Lars Bjursell

Svenska (English below):

Då jag gick in på Moderna museets hemsida för att undersöka vilka evenemang som var aktuella fann jag att man börjat lägga ut museets konstverk på densamma.

Detta ingår i ett projekt som syftar till att lägga ut alla konstverk på hemsidan så att den del av allmänheten som ej kan besöka museet, trots detta kan se vad som finns i samlingarna.

Jag slog på namnet Lars Bjursell, min kusin, som utbildade sig vid Konstfack för över 40 år sedan.

Lars Bjursell, självporträtt

Jag fann då ett konstverk benämt Song som inköptes av Moderna museet 1971 från en tävling benämnd 'Unga tecknare'. Det rör sig om en kolteckning.

Jag mailade museet med en förfrågan om det fanns möjlighet komma och se detta konstverk och det gjorde det.

Av den anledningen var vi nu där idag.

Det är som sagt en kolteckning 48x40,5 cm. stor föreställandes ett antal personer i vad man uppfattar som en stadsmiljö där en av dem dominerar teckningen.
Denne man bär en 'typisk' kinesisk 'trekantig' hatt på huvudet och Aurore uppfattar det hela som skulle det kunna vara en kritik mot Mao Zedong och maoismen, p.g.a. hatten, titeln och skuggan från mannen vilken bildar en 'djävulssiluett'.

Titeln på konstverket kan också vara kopplat till Songdynastin som var den ledande makten i Kina från 960-1279.

Mer troligt är kanske att det rör sig om ett sätt att gestalta den s.k. 'Song My-massakern' ('Son My'), där amerikanska soldater den 16 mars 1968 i byn med samma namn under Vietnamkriget våldtog, massakrerade och mördade mellan 347-504 civila, mest kvinnor. äldre och barn.

Kan som all konst tolkas i olika riktningar. Har ej talat med Lars själv för en analys av konstverket.

Han är sedan ca 40 år antroposof ('Fria nätverket för antroposofi' om Antroposofi) och bor och verkar i Järna men har även arbetat vid andra av Antroposofernas skolor och institutioner.
Han har bl.a. arbetat med konstterapi.

English:

The other day when I read the homepage of the Museum of Modern Art in Stockholm I saw that they had begun publishing paintings and other works of art on their site.
This has become more and more common in museums all over the world I think.

Just for fun I searched the name Lars Bjursell, one of my cousins, who has been a painter for many years.
I found one piece of art made by him and purchased by the museum in 1971, called 'Song'.
This coal painting he made in connection to a competition called 'Young artists'.

I sent a mail to the museum and asked them if I could be given the opportunity to see the drawing and that's why Aurore and I visited the museum today.

It's a small drawing, about 40,5x48 centimeters depicting a group of persons in an urban environment with the dominant figure in the middle carrying a 'typical' Chinese triangular hat.

The shadow of this man depicts a 'Devil' Aurore says and she interprets the drawing as criticism against China and perhaps Mao Zedong .

On the same time the title could also refer to the ancient Chinese dynasty - the 'Songdynasty' - ruling China between 960-1279.

More probable is perhaps that it refers to the so called 'Son My-massacre' (or 'My Lai-massacre') committed by American soldiers in a village in Vietnam the 16th of March 1968. There they raped, tortured and murdered mostly women, children and elderly people during a totally unspeakable act of cruelty.

I haven't talked to Lars myself about this piece of art to ask his opinion.

The 'Culture House'
of the Anthroposophical movement in Järna
35 km south of Stockholm

Lars has for decades been working within the Anthroposophical (Anthroposophical movement in America/ Anthroposophy Network) movement and is among other things engaged in the work with art therapy.

(Photo Museum of Modern Art, Stockholm/Moderna Museet copied from: http://www.visitstockholm.com/ContentStoreFiles/Entity/872/moderna1_450x300.jpg)

(Picture painting, self-portrait Lars Bjursell copied from: http://profile.ak.fbcdn.net/hprofile-ak-snc4/27449_100000924868412_3259_n.jpg)

(Antroposofernas kulturhus i Järna kopierat från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/1/1d/Kulturhuset_i_Ytterj%C3%A4rna_S%C3%B6dert%C3%A4lje.jpg/290px-Kulturhuset_i_Ytterj%C3%A4rna_S%C3%B6dert%C3%A4lje.jpg)

Paris, je t'aime

Svenska (English below):

Först arbete vid Filmhuset där Aurore fortsätter att skicka runt sitt CV (eller CV:n) till en rad olika företag/bolag inom filmbranschen men ännu så länge utan resultat.

Detta trots hennes långa akademiska utbildning och extremt goda kunskaper om film - inte minst skandinavisk dito - och allt som därtill hör.

Hennes utbildning är långt mer kvalificerad än den utbildning som ges i Stockholm och Sverige, inte minst den som ges vid Stockholms universitet och DI. Detta fr.a. på Masternivå.
Detta har hon kunnat se då hon undersökt ett antal av de akademiska arbeten som lagts fram och som hon menar inte håller högre, snarare lägre, nivå än den grundutbildning hon genomgick i Frankrike/Paris (Paris Sorbonne Nouvelle, Paris III och VIII).
Se hennes egen länk via denna blogg för omfattningen av hennes utbildning.

Idag blir det två filmer: The Diary of a Chambermaid av Jean Renoir och 'Paris je t'aime', sistnämnda skapad av ett antal olika regissörer som i nutid velat skildra 'sitt' Paris.

Den första filmen (Jean Renoir) bygger på Octave Mirbeaus roman med samma namn och 1963 gjorde även Luis Buñuel en filmatisering av densamma.

I Renoirs skildring av den unga kammarjungfrun - Celestine (Paulette Goddard) - som kommer till en egendom med en betjänt - Joseph (Francis Lederer) - som är minst lika mycket översittare som husets härskarinna, får vi följa Celestines ambition att nå utöver denna sin position i samhället.
Detta skall ske genom att utnyttja de människor hon arbetar för eller deras likar.

Husets man och far är en förtryckt individ som ej vågar utmana sin fru om herraväldet i huset.

Då den sjuklige sonen kommer tillbaka till egendomen efter att ha varit borta många år, försöker modern genom utnyttjande av kammarjungfruns skönhet och ungdom, vinna sonen tillbaka.
Detta låter sig initialt inte så lätt göras och kammarjungrun själv vill ej först delta i denna 'komedi', detta spel.

Betjänten Joseph har dock andra planer för både sig själv och kammarjungfrun och dessa inbegriper samma ambition som Celestines, nämligen att skapa ett eget liv och bli sin egen herre utan att behöva slava under andra.
Dessa planer stöter dock på patrull både i form av sonen i huset men även p.g.a. att Joseph använder metoder som Celestine ej anser lämpliga i syfte att nå sitt/deras mål.

Filmen är ej uppbyggd på ett realistiskt sätt i scenografi, utformning utan tvärtom tycks här Renoirs intresse för teatern som blivit större med åren, slå igenom i en ganska 'teatral' utformning av scenbilden, personernas agerande och mycket annat. Detta kan ibland fungera väl men jag vet inte om Renoir lyckats fullt ut i denna film.

Paris je t'aime är en film om vilken jag inte skall skriva alltför mycket mer än att den är tillkommen som ett resultat av flera regissörers arbete där var och en skapat en kort berättelse med utgångspunkt från en plats, ett område i Paris som de älskar mer än andra.

Vissa historier är realistiskt berättade med underfundiga blinkningar åt andra filmer och företeelser i Paris medan andra mer rör sig i den fiktiva berättartraditionen .

Under hela filmen satt Aurore och jag tyst kommenterade olika platser i Paris.

Ouiiiii, hördes vi säga eller åtminstone hörde vi oss säga det, då vi kände igen platser vi tilsammans besökt under våra Parisresor förra året i juli och oktober.

En mycket charmig film där de olika regissörernas alster självfallet höll olika nivå men behållningen bestod för oss i miljöskildringen och den atmosfär man lyckats skapa eller återskapa.

Kan dock rekommendera filmen och då inte minst till er frankofiler/Parisälskare!

Efter den engelska texten följer en förteckning över de regissörer som bidragit till filmen.



English:

First The Swedish Film Institute where Aurore continues to search a job by sending her CV to different film distribution companies or the like.

In spite of her long and qualified academic and vocational education there are great problems finding a job in Stockholm/Sweden.
Is she forced to emigrate to find a job?

If one compare the university education within film here in Stockholm and Sweden, with that in France and Paris, the Swedish equivalent cannot be said to match the French, not least when one compare the Master programmes in Stockholm and Paris Sorbonne Nouvelle (Paris III and VIII).

When she studied at the University in Stockholm she found the papers and thesis put forward not even matching the basic education/lower education in France.

It also seems as if most of the people responsible within the different film companies, are totally ignorant when it comes to evaluate her exam!
They seem to think it's a university education at the same level as the Film scientific studies in Stockholm and it's certainly not.

After this we saw two films today: 'The Diary of a Chambermaid' ('Le journal d'une femme de chambre') by Jean Renoir and 'Paris je t'aime' by a group of different directors (see more below).

Renoirs film, based on the novel with the same name by Octave Mirbeau (in French about Octave Mirbeau) about a young chambermaid - Celestine (Paulette Goddard in the film) - who tries to leave her dull life behind by shaping herself another position in society, displays how influenced Renoir had become of the theater.

This film is not at all made in a realistic way, nor when it comes to light, props or acting.

To reach her goal Celestine have ideas concerning how she should take advantage of the proprietors of the real estate where she is working.

The valet - Joseph (Francis Lederer) - carries the same ideas.
His plan is to start his own business - an inn - where Celestine, as his wife, should work and serve the customers.
This is not a part of Celestine's plans initially and it gets more complicated when the son in the house returns to the family after many years.

The dominant wife in the household tries to make her son stay by using Celestine.
Celestine soon finds out what her mistress is up to and do not want to be a part of this 'play'.

She turns to the valet again though she is not in love with him.
They have the same goal but Celestine does not approve of the methods the valet Joseph wants to use in achieving their common aim.

It ends in a both tragical and hopeful way.

Paris je t'aime is a film about Paris (undoubtedly) seen from different angels.

22 directors have been given the opportunity to make a short film about some part(s) of Paris they love more than others. Some of these short films are made in a realistic way but some of them are obviously fictional, science fiction-like.

Some stories or ways of telling stories are of course more interesting than others and the quality of the scripts vary as well as the acting.

For Aurore and me - especially me perhaps - the charm of the movie was above all due to the fact that we could relive different milieus we recognized from our stay in Paris in July and October. "Ouiiii, c'est la, tu sais! Ouiiii!!!"

Having said this, I like to add that it was by no means a mediocre film but the ambition to create interesting themes had naturally in some cases succeeded and in others not.
This is of course a purely subjective judgement and it depends on what one expect from the different film makers. Worth seeing though! Not at least if you like or love Paris and regard yourself being a Francophile!

Below a list over the participating directors:

Olivier Assayas (segment "Quartier des Enfants Rouges")
Frédéric Auburtin (segment "Quartier Latin") (transitions)
Emmanuel Benbihy (transitions)
Gurinder Chadha (segment "Quais de Seine")
Sylvain Chomet (segment "Tour Eiffel")
Ethan Coen (segment "Tuileries")
Joel Coen (segment "Tuileries")
Isabel Coixet (segment "Bastille")
Wes Craven (segment "Père-Lachaise")
Alfonso Cuarón (segment "Parc Monceau")
Gérard Depardieu (segment "Quartier Latin")
Christopher Doyle (segment "Porte de Choisy")
Richard LaGravenese (segment "Pigalle")
Vincenzo Natali (segment "Quartier de la Madeleine")
Alexander Payne (segment "14th arrondissement")
Bruno Podalydès (segment "Montmartre")
Walter Salles (segment "Loin du 16ème")
Oliver Schmitz (segment "Place des Fêtes")
Nobuhiro Suwa (segment "Place des Victoires")
Daniela Thomas (segment "Loin du 16ème")
Tom Tykwer (segment "Faubourg Saint-Denis")
Gus Van Sant (segment "Le Marais")








(Poster 'Diary of a Chambernaid copied from: http://img.movieberry.com/static/photos/44793/4_midi.jpg)
(Poster 'Le journal d'une femme de chambre' copied from: http://img.movieberry.com/static/photos/44793/poster.jpg)

Katarina church et Le Petit Lieutenant

Svenska (English below):

Idag fyller Aurore's mor Solange år.
Hennes ålder skall inte avslöjas men Aurore lät från oss båda skicka en bukett blommor som kom henne tillhanda igår, lördag.

Det är viss skillnad mellan postens arbete i Frankrike och Sverige, där man i förstnämnda fall helt och hållet kan följa bukettens gång, vilket man inte kan i vårt land.
Då den levereras skriver man på ett 'elektroniskt papper' vilket gjorde att då Solange ringde för att tacka för buketten, kunde Aurore berätta att hon visste att modern erhållit den sju minuter tidigare!
Tänk om det som är kvar av Postverket här i Sverige kunde uppvisa en bråkdel av denna effektivitet, säger en man som en gång arbetade extra både i postsortering, som brevbärare och vid en paketpostutlämning.
Vi ringer upp Solange och sjunger för henne på förmiddagen. Vet ej om hon uppskattade detta eller hellre skulle föredragit att vi lät bli?

Efter detta bär det iväg till Katarina kyrka för dagens gudstjänst.

Efter gudstjänsten kommer en kvinna som läste episteltexten fram till Aurore och frågar om hon brukar gå i denna kyrka varvid Aurore talar om att vi går i olika kyrkor varje söndag.
Kvinnan förklarar att hon gärna skulle vilja se Aurore läsa någon av bibeltexterna om hon själv kan tänka sig det.
Aurore förklarar att det inte är hennes modersmål men detta avskräcker inte kvinnan utan hon ber Aurore att vid nästa tillfälle hon besöker Katarina säga till om hon har lust att deltaga i läsningen.
Kvinnan hade sett Aurore och såg att hon var ung och tyckte det kunde vara trevligt om en yngre person läste en text. Det fanns dock andra yngre personer i kyrkan - för en gångs skull.

Efter gudstjänsten ser vi filmen Ung snut (Le Petit Lieutenant) av Xavier Beauvois.

Filmen handlar om en ung man vilken som nyutexaminerad polis med ett stort mått av romantiska uppfattningar om polisarbetet kommer till en kriminalpolisavdelning i Paris där han får arbeta tillsammans med ett antal rutinerade och en aning desillusionerade men ganska godhjärtade poliser.

Som chef får han en kvinna vilken tidigare varit en av de mest framgångsrika poliserna vid roteln men som dock efter alkoholproblem tvignats sluta för att arbeta vid 'skrivbordet'.
Nu är hon efter tre år tillbaka i hetluften och parallellt med möten på AA (Anonyma Alkoholister), försöker hon sköta sitt arbete utan att tappa taget om sitt alkoholberoende.

Detta försvåras ibland av att omgivningens alkoholkonsumtion inte alltid håller sig på en rimlig nivå de gånger de vill gå ut efter arbetet för att dricka något.
Hon ser också i sina kolleger de faror hon själv utsattes för med alkoholen som ett 'avslappnande' medel att ta till efter traumatiska upplevelser i arbetet. Även den unge polisen dricker gärna mer än måttligt vid dessa tillfällen.

I samband med ett ingripande dödas denna unga nya polis och detta utgör ett hårt slag både för den polis som vid tillfället var med men som agerade felaktigt samt för den kvinnliga chefen som har hyst moderliga känslor för den unge mannen.
Dessa känslor berodde till stor del på att hon förlorat en son tidigare i livet och dessa känslor projicerar hon nu på den unge polisen.

Jakten på de skyldiga tar sin början men problemen för den kvinnliga polisen vad avser hennes alkoholkonsumtion dyker nu upp.
Trots detta fortsätter hon utredningen parallellt med besök på AA.

En realistiskt berättad historia med inte alltför mycket amerikaniserade 'polishjältedåd', biljakter och andra mer eller mindre (oftast mindre) trovärdiga extraeffekter.
Detta gör dock inte filmen tråkig eller ointressant, tvärtom.
Man balanserar ganska bra mellan det professionella arbetet vid polisstationen och de olika karaktärernas enskilda problem.

Man undviker också att i detalj porträttera alltför många individer, då detta ibland leder till att man tappar tråden. Här koncentrerar man sig primärt på ett par-tre huvudfigurer.

Filmen handlar i mycket om förluster på olika plan:
Förlusten av den kvinnliga polisens son, förlusten av den unge polismannen, förlusten av arbetet för den polis som ansågs skyldig till att kollegan lämnades ensam med detta uppdrag, förlusten av den oskuld den unge polismannen bar med sig in i yrket etc.


English:

Aurore's mother Solange is celebrating her birthday today - congratulations!
Aurore sent flowers from her and me and they arrived yesterday.

Opposite the Post Office Administration in Sweden - or what is left of it - we could follow 'the journey of the flowers' (sounds like a title of a book or a film) right up to the door at Solange's home.
When they arrives she signed an 'electronic paper' and on the computer we could see exactly at what time it arrived.
This led to that when Solange yesterday called to thank us for the flowers Aurore told her that she knew that Solange had got them seven minutes before her telephone call.
We sang for Solange but I don't know if she appreciated our song. She didn't review it.

After this it's our Sunday service, this time in Katarina church (photo: Katarina church. Copyright: http://static.flickr.com).
After the church service the woman who read one of the Bible texts today, came up to Aurore and asked her if she used to go to this church regularly, at which Aurore answered that we usually go to different churches every Sunday.

Why this question? She explained that she had seen Aurore and wanted a young person to read one of the Bible texts some Sunday but we decided that if and when we visit Katarina church again for a church service, Aurore can let her know if she wants to participate.

Filmtime: Le Petit Lieutenant (could be translated to 'The young cop') by Xavier Beauvois.

This is a film about a young police who after graduating from the Police School starts working as a police at the Criminal Investigation Department.

He is very naive and nourish a romantic view of the work within the Police Force.

He now get the opportunity to work side by side with experienced policemen who long ago dropped the romantic ideals in favour of a more down to earth approach, sometimes with a great deal of cynicism but also with a 'big heart'.

The police superintendent who becomes the young policemans boss is a woman who is extremely qualified but because of problems with alcohol have been assigned 'desk work' for three years. She now returns and to some extent becomes a 'mother' for the young policeofficer.

She watches over him and can also see that he sometimes are drawn into the jargon of the elder policemen. This also goes for the alcohol consumtion when they sometimes after work wants to relax with a beer or something else.

During an assignment the young policeman dies and the female officer blames herself and now the bottle becomes the consoler again. This time she pulls herself together and continues the investigation of his death.

For her this was a repetition of loss as she earlier lost a child, a son and this is one of the reasons why she project her feelings towards this young policeman.

The film is in many respects a film about losses in different contexts: The loss of a son, the loss of a colleague and son/brother, the loss of a job (the police officer who was in charge in connection with the killing of the young policeman), the loss of innocence (the young policeman and his visions of police work).








(Foto Katarina kyrka kopierat från:http://japetus.files.wordpress.com/2011/03/katarina-kyrka.jpg)
(Photo poster copied from: http://streambot.net/files/thumbs/13001634016f877.jpg)

Black River

Svenska (English below):

Sist denna dag - efter Hedengrens bokhandel och Akademibokhandeln - ser vi filmen Black River (Kuroi Kawa) av Masaki Kobayashi på Cinemateket.

Historien rör sig kring en amerikansk flygbas i en stad i Japan och som så ofta var fallet, attraherade denna militärbas ett antal prostituerade och andra japaner som p.g.a. fattigdom tvingas dra nytta av det faktum att amerikanerna fanns där.
Detta ledde självfallet till ett ömsesidigt utnyttjande av varandra där även kriminella grupperingar fann sin utkomst i denna miljö.

Här utspelas nu ett triangeldrama mellan en ung japansk man som kommer till staden för att leta efter ett rum där han kan bo under sina studier som han bedriver i en närbelägen stad.

Han träffar av en slump en kvinna vilken han blir förälskad i.
Efter en tid faller hon dock för en av de kriminella gängens ledare, en karismatisk ung man kallad 'Killer Joe'.
Förutom detta triangeldrama utspelas en tragikomisk historia mellan hyresgästerna i det rivningsfärdiga hus där den unge studenten skall bo.
Hyresvärdinnan driver obarmhärtigt in sina skulder bland dessa fattiga människor och önskar innerst inne att hon skall få andra hyresgäster så att hon kan slänga ut de individer som nu bebor hennes gamla ruckel.

Även mellan hyresgästerna pågår interna strider där alla är sig själva nock och ingen vill låta någon annan få fördelar som de inte själva kan erhålla.

Egoismen hos var och en porträtteras mycket väl i denna film, allt från de amerikanska soldaternas utnyttjande av kvinnor, till de kriminella gängens utnyttjande av alla, affärsmännens utnyttjande av de fattiga i hyreshuset då det skall säljas och rivas i syfte att uppföra ett motell etc.

Den unge studenten är kanske den som tillsammans med kvinnan han älskar beskrivs som 'minst osympatisk' om man kan uttrycka det så.

'Killer Joe' hjälper hyresvärdinnan att bli av med hyresgästerna då hon tecknat ett kontrakt om försäljning av sitt hus till en rik affärsman. Med våldsamma metoder slängs de boende ut på gatan.

Ett försök av en av de boende som fungerar som någon slags 'förtroendeman' i fastigheten att samla alla till motstånd och uppror misslyckas.

Filmen porträtterar de sjaskiga miljöerna väl och de olika personporträtten är väl tecknade. Historien går mot ett oundvikligt tragiskt slut där studenten, kvinnan och 'Killer Joe' utgör det centrum kring vilket regissören väljer att avsluta sin historia där sense moralen kan sägas utgöras av ett hopplöshetens stigma från vilket det inte tycks finnas någon räddning.

English:

After having visited Hedengrens bookstore and the Academy Bookstore we continue to cinema Sture to see the film Black River by Masaki Kobayashi.

The 'scene' for this drama is an American Air Force Base in a small town in Japan.

As commonly happens it attracts brothels and criminal elements as well as native Japanese who all try to take advantage of the Air Force base and its soldiers. On the same time the soldiers take advantage of the local people and not least the women at the brothels.

In this sordid world they all try to survive and the story revolve around a housing estate with its tenants and the unreasonable landlady who ruthlessly tries to collect the rent from the tenants, not taking in consideration their difficult situation, economically.

A love triangle develops between a young student who come to rent a flat and in connection to this meets a young woman he immediately falls in love with.
Unfortunately she is attracted not only to him but to a local gangster called 'Killer Joe'. From different reasons she chooses Joe instead of the student.

None of the persons in this film is depicted in a pleasant way. Neither the landlady nor the tenants, Killer Joe and his gang, the soldiers or other natives.
The student and the young woman are perhaps the ones depicted in the least unfavourable way, if one can express it this way.

A struggle follows partly between Killer Joe and the student, partly between the tenants and the landlady who has decided to sell the apartment building and let some local businessman build a motel instead.

There is also an internal struggle going on between the different tenants in the building where noone wants to help the other or give away anything for free, not even if it could save someones life.

The apartment building is torn down and the triangle drama between 'Killer Joe', the young woman and the student ends in tragedy. The moral of this story seems to be that it's more or less impossible to escape the stigma of dispair.

Kobayashi has succeeded in depicting this environment and its characters well but yet I feel that the story sometimes stagnate somewhat and to much circles around the same problems and persons.

Maybe this was Kobayashi's intention.

(Poster copied from: http://dvdtoile.com/FILMS/48/48892.jpg)

(Photo young student and woman copied from: http://img259.imageshack.us/img259/8958/kuroikawa3.jpg)

(Photo man and woman on the train station copied from: http://laternamagika.files.wordpress.com/2009/11/riviere-noire1.jpg)
(Photo man and woman in bed copied from: http://laternamagika.files.wordpress.com/
2009/11/riviere-noire11.jpg)

(Photo 'Killer Joe' copied from: http://storage.canalblog.com/56/39/110219/21376950.jpg)

En fläkt av färg och Arabia Felix

Svenska: Hedengrens bokhandel har idag en utställning som skall pågå en tid med bilder från Indien tagna av Ulla Nordfors, en kvinna som arbetat som fotograf i över 40 år.

Aurore och jag besöker Hedengrens, både i syfte att bese dessa bilder och att leta efter bl.a. Larousses stora 'matbibel'; Larousse gastronomique.

De bilder Nordfors tagit är, i motsats till många skildringar av Indien mycket färgrika och speglar hennes resor i detta land.
Hon var - förra vintern - under två månader gäst hos Tamilnad Christian Council i Chennai.
Innan hon anlände dit hade hon rest runt och besökt platser i Indien som, såvitt hon kunde utröna, ej drabbats av katastrofer. Detta för att kunna spegla ett annat Indien med det 'vanliga' indiska livet presenterat i bild.
Av de 4000 bilder hon tog har hon här låtit presentera 25 fotografier (se dem här).

Efter Hedengrens går Aurore och jag till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Där berättade Eva Sohlman, journalist, om sin bok Arabia Felix i terrorns tid. Resor i Jemen.
I denna bok förtäljer Sohlman historien om sin resa i Jemen - utsänd av The Economist och Reuters - där hon bl.a. intervjuade landets president Ali Abdullah Saleh, premiärministern Abdul Qader Bajamal och några av de många mäktiga shejkerna.
Till detta kom att hon som kvinna lyckades få tillgång till, som man uttrycker det i förtexten, "kvinnornas tysta och osynliga värld".
De frågor hon försökte få svar på rörde landets kontroversiella samarbete med USA i dess kamp mot terrorismen och hur detta påverkade människors syn på landets oberoende alternativt beroende av USA.
Förutom de många inflytelserika personer hon kom i kontakt med intervjuade hon även den 'vanlige' medborgaren och inte minst kvinnorna.
Som kvinna gavs hon nämligen möjlighet att komma i kontakt med det som bekrivits som (ovan nämnt) kvinnornas 'tysta och osynliga värld'.
I ett land med starka patriarkala styrelseformer både i det offentliga och privata livet, ges sällan kvinnorna möjlighet uttrycka sina åsikter om politik eller livet i allmänhet i den Jemenitiska staten.

Förutom att vilja belysa ovan nämnda områden i samhällslivet var även ambitionen att utforska Usama bin Ladens rötter i Jemen, det land i vilket han föddes.
I syfte att nå detta mål sökte hon bl.a. upp de av hans släktingar som fortfarande bor kvar i landet.

Eva Sohlman är journalist, född 1972 och har under fem år arbetat för Reuters nyhetsbyrå, baserad i London och Stockholm. Hon har som journalist arbetat med frågor som kultur, energi, miljö och politik och hennes artiklar har publicerats i bl.a. The New York Times och The Washington Post.
Hon har även arbetat med utrikesnyheter på Sveriges Radios Eko-redaktion och idag är hon stationerad på tv 8 där hon är redaktör för utrikesmagasinet Världen i Fokus.

English:

At Hedengrens bookstore there is an ongoing exhibition with photographs taken by the Swedish photographer Ulla Nordfors, who has worked as a photographer for more than forty years.

Aurore and I visit Hedengrens both for this purpose and in order to find Larousses' great 'Bible of food', Larousse gastronomique.

The photographer Ulla Nordfors has travelled India seeking areas where, as far as she has been able to find out, there has not been any catastrophy of any kind.
In this way she tries to show another India, beyond political crisis, religious conflicts and natural disasters and poverty. She tries to depict the 'normal' life in India.
For two months she was a guest at the Tamilnad Christian Council in Chennai.
The pictures at display is very colourful and it makes us perhaps look att India in another way and hereby the title: 'A Waft of Colours'. She took more than 4000 photos but there are only 25 at display in this exhibition (See them here).

After the visit at Hedengrens bookstore, Aurore and I continue to the Academic Bookstore where a Swedish journalist, Eva Sohlman (photo above), talked about her latest book called 'Arabia Felix in time of Terror. Travels in Jemen' (my translation).
'Arabia Felix' means of course 'The Happy Arabia'.

In this book she tells the story about her travels in Jemen between 2003-2005 as a correspondent for The Economist and Reuters.

She interviewed the President, Ali Abdullah Saleh and Prime minister, Abdul Qader Bajamal of Jemen and many of the influential sheiks.

As a woman she was also given admission to the "quiet and invisible world of Women", as it is described in the book.
These women gave their view on this strictly patriarchal society.

Sohlman also hade the ambition to seek out the roots of Usama bin Laden in this his native country and in doing so she succeeded in finding some relatives to bin Laden still living in Jemen.

Eva Sohlman is a journalist, born in 1972.
She has during five years worked for Reuters news agency based in London and Stockholm.
As a journalist she have covered areas like culture, energy, environment and politics and her articles have been published in The New York Times and Washington Post among other newspapers.
She has also worked with international news at the Swedish Radio's Editorial and she is today editor for the International Magazine The World in Focus at tv channel 8 in Sweden.









(Photo Hedengrens bokhandel copied from: http://euroshop.nu/img/Hedengrens.png)
(Book cover copied from: http://mobil.hd.se/multimedia/archive/00140/arabia_felix_jpg_140744d.jpg)

(Foto Eva Sohlman kopierad från: http://media.bonnierforlagen.se/forfattarfotonstandard/c/20237C.jpg)

Snö, snö, snö, snö!!!

Svenska (English below):

Natten mellan lördag och söndag 20-21/1 började det snöa rejält i Stockholmsområdet och i hela landet.
Det föll 10-15 cm. under natten (se denna länk till: Dagens Nyheter).

Det här är första gången i Stockholm detta år som det fallit så pass mycket snö som det nu gjorde samtidigt som snön också legat kvar .

Nu ser det ut som 'riktig' vinter men om man ser till Europa i helhet är vi inte unika.

Vi talade med Aurore's mor i La Châtre och där hade det snöat ett par decimeter samma natt eller natten efter. De hade också kallt väder.
La Châtre ligger trots allt drygt 30 mil söder om Paris, inte direkt i snödeltat m.a.o.

Idag, 27/1, ligger snön fortfarande kvar. Det har snöat de senaste dagarna men inte kraftigt.
Temperaturen har varierat mellan 5-13 minusgrader.

Mitt upp i allt detta kommer Fortum, elbolaget, för att byta ut elmätaren och för att göra detta måste man stänga av all el i huset.
Vi har svårt att i detta gamla hus hålla värmen så då en representant för Fortum knackar på utan att ha anmält detta innan ber vi honom återkomma dagen därpå och innan detta ringer vi Fortum och bestämmer en ny tid längre fram då det förhoppningsvis är lite varmare.

Det kan dock bli så att då nu snön och kylan (äntligen?) kommit varar den fram t.o.m. maj som vanligt (svag överdrift?)!

Vackert är det förvisso, om man nu är intresserad av vykortsvinterbilder.
Är man dock ej skidfantast och dessutom bor i Stockholm funderar man lite på vilken funktion snön kan tänkas fylla.

"Elementärt min käre Watson": Man får ju tillfälle att skotta snö!

English:

Snow, snow, and snow! For the first time this year the snow that falls stays on the ground without melting away.
Between the 20-21 of January it fell between 10-15 centimeters here in Stockholm.
Even more snow has fallen since then and today 27/1, it's about 7-8 degrees below zero.
The temperature fluctuate between 7-13 degrees below zero.

This time we are not unique in Europe though. When talking to Aurore's mother in La Châtre , she told us that during the same period it fell around 20 centimeters of snow there in the middle of France.
La Châtre is situated 304 kilometers south of Paris so it's not situated in the 'snow zone', so to speak.

Today 27/1, it is still white outside and around 7-8 degrees below zero.

The other day a representative from our energy company - Fortum - came knocking on our door and he wanted to replace our electricity meter.
First of all they did not call before they came and secondly this would mean that they would have to shut of the electricity and considering that we sometime have problem keeping the temperature inside at a pleasant level during 'normal' circumstances, what would this shut off lead to.
We said no and called Fortum, talked to them and decided they'd come late February instead.

The oil is costly to: 15 cubic meter for 1 600 €.







(Photo snow copied from: http://flum.files.wordpress.com/2008/11/sno_i_traden_435x289.jpg)

Vollgas

Svenska (English and trailer below):

Sabine Derflinger heter den österrikiska regissören till dagens Cinemateketfilm: Vollgas.

Denna film handlar om en ung kvinna med en liten dotter som arbetar i de österrikiska alperna som servitris. Denna sysselsättning gör att hon lever sitt liv i ett högt tempo med fester, alkohol i stora mängder, one night stands och andra 'nöjen', vilka till slut tär på hennes fysiska och psykiska hälsa.

Dottern negligerar hon nästintill helt och hållet och det är endast efter en krisupplevelse hon under en tid tar tag i sitt liv med dottern och försöker axla ansvaret som mor för denna.

Detta sätt att leva fungerar under en tid men snart är hon tillbaka i det tomma, innehållslösa livet med fester, alkohol och utenätter.

Hon råkar självfallet illa ut då hon lierar sig med människor som under inga som helst omständigheter vill henne väl utan utnyttjar hennes naivitet och omogna, ansvarslösa beteende.

Poängen med filmen är kanske att man, trots allt, skall få känslor för henne och hennes utsatta situation men eftersom hon hela tiden själv utsätter sig för fara på olika sätt, blir man bara 'förbannad' (ursäkta uttrycket).

Ett eventuellt försök till att spegla den cynism som finns runtomkring henne och bli upprörd över denna, lyckas ej heller. Detta inte minst då hon själv är lika cynisk som omgivningen.

Till slut leder detta till att man hyser en förhoppning om att hon skall lyckas ta livet av sig på det ena eller andra sättet, vilket hon ideligen försöker, inte minst för hennes dotters skulle och till del hennes omgivning.


English:

The Austrian film at the Cinematek today is Vollgas or 'Step on it' by Sabine Derflinger.

The film circles around a young woman who makes her living as a waitress at a tourist resort in a winter 'skiparadise' in Austria.

She lives there with a little daughter that she more or less ignores. She works and 'parties' all nights, with a big consumtion of alcohol. She meet men for a 'one-night-stand' and she descend deeper and deeper in to a meaningless behaviour dissatisfying her more and more.

Her work-mates take advantage of her rootlessness and naive, irresponsible behaviour.

I suppose that Derflinger wants us to, in some way, pity this woman and also feel anger towards all the cynicism around her but this does not succeed. She is as cynical as anyone else and she doesn't give a damn (if I may say so) about her daughter.

On the contrary, after a while we more feel like: "I hope she will succeed in killing herself as this is what she more or less deliberately is trying to do. This would be best for both her and her daughter and all the other people who tries to help her".

I don't think that making us feel like this was the intention of the director?

(Picture poste copied from: http://ecx.images-amazon.com/images/I/51G9%2BeDhQWL.jpg)
(Photo woman and girl copied from: http://www.skip.at/film/3020/)
(Photo woman copied from: http://www.skip.at/film/3020/)

Fallen

Svenska (English below):

Cinemateket visar en serie mer eller mindre nya österrikiska filmer och den första vi ser i denna serie är Fallen av Barbara Albert (också kallad 'Falling').

Detta är en film om ett antal kvinnor som varit mer eller mindre goda vänner sedan barndoms- eller ungdomsåren och som efter många år träffas igen på en begravning.

Under filmens gång avklädes deras inbördes relationer där man diskuterar gamla pojkvänner och andra personer med vilka man haft mer eller mindre nära relationer.
Även de politiska idealen diskuteras och efter att i ungdomsåren uppenbarligen haft vänstersympatier och varit en grupp 'radikala' unga kvinnor (vad detta uttryck kan sägas implicera), har de nu gått skilda vägar politiskt och socialt.
En av kvinnorna är 'skådespelerska' även om detta visar sig till största delen implicera att 'dubba' röster till andra skådespelare i filmer.
En annan av kvinnorna har haft sociala problem med droger bl.a. vilket gör att hon nu har fotboja och egentligen är förbjuden att träffa sin dotter, något hon trots allt ser till att göra.
Detta får, senare i filmen, konsekvenser för henne.

De andra kvinnornas historia avslöjas bit för bit och alla tycks de desillusionerade och frustrerade för att ej ha lyckats nå de mål i livet, vare sig socialt, karriärmässigt eller politiskt, som de en gång satte upp för sig själva.

Filmen lyckas dock inte få min eller Aurore's uppmärksamhet då det hela bygger mycket på dialogen dem emellan och förmågan att teckna intressanta personporträtt och det lyckas Barbara Albert ej med.

English:

The film Aurore and I decided to see today at the Cinemateket was a relatively new Austrian film by Barbara Albert, called Fallen or Falling/Floating.

The film starts at a funeral where five women meet after not having seen each other in years. Gradually there separate lives are revealed and old conflicts concerning boy friends, acquaintances and lost ideals becomes a ground for conflict.

Apparently they where all 'radical' (whatever this word stands for) left-wing activists during their youth. Today some of them have left these ideals when living a different kind of life, more 'bourgeois'.

One of them is an 'actress' (actually meaning dubbing voices for films) and the other women are both impressed and very respectful towards her in the beginning but after a while her life tends to make some of her friends jealous towards her, even displaying some bitterness. She has 'betrayed' her political ideals according to one of the women.

Another woman have had social problems including drugs and/or alcohol abuse and is 'forbidden' to meet her daughter, a prohibition she ignores and this causes her problems at the end of the film.

They are all frustrated and disillusioned. Their political ideals are no longer a real option in todays politics and their careers and social lives have not turned out the way they wanted it to do. Does it ever?
Unfortunately I felt - and so did Aurore - that this was a 'déja vu'-experience.
The film is also very dependent on the dialogue between the five women and the ability to create an interest for the different characters and their life stories.
In our opinion, Barbara Albert does'nt succeed in creating these interesting personal portraits, so essential for the plot.

(Photo poster copied from: http://graphics8.nytimes.com/images/2007/06/28/arts/29fall600.1.jpg)
(Photo Barbara Allen in black dress copied from: http://images.movieplayer.it/2003/10/25/barbara-albert-a-venezia-2006-per-presentare-falling-30211_medium.jpg)

(Photo Barbar Allen copied from:http://img.listal.com/image/99527/180full-barbara-albert.jpg)

(Photo Barba Allen face copied from: http://www.movie-times.net/PICTURES/barbara_albert.edited.jpg)

The Long Goodbye and Saturnus

Svenska (English below):

Efter att ha ägnat förmiddagen åt arbete beger vi oss, Aurore och jag, till Café Saturnus som ligger på Eriksbergsgatan 6, inte långt från bio Sture.
Där har vi inte varit sedan vet ej när.

De har svensk, fransk och belgisk personal och serverar otroligt delikat kaffebröd men även matbröd, smörgåsar och luncher.
Hit går både ung som gammal och flera kulturpersonligheter, tv-människor, kort sagt s.k. 'kändisar'.

De har bl.a 'världens största' kanel- och kardemummabullar. De är som halva middagar och kända i hela Stockholm. Jag kan rekommendera ett besök på detta café.

Trevlig, serviceminded personal som kommer ihåg sina gäster.
Vi blev välkomnade tillbaka med ett konstaterande att de under lång tid ej sett oss där.
Jag tog en kaffe latte med denna 'halva middag' som idag blev en kardemummabulle.
Aurore intog en croissant aux amandes.

Efter detta blev det film på Cinemateket: Långt farväl ('The Long Goodbye') av Robert Altman med Elliot Gould i huvudrollen som Raymond Chandlers deckare Philip Marlowe.

Altman avråddes från att använda sig av Gould då sistnämnda ansågs vara 'galen' och man menade att han spårat ur. Han gör dock en alldeles utmärkt rolltolkning enligt mitt förmenande.

Gould visar Marlowe som blasé, ointresserad av att arbeta om ej tvungen (och vem är väl intresserad av att arbeta om man inte är tvungen?) , avtrubbad till följd av yrket, desillusonerad etc.
Har sett den tidigare. Har den på DVD.

Efter detta blev det Jacques Brel (http://www.jacquesbrel.com.fr) på Vasateatern.

Föreställningen - Brel-rakt in i hjärtat - bygger löst på en musikal om Brel som visades på 1980-talet i Stockholm innehållande en hel rad av Brel's mest kända sånger.
Denna musikal kom under 80-talet t.o.m. att bli den mest populära musikalen i Stockholm.
I kvällens föreställning har man självfallet försökt skapa en egen idé med Brel's musik som gemensam nämnare.

En av Sveriges kanske främsta och mest hängivna Breltolkare Eva-Britt Strandberg medverkar i denna föreställning.
I övriga roller finner vi Petra Nielsen, Christopher Wollter, Jonas Samuelsson-Nerbe.

Strandberg är säker som uttolkare av Brel's sånger och har i mycket genom åren fungerat som en kanal för Brel's musik i Sverige i ett försök att öka intresset för denne begåvade 'särling' - om man kan kalla honom så - i franskt musikliv.

Ibland upplever jag dock att hon inte alltid kommer till sin rätt och jag menar att det beror på sång- och tonartsval.
Att jag skriver om tonartsval har att göra med att jag upplevde att för vissa av sångerna hade man valt en alltför hög tonart för artisterna.
Detta gällde kanske inte minst de båda manliga artisterna och då främst Christopher Wollter.
Det ledde till att man inte nådde samma innerliga känsla som Brel's sånger kan förmedla då de framförs i en något mer 'dämpad tonnyans' s.a.s.
Det tenderade bli alltför mycket musicalkänsla och jag skulle ibland vilja ha efterlyst en mer intim stämning och interpretation.
De båda kvinnliga artisterna anser jag stod för den främsta insatsen på det hela taget.

Förutom Strandberg som jag talat om är Petra Nielsen en otroligt 'allround' artist.
Hon sjunger, agerar väl, dansar och har en otroligt fin scennärvaro samt är en mycket god komedienn med erfarenhet från bl.a. medverkan 2000 i musikalen 'Chicago' i West End i London, där hon gjorde succé (Länk till recension i Aftonbladet 30/8 2000).

Av männen anser jag Samuelsson-Nerbe vara den skickligaste, inte minst vokalt.
Med detta vill jag inte ha sagt att Christopher Wollter på något sätt var dålig, tvärtom. Han är en mycket duktig scenartist även han men hade, som jag ovan redovisat, problem med tonartsvalet i vissa av de sånger han framförde.

Scenografin var dock fattig och om ambitionen var att skapa en avskalad scenografi för att uppnå en viss effekt, kändes det i detta fall inte särskilt kongenialt eller genomtänkt.
Man hade låtit bygga en balustrad med en trappa upp till densamma och i fonden placerat en stor projektionsduk som man dock endast använde för att projicera olika färger på. Lite pauvert kan tyckas.

Avslutningsvis kanske jag dock saknar 'känslan' - detta svårdefinierbara ord - i föreställningen.
Det är skickligt genomfört och mycket professionellt på många plan men det saknar kanske en viss 'touch' och en känsla som Brel själv kunde förmedla och så även de skickligaste uttolkarna av hans musik.
Tempot är ibland för högt, man saknar en viss eftertanke, andning. Detta hade kanske varit 'pricken över i:et'.

English:

After dedicating the morning to work, Aurore and I visit café Saturnus, situated on Eriksbergsgatatan (Eriksbergs street) not far from cinema Sture.

We haven't been there for a long time.

They have Swedish, French and Belgian staff working there and they serve delicious buns and other things for your coffee but also good sandwiches and lunches. This café is visited by both young and old (or older than 'young'), people from the theater and from tv and so on. The medium age is fairly low.

They have, among other things 'the biggest cinnamon- and cardamom buns in the World' - or at least in Stockholm and that's a part of the World.
The buns are like half a dinner and known all over town.

I can recommend a visit at this café and the staff is very nice and serviceminded and do remember their guests. We where welcomed back after not having been there for a long time.
I ordered a 'latte' and 'half a dinner' and Aurore a 'latte' with 'croissant aux almond'.

After this Cinemateket and The Long Goodbye by Robert Altman based on a novel by Raymond Chandler with Elliot Gould in the rôle as Philip Marlowe.

Altman got the advice before shooting this film not to use Gould as an actor, as he was regarded 'mad' and said to have lost control over his life. Luckily enough Altman didn't listen to these advices as I think Elliot Gould is perfect in the rôle as the disillusioned private eye who has lost faith in mankind, doesn't want to work if not necessary (and who does?), being blasé etc.
I have seen this film before. Got it on DVD.

The evening ends with Jacques Brel (http://www.jacquesbrel.com.fr) .

We visit the Vasa Theater (Vasateatern) in Stockholm for the performance Brel-right in to our hearts.

This performance is based on a musical about Brel's works and it became the most popular musical in Stockholm during the 1980:s.

This 'cabaret' or whatever we should call it is losly based on that musical but has it's own touch and is built around another concept with Brel's music as the basis.

There are four artists on the stage; Eva-Britt Strandberg, Petra Nielsen, Jonas Samuelsson-Nerbe and Christopher Wollter of which Eva-Britt Strandberg is a famous Swedish interpreter of Brel and she also appeared in the 1980:s musical. She is one of a handfull artists who during the 80:s worked hard to introduce Jacques Brel and attract interest for his art.

The artists were all very professional but I think the two women were the best interpreters in this 'quartet'. Strandberg is always a reliable artist not least when it comes to the interpretation of french speaking singers/musicians.

The other female artist/singer was Petra Nielsen an extremely 'allround' artist who has performed in London (West End) in the musical 'Chicago' among other things. She can sing and dance and is a very good stage artist. Humorous when needed.

The two men were also very professional but of these two I prefered Jonas Samuelsson-Nerbe. He sang better and he was also a very good stage artist.

Christopher Wollter was good but when it came to singing I think they had chosen the wrong key for him. To high up and this sometimes applied to the entire ensemble.

Sometimes I feel it's better to sing Brel in a lower key as the feelings of dispair or grief in his songs becomes more obvious I think.

The stage design was however boring. They had built a platform with a ladder leading up to it and there they had installed a screen only used to project different colours when the artists performed on the platform.

On the whole a good performance but yet I lacked some genuine 'feeling' (a hard to define word) in the interpretation. The tempo was often all to high not leaving the audience the possibility to pause, breathe and reflect.

(Photo Cafeé Saturnus copied from: http://www.visitstockholm.com/ContentStoreFiles/Entity/2006/saturnus-rommyflickr-450.jpg)
(Photo Jacques Brel copied from: http://lolita1902.l.o.pic.centerblog.net/ol7u31tk.jpg)
(Photo Jacques Brel copied from: http://siodmak.altervista.org/img/copertine_dischi/Brel%20rakt.jpg)

Superman Returns

Svenska (English below):

Genom en nätsida som kallas 'Gratislistan' fick jag se att Kulturhuset nu startar filmvisningar, vissa dagar i månaden.
Dessa är gratis (eftersom de fanns med på gratislistan, konstigt vore väl annars?) men de filmer som visas är inte nya på repertoaren.

I ett par filmer är det 'superhjältar' som skall visas upp och denna kväll är det 'Superman' eller 'Stålmannen' som vi tidigare sa i Sverige. Aurore och jag bestämmer oss för att gå dit.

Superman returns är regisserad av Bryan Singer, samme regissör som står bakom filmer som The Usual Suspects ('De misstänkta') samt X-Men-filmerna.

Vi var rädda att denna film skulle visa sig vara allt för 'klichéartad' men den var riktigt välgjord.
Singer undvek att falla i de gropar som många amerikanska filmer/filmare tenderar att göra då det handlar om människor eller 'superhjältar' som skall göra stordåd, nämligen de alltför starkt amerikanskt nationalistiska stämningarna, den överdrivet smäktande musiken som skall ackompanjera alla känslor, försöken att göra icke trovärdiga händelser realistiska etc.

I detta fall uppnåddes en relativt god balansgång mellan humor och allvar, mellan realistiskt tecknade personporträtt och mer karikerade sådana.

Kevin Spacey fick av många dålig kritik för sin gestaltning av Lex Luthor men jag tyckte han fungerade utmärkt i denna roll.

De tekniska lösningarna var riktigt bra. Man fick, mer än i många andra filmer, känslan av att det är på detta sätt som 'Superman' rör sig, flyger och agerar, så som man upplevt det från seriealbumen. Man kan här invända att i seriealbumen rör han sig inte alls eftersom det är tecknat material men den invändningen tar jag inte med i texten, som ni ser.

Givetvis hade Luthor lyckats få tag i kryptonit som försatte honom i ett övertag under en period i filmen men som den superhjälte 'Superman' är lyckas han självfallet rädda planeten från Luthors megalomana idéer om världsherravälde.

Den sjätte februari dyker ännu en superhjälte upp, nämligen 'Batman' ('Läderlappen', när jag var barn) och detta i filmen med namnet 'Batman Begins', en film Aurore såg förra året - dock ej jag.

English:

Through a Swedish site at internet called 'Freelist' where free events in Stockholm are listed, I read about The Cultural Center and that they now are starting up 'movie nights' with films free of charge (if they're on the 'freelist' they should be free of charge isn't that right?).
These are not newly produced feature films but they are by no means 'ancient', either.

The following days there are two films coming up where the theme is 'superheroes' and the first one is Superman returns, directed by Bryan Singer, the same director who directed The Usual Suspects and the X-Men-films.

Aurore and I decided to watch this film as none of us have seen it before.

Personally I was afraid that the film would be full of clichés containing American nationalism, sweet music (not music by 'Sweet') as accompaniment, in order to 'help' the film convey feelings and so forth.

I think though that Singer succeeded in walking the thin line between humour and seriousness, between realistic rôle portraits and more caricature-like ones without to much sentimentalism.

Kevin Spacey did not get particularly good reviews as Lex Luthor if I recollect correctly but I did not think there was anything wrong with his rôle portrait in which he used both humour and some elements of 'evil' (sounds like a title of a film: 'Elements of Evil').

I consider the film technically advanced and I felt that they succeeded in making Superman's moving-and flying pattern function well.

A quite entertaining film.

The sixth of February another superhero enter the scene at the Cultural Center, namely Batman in the movie Batman begins. I have not seen it but Aurore saw it last year.

Aurores födelsedag

Svenska (English below):

Aurore fyller år idag men hur mycket talar jag inte om.

I en stad som Stockholm där alla museer och många andra institutioner är stängda en måndag, vad skall man göra om man inte har gott om pengar och kan bjuda sin älskade på Edsbacka krog, Operan, Dramaten eller andra evenemang som kostar den berömda skjortan?!

Vi börjar dock med Strindbergmuseet då även August skulle ha firat sin födelsedag denna dag, om han hade levat. Han skulle ha blivit 158 år.

Museet var dock stängt!
Hur kommer det sig att Strindbergmuseet har stängt på hans födelsedag?
Kan endast ske i Stockholm/Sverige.

Jag bjuder Aurore på café Ritorno, ett 'lagom' (detta hemska svenska ord) dyrt eller billigt alternativ.

Denna födelsedag delar Aurore (förutom med Strindberg) också med Lord Byron (mer info: Lord Byron), Gregory Rasputin (länk till uppgifter om boken Rasputin, Rysslands svarte eminens), D.W. Griffith, Francis Picabia (Moderna museet om Picabia), Thor Modéen (Wikipedia om Thor Modéen), John Hurt, Linda Blair, Jim Jarmusch.
Grattis på födelsedagen alla - både levande och döda!

Vi återvände hem och Aurore gjorde iordning en utsökt middag samt bakade både matbröd och en härlig äppelpaj - mums! Detta på sin egen födelsedag! Jag borde skämmas!

Hon är fantastisk!

English:

It is Aurore's birthday today but how young she is I am not going to tell!

In a town like Stockholm where all the museums and many other institutions are closed on Mondays, what should one do if not being loaded with money.
If so (being 'loaded') I would have invited my love to Edsbacka krog (the only Swedish restaurant with two stars in Guide Michelin ), the Opera, the Royal National Theater, other theaters, concerts or anything else that might cost you 'the shirt' as we say in Swedish.

We started off with the Strindberg museum as the 22 of January also is the birthday of August. He would have celebrated his 158th birthday today.
When we arrive the museum is closed! This can only happen in Stockholm/Sweden.
Closed on his birthday?

I invite Aurore to café Ritorno (map Café Ritorno) an alternative I can afford, at the moment.

Aurore share this day with the following persons, besides August Strindberg: Lord Byron, Gregory Rasputin, D.W. Griffith, Francis Picabia, Thor Modéen, John Hurt, Linda Blair, Jim Jarmusch.
Happy birthday to you all - both living and dead!

We went home and Aurore made a delicious dinner (as always), she baked bread and a fantastic apple pie! And this on her own birthday! I should be ashamed!

I say: Yum-yum!

She is marvelous my fiancée!

(Photo 'Blå tornet'/The Strindberg Museum copied from: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/b/bb/Strindbergmuseet_april_2008.jpg/250px-Strindbergmuseet_april_2008.jpg)
(Picture Lord Byron copied from: http://www.thefamouspeople.com/profiles/images/lord-byron.jpg)
(Photo Rasputin copied from: http://www.mmarttravel.com/images/rasputin2.jpg)
(Photo D.W. Griffith copied from: http://www.und.nodak.edu/instruct/cjacobs/GriffithDW01.jpg)
(Photo Jim Jarmusch copied from: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/e/e9/Jim_Jarmusch.jpg/220px-Jim_Jarmusch.jpg
(Photo Francis Picabia copied from: http://26.media.tumblr.com/tumblr_kzogp1cEp31qau8zho1_400.jpg)