Idag beger sig Aurore och jag initialt till Moderna museet för att ges möjlighet se utställningen med konst av Karin 'Mamma' Andersson', den hon skapat de senaste fem åren.
Denna gång utan att behöva trängas med dem som besöker museet för att synas och höras utan att se och höra.
Personligen finner jag 'Mamma' Andersson långt mer intressant som konstnär än hennes man, Jockum Nordström. Hans renommé i konstvärlden må vara större men det gör honom inte i mina ögon till en bättre konstnär.
'Mamma' Anderssons konst kombinerar naturromantik med dramatik, en stillsam dramatik som ligger fördold i de blickar som möter besökaren i tavlorna alternativt den bristande kommunikation som bortvända eller till synes icke närvarande personer intar i hennes konst.
Detta i de fall man finner människor avbildade.
I många fall rör det sig om en stillsam avbildning av naturen som i sig rymmer en myckenhet dramatik.
Inte allt faller man i farstun för men det stora flertalet verk tilltalar mig och Aurore, även om vi har olika preferenser kring vilka vi finner vara intressanta och mindre intressanta.
Fransk filmfestival med kvällens Schweiziska afton med ost och vin. Vi hinner inte till vinet men väl osten.
Ambassaden finns representerad av ambassadören Robert Reich samt kulturattachén Benita Funke och de inleder aftonen genom att önska oss alla välkomna samt tala något lite kring filmen och dess tillkomst.
Den film vi får se ikväll heter 'Henry Dunant-Rött på korset' av regissören Dominique Othenin-Girard.
Den behandlar självfallet historien bakom Röda Korsets tillkomst, dess grundare - Henry Dunant - och hur han kom att engagera sig i frågor om mänskliga rättigheter, trots eller tack vare sin bakgrund som uppväxt i en högborgerlig miljö.
Filmen är välgjord men kom från början att göras som en tv-film.
Filmen tenderar dock att i alltför stor utsträckning fyllas av musik som skall illustrera alla känslor som uttrycks på duken. Detta som om vi biobesökare behöver förstärkta effekter för att förstå vad som rör sig under ytan på de människor vi stiftar bekantskap med i denna film.
Detta tar ned helhetsintrycket av filmen. Man har låtit 'amerikanisera' den alltför mycket i detta avseende och det gör den en aning för tårdrypande för min smak.
Att Dunant under lång tid efter uppbyggandet av denna organisation blev bortglömd och inte kom att uppmärksammas igen förrän han fick Nobels fredspris kände jag dock inte till.
Personligen finner jag 'Mamma' Andersson långt mer intressant som konstnär än hennes man, Jockum Nordström. Hans renommé i konstvärlden må vara större men det gör honom inte i mina ögon till en bättre konstnär.
'Mamma' Anderssons konst kombinerar naturromantik med dramatik, en stillsam dramatik som ligger fördold i de blickar som möter besökaren i tavlorna alternativt den bristande kommunikation som bortvända eller till synes icke närvarande personer intar i hennes konst.
Detta i de fall man finner människor avbildade.
I många fall rör det sig om en stillsam avbildning av naturen som i sig rymmer en myckenhet dramatik.
Inte allt faller man i farstun för men det stora flertalet verk tilltalar mig och Aurore, även om vi har olika preferenser kring vilka vi finner vara intressanta och mindre intressanta.
Fransk filmfestival med kvällens Schweiziska afton med ost och vin. Vi hinner inte till vinet men väl osten.
Ambassaden finns representerad av ambassadören Robert Reich samt kulturattachén Benita Funke och de inleder aftonen genom att önska oss alla välkomna samt tala något lite kring filmen och dess tillkomst.
Den film vi får se ikväll heter 'Henry Dunant-Rött på korset' av regissören Dominique Othenin-Girard.
Den behandlar självfallet historien bakom Röda Korsets tillkomst, dess grundare - Henry Dunant - och hur han kom att engagera sig i frågor om mänskliga rättigheter, trots eller tack vare sin bakgrund som uppväxt i en högborgerlig miljö.
Filmen är välgjord men kom från början att göras som en tv-film.
Filmen tenderar dock att i alltför stor utsträckning fyllas av musik som skall illustrera alla känslor som uttrycks på duken. Detta som om vi biobesökare behöver förstärkta effekter för att förstå vad som rör sig under ytan på de människor vi stiftar bekantskap med i denna film.
Detta tar ned helhetsintrycket av filmen. Man har låtit 'amerikanisera' den alltför mycket i detta avseende och det gör den en aning för tårdrypande för min smak.
Att Dunant under lång tid efter uppbyggandet av denna organisation blev bortglömd och inte kom att uppmärksammas igen förrän han fick Nobels fredspris kände jag dock inte till.
English:
Today Aurore and I first visit the Museum of Modern Art ('Moderna museet') in order to be able to take a good look at the exhbition with art works by Karin 'Mamma' Andersson, at least the art she has been creating for the last five years.
This also without having to fight with the crowd that only visit the museum in order to be seen and heard not to see and listen.
Personally I find her far more interesting as an artist than her husband, Jockum Nordström.
He may have reached a level of reputation she has not but this does not make him a better artist in my eyes.
'Mamma' Andersson combines natural romanticism with drama, a tranquil drama either concealed in the glances that meet the viewer in these paintings or the lack of communication that persons turned away from the viewer display.
In the case there are any people depicted in her paintings. Sometimes it's just a quiet depiction of the nature that in itself holds a multitude of drama.
I am not fascinated by every piece of art from 'Mamma' Andersson's hand of course but most of her work appeals to me and Aurore, even though we have different preferances around what we find being interesting and less interesting.
After this we move on to cinema Sture and The French Film Festival and their Swiss evening with cheese and wine. Unfortunately we don't arrive in time for the wine but at least the cheese.
The Embassy is represented by the Ambassador Robert Reich and the Cultural attaché Benita Funke and they welcome us by, among other things, introducing the film and tell us a little concerning the making of it.
The film we are about to see tonight is 'Henry Dunant-Du rouge sur la croix' by Dominique Othenin-Girard and evidently tells the story of the founding of The Red Cross, and particularly its founder - Henry Dunant - and why he came to engage himself in questions concerning human rights despite or perhaps thanks to his bourgeois background.
This movie is competently made but it was initially made as a tv-series and it's filled with much more music than needed, meant to illustrate the feelings displayed on the screen.
It's as we, the audience, need further reinforced effects to make people understand what is going on underneath the surface of the people we meet.
One have 'Americanized' it to much in this respect and it brings down the over all impression of the film.
We get to know that Dunant, after building up this huge organization, for a long time sank into oblivion and was not recognized again until he got the Nobel Peace Prize. This I did not know.
Today Aurore and I first visit the Museum of Modern Art ('Moderna museet') in order to be able to take a good look at the exhbition with art works by Karin 'Mamma' Andersson, at least the art she has been creating for the last five years.
This also without having to fight with the crowd that only visit the museum in order to be seen and heard not to see and listen.
Personally I find her far more interesting as an artist than her husband, Jockum Nordström.
He may have reached a level of reputation she has not but this does not make him a better artist in my eyes.
'Mamma' Andersson combines natural romanticism with drama, a tranquil drama either concealed in the glances that meet the viewer in these paintings or the lack of communication that persons turned away from the viewer display.
In the case there are any people depicted in her paintings. Sometimes it's just a quiet depiction of the nature that in itself holds a multitude of drama.
I am not fascinated by every piece of art from 'Mamma' Andersson's hand of course but most of her work appeals to me and Aurore, even though we have different preferances around what we find being interesting and less interesting.
After this we move on to cinema Sture and The French Film Festival and their Swiss evening with cheese and wine. Unfortunately we don't arrive in time for the wine but at least the cheese.
The Embassy is represented by the Ambassador Robert Reich and the Cultural attaché Benita Funke and they welcome us by, among other things, introducing the film and tell us a little concerning the making of it.
The film we are about to see tonight is 'Henry Dunant-Du rouge sur la croix' by Dominique Othenin-Girard and evidently tells the story of the founding of The Red Cross, and particularly its founder - Henry Dunant - and why he came to engage himself in questions concerning human rights despite or perhaps thanks to his bourgeois background.
This movie is competently made but it was initially made as a tv-series and it's filled with much more music than needed, meant to illustrate the feelings displayed on the screen.
It's as we, the audience, need further reinforced effects to make people understand what is going on underneath the surface of the people we meet.
One have 'Americanized' it to much in this respect and it brings down the over all impression of the film.
We get to know that Dunant, after building up this huge organization, for a long time sank into oblivion and was not recognized again until he got the Nobel Peace Prize. This I did not know.
(Photo from 'Henry Dunant-Du Rouge sur la Croix' copied from: copyright: http://www.dunant-themovie.com/gallery.html)
(Photo from the same film copied from: http://www.dunant-themovie.com/gallery.html)
(Photo from the same film copied from: http://www.dunant-themovie.com/gallery.html)
No comments:
Post a Comment