Svenska (English below):
Efter att ha ägnat förmiddagen åt arbete beger vi oss, Aurore och jag, till Café Saturnus som ligger på Eriksbergsgatan 6, inte långt från bio Sture.
Där har vi inte varit sedan vet ej när.
De har svensk, fransk och belgisk personal och serverar otroligt delikat kaffebröd men även matbröd, smörgåsar och luncher.
Hit går både ung som gammal och flera kulturpersonligheter, tv-människor, kort sagt s.k. 'kändisar'.
De har bl.a 'världens största' kanel- och kardemummabullar. De är som halva middagar och kända i hela Stockholm. Jag kan rekommendera ett besök på detta café.
Trevlig, serviceminded personal som kommer ihåg sina gäster.
Vi blev välkomnade tillbaka med ett konstaterande att de under lång tid ej sett oss där.
Jag tog en kaffe latte med denna 'halva middag' som idag blev en kardemummabulle.
Aurore intog en croissant aux amandes.
Efter detta blev det film på Cinemateket: Långt farväl ('The Long Goodbye') av Robert Altman med Elliot Gould i huvudrollen som Raymond Chandlers deckare Philip Marlowe.
Altman avråddes från att använda sig av Gould då sistnämnda ansågs vara 'galen' och man menade att han spårat ur. Han gör dock en alldeles utmärkt rolltolkning enligt mitt förmenande.
Gould visar Marlowe som blasé, ointresserad av att arbeta om ej tvungen (och vem är väl intresserad av att arbeta om man inte är tvungen?) , avtrubbad till följd av yrket, desillusonerad etc.
Har sett den tidigare. Har den på DVD.
Efter detta blev det Jacques Brel (http://www.jacquesbrel.com.fr) på Vasateatern.
Föreställningen - Brel-rakt in i hjärtat - bygger löst på en musikal om Brel som visades på 1980-talet i Stockholm innehållande en hel rad av Brel's mest kända sånger.
Denna musikal kom under 80-talet t.o.m. att bli den mest populära musikalen i Stockholm.
I kvällens föreställning har man självfallet försökt skapa en egen idé med Brel's musik som gemensam nämnare.
En av Sveriges kanske främsta och mest hängivna Breltolkare Eva-Britt Strandberg medverkar i denna föreställning.
I övriga roller finner vi Petra Nielsen, Christopher Wollter, Jonas Samuelsson-Nerbe.
Strandberg är säker som uttolkare av Brel's sånger och har i mycket genom åren fungerat som en kanal för Brel's musik i Sverige i ett försök att öka intresset för denne begåvade 'särling' - om man kan kalla honom så - i franskt musikliv.
Ibland upplever jag dock att hon inte alltid kommer till sin rätt och jag menar att det beror på sång- och tonartsval.
Att jag skriver om tonartsval har att göra med att jag upplevde att för vissa av sångerna hade man valt en alltför hög tonart för artisterna.
Detta gällde kanske inte minst de båda manliga artisterna och då främst Christopher Wollter.
Det ledde till att man inte nådde samma innerliga känsla som Brel's sånger kan förmedla då de framförs i en något mer 'dämpad tonnyans' s.a.s.
Det tenderade bli alltför mycket musicalkänsla och jag skulle ibland vilja ha efterlyst en mer intim stämning och interpretation.
De båda kvinnliga artisterna anser jag stod för den främsta insatsen på det hela taget.
Efter att ha ägnat förmiddagen åt arbete beger vi oss, Aurore och jag, till Café Saturnus som ligger på Eriksbergsgatan 6, inte långt från bio Sture.
Där har vi inte varit sedan vet ej när.
De har svensk, fransk och belgisk personal och serverar otroligt delikat kaffebröd men även matbröd, smörgåsar och luncher.
Hit går både ung som gammal och flera kulturpersonligheter, tv-människor, kort sagt s.k. 'kändisar'.
De har bl.a 'världens största' kanel- och kardemummabullar. De är som halva middagar och kända i hela Stockholm. Jag kan rekommendera ett besök på detta café.
Trevlig, serviceminded personal som kommer ihåg sina gäster.
Vi blev välkomnade tillbaka med ett konstaterande att de under lång tid ej sett oss där.
Jag tog en kaffe latte med denna 'halva middag' som idag blev en kardemummabulle.
Aurore intog en croissant aux amandes.
Efter detta blev det film på Cinemateket: Långt farväl ('The Long Goodbye') av Robert Altman med Elliot Gould i huvudrollen som Raymond Chandlers deckare Philip Marlowe.
Altman avråddes från att använda sig av Gould då sistnämnda ansågs vara 'galen' och man menade att han spårat ur. Han gör dock en alldeles utmärkt rolltolkning enligt mitt förmenande.
Gould visar Marlowe som blasé, ointresserad av att arbeta om ej tvungen (och vem är väl intresserad av att arbeta om man inte är tvungen?) , avtrubbad till följd av yrket, desillusonerad etc.
Har sett den tidigare. Har den på DVD.
Efter detta blev det Jacques Brel (http://www.jacquesbrel.com.fr) på Vasateatern.Föreställningen - Brel-rakt in i hjärtat - bygger löst på en musikal om Brel som visades på 1980-talet i Stockholm innehållande en hel rad av Brel's mest kända sånger.
Denna musikal kom under 80-talet t.o.m. att bli den mest populära musikalen i Stockholm.
I kvällens föreställning har man självfallet försökt skapa en egen idé med Brel's musik som gemensam nämnare.
En av Sveriges kanske främsta och mest hängivna Breltolkare Eva-Britt Strandberg medverkar i denna föreställning.
I övriga roller finner vi Petra Nielsen, Christopher Wollter, Jonas Samuelsson-Nerbe.
Strandberg är säker som uttolkare av Brel's sånger och har i mycket genom åren fungerat som en kanal för Brel's musik i Sverige i ett försök att öka intresset för denne begåvade 'särling' - om man kan kalla honom så - i franskt musikliv.
Ibland upplever jag dock att hon inte alltid kommer till sin rätt och jag menar att det beror på sång- och tonartsval.
Att jag skriver om tonartsval har att göra med att jag upplevde att för vissa av sångerna hade man valt en alltför hög tonart för artisterna.
Detta gällde kanske inte minst de båda manliga artisterna och då främst Christopher Wollter.
Det ledde till att man inte nådde samma innerliga känsla som Brel's sånger kan förmedla då de framförs i en något mer 'dämpad tonnyans' s.a.s.
Det tenderade bli alltför mycket musicalkänsla och jag skulle ibland vilja ha efterlyst en mer intim stämning och interpretation.
De båda kvinnliga artisterna anser jag stod för den främsta insatsen på det hela taget.
Förutom Strandberg som jag talat om är Petra Nielsen en otroligt 'allround' artist.
Hon sjunger, agerar väl, dansar och har en otroligt fin scennärvaro samt är en mycket god komedienn med erfarenhet från bl.a. medverkan 2000 i musikalen 'Chicago' i West End i London, där hon gjorde succé (Länk till recension i Aftonbladet 30/8 2000).
Av männen anser jag Samuelsson-Nerbe vara den skickligaste, inte minst vokalt.
Med detta vill jag inte ha sagt att Christopher Wollter på något sätt var dålig, tvärtom. Han är en mycket duktig scenartist även han men hade, som jag ovan redovisat, problem med tonartsvalet i vissa av de sånger han framförde.
Scenografin var dock fattig och om ambitionen var att skapa en avskalad scenografi för att uppnå en viss effekt, kändes det i detta fall inte särskilt kongenialt eller genomtänkt.
Man hade låtit bygga en balustrad med en trappa upp till densamma och i fonden placerat en stor projektionsduk som man dock endast använde för att projicera olika färger på. Lite pauvert kan tyckas.
Avslutningsvis kanske jag dock saknar 'känslan' - detta svårdefinierbara ord - i föreställningen.
Det är skickligt genomfört och mycket professionellt på många plan men det saknar kanske en viss 'touch' och en känsla som Brel själv kunde förmedla och så även de skickligaste uttolkarna av hans musik.
Tempot är ibland för högt, man saknar en viss eftertanke, andning. Detta hade kanske varit 'pricken över i:et'.
Hon sjunger, agerar väl, dansar och har en otroligt fin scennärvaro samt är en mycket god komedienn med erfarenhet från bl.a. medverkan 2000 i musikalen 'Chicago' i West End i London, där hon gjorde succé (Länk till recension i Aftonbladet 30/8 2000).
Av männen anser jag Samuelsson-Nerbe vara den skickligaste, inte minst vokalt.
Med detta vill jag inte ha sagt att Christopher Wollter på något sätt var dålig, tvärtom. Han är en mycket duktig scenartist även han men hade, som jag ovan redovisat, problem med tonartsvalet i vissa av de sånger han framförde.
Scenografin var dock fattig och om ambitionen var att skapa en avskalad scenografi för att uppnå en viss effekt, kändes det i detta fall inte särskilt kongenialt eller genomtänkt.
Man hade låtit bygga en balustrad med en trappa upp till densamma och i fonden placerat en stor projektionsduk som man dock endast använde för att projicera olika färger på. Lite pauvert kan tyckas.
Avslutningsvis kanske jag dock saknar 'känslan' - detta svårdefinierbara ord - i föreställningen.
Det är skickligt genomfört och mycket professionellt på många plan men det saknar kanske en viss 'touch' och en känsla som Brel själv kunde förmedla och så även de skickligaste uttolkarna av hans musik.
Tempot är ibland för högt, man saknar en viss eftertanke, andning. Detta hade kanske varit 'pricken över i:et'.
English:After dedicating the morning to work, Aurore and I visit café Saturnus, situated on Eriksbergsgatatan (Eriksbergs street) not far from cinema Sture.
We haven't been there for a long time.
They have Swedish, French and Belgian staff working there and they serve delicious buns and other things for your coffee but also good sandwiches and lunches. This café is visited by both young and old (or older than 'young'), people from the theater and from tv and so on. The medium age is fairly low.
They have, among other things 'the biggest cinnamon- and cardamom buns in the World' - or at least in Stockholm and that's a part of the World.
The buns are like half a dinner and known all over town.
I can recommend a visit at this café and the staff is very nice and serviceminded and do remember their guests. We where welcomed back after not having been there for a long time.
I ordered a 'latte' and 'half a dinner' and Aurore a 'latte' with 'croissant aux almond'.
After this Cinemateket and The Long Goodbye by Robert Altman based on a novel by Raymond Chandler with Elliot Gould in the rôle as Philip Marlowe.
Altman got the advice before shooting this film not to use Gould as an actor, as he was regarded 'mad' and said to have lost control over his life. Luckily enough Altman didn't listen to these advices as I think Elliot Gould is perfect in the rôle as the disillusioned private eye who has lost faith in mankind, doesn't want to work if not necessary (and who does?), being blasé etc.
I have seen this film before. Got it on DVD.
The evening ends with Jacques Brel (http://www.jacquesbrel.com.fr) .
We visit the Vasa Theater (Vasateatern) in Stockholm for the performance Brel-right in to our hearts.
This performance is based on a musical about Brel's works and it became the most popular musical in Stockholm during the 1980:s.
This 'cabaret' or whatever we should call it is losly based on that musical but has it's own touch and is built around another concept with Brel's music as the basis.
There are four artists on the stage; Eva-Britt Strandberg, Petra Nielsen, Jonas Samuelsson-Nerbe and Christopher Wollter of which Eva-Britt Strandberg is a famous Swedish interpreter of Brel and she also appeared in the 1980:s musical. She is one of a handfull artists who during the 80:s worked hard to introduce Jacques Brel and attract interest for his art.
The artists were all very professional but I think the two women were the best interpreters in this 'quartet'. Strandberg is always a reliable artist not least when it comes to the interpretation of french speaking singers/musicians.
The other female artist/singer was Petra Nielsen an extremely 'allround' artist who has performed in London (West End) in the musical 'Chicago' among other things. She can sing and dance and is a very good stage artist. Humorous when needed.
The two men were also very professional but of these two I prefered Jonas Samuelsson-Nerbe. He sang better and he was also a very good stage artist.
Christopher Wollter was good but when it came to singing I think they had chosen the wrong key for him. To high up and this sometimes applied to the entire ensemble.
We haven't been there for a long time.
They have Swedish, French and Belgian staff working there and they serve delicious buns and other things for your coffee but also good sandwiches and lunches. This café is visited by both young and old (or older than 'young'), people from the theater and from tv and so on. The medium age is fairly low.
They have, among other things 'the biggest cinnamon- and cardamom buns in the World' - or at least in Stockholm and that's a part of the World.
The buns are like half a dinner and known all over town.
I can recommend a visit at this café and the staff is very nice and serviceminded and do remember their guests. We where welcomed back after not having been there for a long time.
I ordered a 'latte' and 'half a dinner' and Aurore a 'latte' with 'croissant aux almond'.
After this Cinemateket and The Long Goodbye by Robert Altman based on a novel by Raymond Chandler with Elliot Gould in the rôle as Philip Marlowe.
Altman got the advice before shooting this film not to use Gould as an actor, as he was regarded 'mad' and said to have lost control over his life. Luckily enough Altman didn't listen to these advices as I think Elliot Gould is perfect in the rôle as the disillusioned private eye who has lost faith in mankind, doesn't want to work if not necessary (and who does?), being blasé etc.
I have seen this film before. Got it on DVD.
The evening ends with Jacques Brel (http://www.jacquesbrel.com.fr) .
We visit the Vasa Theater (Vasateatern) in Stockholm for the performance Brel-right in to our hearts.
This performance is based on a musical about Brel's works and it became the most popular musical in Stockholm during the 1980:s.
This 'cabaret' or whatever we should call it is losly based on that musical but has it's own touch and is built around another concept with Brel's music as the basis.
There are four artists on the stage; Eva-Britt Strandberg, Petra Nielsen, Jonas Samuelsson-Nerbe and Christopher Wollter of which Eva-Britt Strandberg is a famous Swedish interpreter of Brel and she also appeared in the 1980:s musical. She is one of a handfull artists who during the 80:s worked hard to introduce Jacques Brel and attract interest for his art.
The artists were all very professional but I think the two women were the best interpreters in this 'quartet'. Strandberg is always a reliable artist not least when it comes to the interpretation of french speaking singers/musicians.
The other female artist/singer was Petra Nielsen an extremely 'allround' artist who has performed in London (West End) in the musical 'Chicago' among other things. She can sing and dance and is a very good stage artist. Humorous when needed.
The two men were also very professional but of these two I prefered Jonas Samuelsson-Nerbe. He sang better and he was also a very good stage artist.
Christopher Wollter was good but when it came to singing I think they had chosen the wrong key for him. To high up and this sometimes applied to the entire ensemble.
Sometimes I feel it's better to sing Brel in a lower key as the feelings of dispair or grief in his songs becomes more obvious I think.
The stage design was however boring. They had built a platform with a ladder leading up to it and there they had installed a screen only used to project different colours when the artists performed on the platform.
On the whole a good performance but yet I lacked some genuine 'feeling' (a hard to define word) in the interpretation. The tempo was often all to high not leaving the audience the possibility to pause, breathe and reflect.
The stage design was however boring. They had built a platform with a ladder leading up to it and there they had installed a screen only used to project different colours when the artists performed on the platform.
On the whole a good performance but yet I lacked some genuine 'feeling' (a hard to define word) in the interpretation. The tempo was often all to high not leaving the audience the possibility to pause, breathe and reflect.
(Photo Cafeé Saturnus copied from: http://www.visitstockholm.com/ContentStoreFiles/Entity/2006/saturnus-rommyflickr-450.jpg)
(Photo Jacques Brel copied from: http://lolita1902.l.o.pic.centerblog.net/ol7u31tk.jpg)
(Photo Jacques Brel copied from: http://siodmak.altervista.org/img/copertine_dischi/Brel%20rakt.jpg)
No comments:
Post a Comment