänsten leds av biskop Caroline Krook, kyrkoherde Per Qvarnström och ett antal andra präster deltager. Johannes kammarkör sjunger och medlemmar ur Kungliga Hovkapellet spelar. Det är nattvardsmässa.
I denna kyrka har jag vid ett tillfälle, för kanske femton, tjugo år sedan sjungit för det minsta antal människor någonsin, nämligen inalles elva stycken. Detta inkluderade mig själv, min mor, organisten, kyrkomusikern, prästen, kyrkvärdar, kyrkvaktmästare och fyra församlingsbor. Kyrkan som rymmer kanske 700 personer kändes ödslig då.
Träffar en kvinna som jag kom att lära känna under min tid i Klara kyrka för tio år sedan. Hon bodde en kort period hos mig i min lägenhet i Västertorp i väntan på en lägenhet eller annat boende i Stockholm. Engagerade sig i arbetet i församlingen under tiden hon bedrev studier vid Stockholms universitet. Studerade lingivistik och litteratur vid den tiden. Idag hade hon med sig sin pojkvän. Hemma väntade deras barn hos morfar eller farfar som satt barnvakt.
Efter gudstjänsten var det kaffe och samling i Franska skolans lokaler där hennes pojkvän för övrigt studerat och för tre år sedan tog studentexamen. Han talar franska självfallet - som alla bildade människor!?
Aurore och jag tar oss till ett café och därefter besöker vi Galleri Kontrastför en utställning med foton av Elisabeth Olsson Wallin- 'Livet med tiden'. Olsson Wallin väckte för ett antal år sedan stor uppmärksamhet med en fotoutställning benämnd 'Ecce Homo'('Se Människan') där hon avbildade homo,-bi-, och transsexuella i från Bibeln hämtade motiv som Den Sista Nattvarden, Pietà etc.
På Galleri Kontrast visade hon foton som avbildade den åldrade människan i dubbelexponerade bilder där en person dels visas i sin idag åldrade gestalt samtidigt som hon/han visas i en bild från sin ungdom men projicerade på olika sätt, som synes av fotona ovan.
Nästa anhalt blir Stadsmuseet där Aurore och jag ser en liten utställning av Johan Hagelbäckdär han av russin skapat konstverk som kommenterar olika samhällsfenomen. En underhållande utställning.
Härefter direkt till Ersta kyrkadär vi i serien 'Ersta samtal' skall höra en dialog mellan författaren/forskaren Lena Einhornoch pensionerade forskaren i Nya Testamentets Teologi, Per Block, en tidigare lärare till mig i Uppsala.
I denna bok framför Einhorn teorin om att Jesus ej dog i samband med korsfästelsen utan att han av lärjungar och andra närstående togs ned för tidigt, fick vård, flydde landet och senare uppträdde som Paulus. Det skulle ta för lång tid att gå in på alla detaljer i boken och jag har personligen ännu ej läst densamma. Vad man kan säga är att teorin om att Jesus de facto ej blev korsfäst utan att uppståndelsen i själva verket bestod i att den levande Jesus visade sig för sina lärjungar, ingalunda är ny. Det nya i denna bok är att Einhorn så starkt argumenterar för att Jesus och Paulus skulle varit samma person. Detta med ledning av likheter i deras sätt att predika, parablernas likheter etc.
Detta förnekas av Block som är av helt annan åsikt och han argumenterar utifrån olika teorier och kunskaper om Bibeln som dokument samt andra historiska annaler.
Problemet med denna kväll var att det fanns människor som hade svårt att förstå att detta var ett samtal dessa två och moderatorn emellan samt att eventuella frågor fick ställas i slutet av samtalet. Anhängare till Einhorn avbröt Block vid flera tillfällen då de uppenbarligen ansåg att han tog allt för mycket tid från Einhorn i samband med deras argumentation. Likaså uppstod ideliga avbrott p.g.a. att människor inte hörde vad de båda sade trots att de hade mikrofoner och talade tydligt, t.o.m. så att jag som är lite lomhörd, kunde höra vad som avhandlades.
Det är problematiskt med människor som vill ha enkla resonemang och argumentation sig presenterade, utan att försöka ha tålamod med förklaringar som inte i allt för stor utsträckning skall förenkla alla samband. I övrigt intressant.
The Chinese New Year's Day! Yesterday we celebrated New Year's Eve. The Year of the Pig.
We began with a church service in Johannes church(Wikipedia in Swedish: S:t John's church) with a somewhat special service today. We celebrated that it's exactly one hundred years since this church became a parish of its own. Before this it belonged to S:t Jakob's parish. The church was built and inaugurated in 1890 in New Gothic Style but it became a parish in 1907.
In this church I once - fifteen years ago maybe - sang for the smallest amount of people I have ever sung: Eleven. That included the clergyman, my mother, the organist, choir leader, the church janitor some other representative for the church and four visitors. It felt a bit lonely as the church holds more than seven hundred people.
Met a young woman I came to know from my time in S:t Clara church, a woman who lived in my apartment for a while when she was looking for an apartment of her own in Stockholm, during her studies at Stockholm University. She studied linguistics at the time and later on literature. Today she came with her fiancé and after the church we went to the French school for a gathering. Her fiancée told us that he had been a student there. He graduated and got his high-school diploma three years ago. Spoke French of course, as most cultivated people!? They did not stay and neither did we.
Aurore and I went to a café and after that Gallery Kontrastand a photo exhibition with pictures by Elisabeth Olsson Wallin.called 'Livet med tiden' ('Life in time', my translation). Olsson Wallin became well known and very much discussed in connection to an exhibition a couple of years ago called 'Ecce Homo', where she had created photos depicting homo-, bi-, and trans sexuals in different 'biblical' situations, like The Last Supper, a Pietà and so forth. The persons in the pictures then were naked or almost naked alternatively dressed in masochist clothing and alike. This upset a lot of Christians and others in our country. She argued that these people were a part of all those outcasts that Jesus really cared about.
This exhibition depicts elderly persons with different life stories living in Sweden but not necessarily born here. There are also photos in the photos depicting them as young men and women. These photos are exposed in different ways as you can see from the photos above. A text telling us a little about the different persons was also included.
From this exhibition to another: The StockholmCity Museum and Johan Hagelbäck (Johan Hagelbäck on IMDb), an artist who has made pieces of art by using raisins. They serve as different commentaries on our society and use denominations being made out of the original names turned into a more 'raisin'-like form (ex: Raisinda instead of Råsunda) An entertaining exhibition, not least for children or younger people who could manipulate the artworks to some extent by pressing buttons that made the raisins move "in mysterious ways".
From raisins to a conversation around Jesus as Paul. In Ersta churchthere is once a week a conversation between two or more persons - 'Ersta talks' ('Ersta samtal') - discussing some topic often dealing with philosphy of life.
This afternoon the scientist and author Lena Einhornwas invited to discuss her book 'What happened on the road to Damascus?' (my translation) refering to the revelation S:t Paul had on his way to Damascus when he according to the Bible converted to Christianity.
Her thesis - though not entirely new - is that Paul actually was Jesus. I haven't read the book so I can't go into details concerning the content and her way of reasoning but the main theory is that Jesus never died on the cross but was taken down before death occured. He was treated by physicians of the time and when he recovered he fled to Syria and we now meet him again in the 'guise' of Paul.
Theories concerning Jesus' death have been prevalent since the early Christian time trying to explain that the man the disciples met was not the resurrected Jesus but a Jesus who never died.
Partly new is the theory that Paul in fact is Jesus continuing his work among 'non-believers'. Paul is also sometimes called the first theologian in Christianity.
Einhorn argues that Jesus and Paul's parables and way of preaching bear great affinity.
Her discussion partner, Per Block, is one of my former teachers from Uppsala university and the Theological Faculty where he taught Interpretation (Exegesis) of New Testament Theology.
The problem was that some people in the audience did not have the patience listening to them both and their arguments. It seemed as if they thought this was only a presentation of the book by the author and not a discussion between two people of different opinions. This was extremely disturbing and I felt like throwing some of them out. There is always a problem with people who prefer easy explanations - either black or white - and not thorough discussions around interesting theories and ideas.
In spite of the interruptions Aurore and I found it quite an interesting afternoon. A book like this also increases the interest around questions of belief and what we can believe in and why we believe the things we do and so forth.
Firandet sker med 'Drakdans' och 'Lejondans' samt musik på trummor, dans och andra ritualer som hör firandet till. Allt detta utförs på Tyghusplan utanför museet.
Efter dessa evenemang skulle ytterligare aktiviteter äga rum inuti museet där landshövding Per Unckel och den kinesiske ambassadören Lü Fengding skulle inviga året och firandet. Den delen av programmet - som inkluderade en entréavgift - hade vi dock inte pengar till eftersom vi är fattiga för närvarande och därför ser till att göra sådant som inte kostar pengar.
Vi beger oss istället till Moderna museet och utställningen med verk av Robert Rauschenberg- 'Combines'. Denna har visats förr på museet och hans get - 'Monogram' - har ju nästintill kommit att bli museets logotype. Till detta kommer att Rauschenberg verkligen har designat museets logotype.
En i många stycken intressant utställning men dock ej så omfattande. Vi kände nästan att hans allra första 'Combine' var den mest intressanta men det fanns många andra intresseväckande verk, bl.a. ett där en besökares kommentar ändrat innehållet till del.
Vid visningen i Stockholm på 60-talet hade en kvinnlig besökare kommenterat utställningen med att ett av verken kunde t.o.m. den svenske boxaren Ingemar Johansson ha kunnat skapa. Av den anledningen skrev Rauschenberg in en kommentar i konstverket om att det var gjort av Ingemar Johansson.
After this there were other activities inside the museum where the maire of Stockholm Per Unckel and the Chinese ambassadeur Lü Fengding were supposed to inaugurate the celebration, an exhibition and other activities. Unfortunately we are poor at the moment and as this included an entrance fee, we didn't participate. Everything that costs money, have to be disregarded, if it's not absolutely necessary. We continued to the Museum of Modern Art and the exhibition 'Combines', works by Robert Rauschenberg. These works have been displayed before in Stockholm and Rauschenberg's goat - 'Monogram' - has in a way become synonymous with the Museum and almost developed into a logo. He has indeed also designed the real logo.
We thought that his first 'Combine' (Charlene) maybe was the most interesting one but there are others that are really fascinating too. There is one where it says something like "Ingemar Johansson made this". This is not the exact words but the story behind this is that when it was exhibited in Stockholm in the sixties a female visitor is said to have commented on this piece of art with the words: "This painting could have been made by Ingemar Johansson". For those of you who don't know: Ingemar Johansson is our only World Champion in heavy weight boxing. He became 'champ' in 1959.
(Photo 'Monogram' by Robert Rauschenberg copied from: http://www.centrepompidou.fr/education/ressources/ENS-Rauschenberg-EN/images/xl/Rauschenberg_Monogram.jpg)
Efter den regelmässiga Filminstitutsejouren beger vi oss på kvällen till Kungliga Musikhögskolanför en gratiskonsert med Musikhögskolans orkester som bl.a. framförde ett nyskrivet verk av en av kompositionsklassens elever - Molly Kien.
Verkets titel: 'Alle'.
Ett symfoniskt mycket vackert verk med en hel del polyfona, dissonanta inslag och med ett slut som utgjordes av att percussiondelen i orkestern i ett utdraget diminuendo satte punkt/taktslut för stycket. Ett verk som lovar gott för framtiden där Kien fick mottaga stora applåder.
Efter detta uppfördes Robert Schumann'scellokonsert med den unge men ändå välmeriterade solisten Andreas Brantelid. Han såg inte ut att vara mer än 16-17 år gammal men efter att ha läst hans meritförteckning förstod jag att han dock var äldre. Han blir tjugo i oktober innevarande år.
En underbar cellokonsert med en fantastisk solist. Han spelade - så vitt jag kunde förstå - synnerligen moget för sin ålder och med en otrolig känsla och inlevelse. Hans hela väsen tycktes deltaga i exekverandet av detta stycke.
Vi hann dock ej lyssna på sista stycket, en Benjamin Brittenkomposition.
English:
We begin with The Swedish Filminstitute (have you heard it before?) and after this - in the evening - Royal College of Music for a free concert with the orchestra of the school and a soloist.
First of all we listened to a concert with a newly written piece of music by one of the students in the composition class - Molly Kien. She had named the piece 'Alle'.
It was a symphonically beautiful œuvre with polyphononical and dissonant sounds to some extent. It ended with the percussionists fading away in an extended diminuendo. A promising start for the future composer Molly Kien.
After this symphony one continued with Robert Schumann'scello concert and a young soloist by the name of Andreas Brantelidwho didn't seem to be more than sixteen-seventeen years old. However, when we read his CV we learned that he becomes twenty this fall (October -07).
A wonderful cello concert with a fantastic soloist who played in a very mature way with a great amount of technical skill, feeling and heart!
Tim Robbins spelar en skrupelfri filmproducent som slåss för sitt liv bland likasinnade filmbolagsägare, producenter, regissörer och skådespelare. En riktigt bra film med lagom doser allvar, 'moralkakor', sarkasmer och cynism. Tim Robbins som den producent kring vilket det mesta cirkulerar gör en mycket fin rollprestation.
Filmen inleds med en mycket berömd åtta minuter lång tagning utan klipp, i vilken man refererar till andra filmer med långa tagningar utan klipp samt kommenterar "dagens MTV-klippande" i vissa andra filmer.
Efter detta Hedvig Eleonora kyrkaoch en konsert med bröllopsmusik av skilda slag. Medverkande är organisten Ulf Norberg, pianisten Christian Mjörndal, Ulf Tjärnström på kontrabas samt en kvinnlig solist.
Aurore noterade plus och minus vad gäller valet av musik och om den skulle kunna användas vid vårt bröllop - förutsatt att det blir ett kyrkligt sådant?
Gud finns ju men Aurore tror inte på honom. Däremot älskar Gud henne! Kvinnlig logik?
This is a movie about a movie and the movie industry with all its cynicism and ruthlessness where Tim Robbins is doing the role as one of the most cynical producers in the studio. Ready to kill for his goal - both physically and mentally.
An interesting and well produced movie with equal portions of cynicism, arrogance, sarcastic behaviour, seriousness and humour. Tim Robbins is superb in this rôle. It begins with a famous eight minute long take without cuts, where one are refering to other films with long takes and also the MTV-'short cuts'.
After this we go to Hedvig Eleonora Church where we listen to a concert with wedding music of all kinds. Aurore makes a list with plus and minus regarding the music, to be used when we get married? If it will be a church wedding, that is to say.
Aurore knows that God exists but she doesn't believe in Him but she knows that He loves her! Female logic?
English:
