Svenska:
Den stora frågan i denna film är alltså om det finns känslor i rymden?
Kanske inte. Dock utgör det huvudpersonens initiala utgångspunkt för sin flykt från de dagliga, oregelbundna, föränderliga livsomständigheterna, vilka stör hans livsrytm och välbefinnande.
Vi möter Simon (Bill Skarsgård), en ung man med Aspbergers syndrom, som när filmen börjar bor hos sina föräldrar. Dock klarar de inte av att hantera alla hans olika infall och nycker (så som omgivningen tolkar det), varför brodern Sam (Martin Wallström) - som alltid kallas hem när föräldrarna inte lyckas få ut Simon ur hans 'rymdkapsel'/tunna - erbjuder Simon att flytta hem till honom och hans flickvän.
Eftersom Simon har strängt inrutade rutiner för allt han gör i livet - detta i syfte att nå ordning i kaos - tär det på förhållandet mellan brodern och hans flickvän och då hon lämnar sin pojkvän, börjar Simons odyssé i jakt på en ny flickvän.
Inte så mycket av medkänsla för sin bror Sam som för att hemmets regelbundna vanor i och med flickvännens försvinnande, mer eller mindre upplöses och detta står inte Simon ut med.
På hans väg mot sitt mål 'stöter' han bokstavligen ihop med en ung kvinna - Jennifer (Cecilia Forss) - som visar sig bli Simons öde - eller hans brors?
Viss kritik har riktats mot att Skarsgårds gestaltning av en person med Aspberger är överdriven och inte stämmer med verklighetens 'Simons'. Syftet med filmen kan dock inte vara att ge en korrekt medicinskt-vetenskaplig bild av en person med Aspbergers syndrom utan mer en humoristisk skildring av de många gånger absurda konsekvenserna av denna åkomma.
Personligen upplevde vi dock idéen till filmen vara mycket väl genomtänkt och genomförd och visst kan man alltid dra paralleller till filmer som 'Forest Gump' som förlaga men jag tycker att filmen har sin egen personliga touch.
Dock kändes det inte riktigt som den höll som långfilm. Vi har sett novellfilmen och det som däri var kondenserat kändes tillräckligt bra, varför exempelvis vissa personer i långfilmen - exempelvis föräldrarna - kändes överflödiga i detta berättartekniska skeendet.
English:
The principal question in this film is in fact if there are feelings/sentiments in space (the Universe) (The Swedish title of this film is 'In Space There Are No Feelings/Sentiments')?
Maybe not. This is however the initial standpoint for the main character in his ambition to flee the irregular and changeable life circumstances, disturbing his rythm and well being.
We get to meet Simon (Bill Skarsgård), a young man with the Aspberger syndrome, who, when the film sets out, lives with his parents.
However they can't handle his different 'caprices' and whims (as interpretated by the surrounding persons), why his brother Sam (Martin Wallström) - who's always called on when the parents doesn't succeed in getting Simon out of his 'space capsul'/barrel(!) - offers Simon to move in with him and his girlfriend, in their apartment.
As Simon has a strict scheme for everything he sets about to do in life - in an effort to bring order out of chaos - it 'gnaws' on the relationship between Sam and his girlfriend and when the latter leaves Sam, Simons odyssey - trying to find a new girlfriend for Sam - begins.
This not so much as a sign of sympathy for his brother Sam as result of the fact that the regular habits in the home, more or less dissolved when the girlfriend disappeared and this is something Simon can't put up with.
On his way towards this goal he literally 'bumps into a young woman - Jennifer (Cecilia Forss) - who proves to be 'the destiny of his life' - or his brothers?
Some criticism has been raised against the interpretation of a person with Aspberger syndrome by Skarsgård, implying that it's exaggerated and does not comport with the 'real' Simons.
The purpose with this film is however not to convey a 'correct' medical-scientifical picture of a person with Aspberger's syndrome but a humoristic depiction of the oftentimes absurd consequences of this problem.
Personally we found the idea to the film very well thought-out and realized and one can of course always find analouges to movies like 'Forest Gump' as a model but I think that this film has its one personal touch.
However the idea didn't convince us in the form of a feature film. We've seen the short story film and the ideas condensed in that one felt sufficiantly good, why e.g. certain characters in the feature film - the parents - felt superfluous in the narrative process.
Den stora frågan i denna film är alltså om det finns känslor i rymden?
Kanske inte. Dock utgör det huvudpersonens initiala utgångspunkt för sin flykt från de dagliga, oregelbundna, föränderliga livsomständigheterna, vilka stör hans livsrytm och välbefinnande.
Vi möter Simon (Bill Skarsgård), en ung man med Aspbergers syndrom, som när filmen börjar bor hos sina föräldrar. Dock klarar de inte av att hantera alla hans olika infall och nycker (så som omgivningen tolkar det), varför brodern Sam (Martin Wallström) - som alltid kallas hem när föräldrarna inte lyckas få ut Simon ur hans 'rymdkapsel'/tunna - erbjuder Simon att flytta hem till honom och hans flickvän.
Eftersom Simon har strängt inrutade rutiner för allt han gör i livet - detta i syfte att nå ordning i kaos - tär det på förhållandet mellan brodern och hans flickvän och då hon lämnar sin pojkvän, börjar Simons odyssé i jakt på en ny flickvän.
Inte så mycket av medkänsla för sin bror Sam som för att hemmets regelbundna vanor i och med flickvännens försvinnande, mer eller mindre upplöses och detta står inte Simon ut med.
På hans väg mot sitt mål 'stöter' han bokstavligen ihop med en ung kvinna - Jennifer (Cecilia Forss) - som visar sig bli Simons öde - eller hans brors?
Viss kritik har riktats mot att Skarsgårds gestaltning av en person med Aspberger är överdriven och inte stämmer med verklighetens 'Simons'. Syftet med filmen kan dock inte vara att ge en korrekt medicinskt-vetenskaplig bild av en person med Aspbergers syndrom utan mer en humoristisk skildring av de många gånger absurda konsekvenserna av denna åkomma.
Personligen upplevde vi dock idéen till filmen vara mycket väl genomtänkt och genomförd och visst kan man alltid dra paralleller till filmer som 'Forest Gump' som förlaga men jag tycker att filmen har sin egen personliga touch.
Dock kändes det inte riktigt som den höll som långfilm. Vi har sett novellfilmen och det som däri var kondenserat kändes tillräckligt bra, varför exempelvis vissa personer i långfilmen - exempelvis föräldrarna - kändes överflödiga i detta berättartekniska skeendet.
English:
The principal question in this film is in fact if there are feelings/sentiments in space (the Universe) (The Swedish title of this film is 'In Space There Are No Feelings/Sentiments')?
Maybe not. This is however the initial standpoint for the main character in his ambition to flee the irregular and changeable life circumstances, disturbing his rythm and well being.
We get to meet Simon (Bill Skarsgård), a young man with the Aspberger syndrome, who, when the film sets out, lives with his parents.
However they can't handle his different 'caprices' and whims (as interpretated by the surrounding persons), why his brother Sam (Martin Wallström) - who's always called on when the parents doesn't succeed in getting Simon out of his 'space capsul'/barrel(!) - offers Simon to move in with him and his girlfriend, in their apartment.
As Simon has a strict scheme for everything he sets about to do in life - in an effort to bring order out of chaos - it 'gnaws' on the relationship between Sam and his girlfriend and when the latter leaves Sam, Simons odyssey - trying to find a new girlfriend for Sam - begins.
This not so much as a sign of sympathy for his brother Sam as result of the fact that the regular habits in the home, more or less dissolved when the girlfriend disappeared and this is something Simon can't put up with.
On his way towards this goal he literally 'bumps into a young woman - Jennifer (Cecilia Forss) - who proves to be 'the destiny of his life' - or his brothers?
Some criticism has been raised against the interpretation of a person with Aspberger syndrome by Skarsgård, implying that it's exaggerated and does not comport with the 'real' Simons.
The purpose with this film is however not to convey a 'correct' medical-scientifical picture of a person with Aspberger's syndrome but a humoristic depiction of the oftentimes absurd consequences of this problem.
Personally we found the idea to the film very well thought-out and realized and one can of course always find analouges to movies like 'Forest Gump' as a model but I think that this film has its one personal touch.
However the idea didn't convince us in the form of a feature film. We've seen the short story film and the ideas condensed in that one felt sufficiantly good, why e.g. certain characters in the feature film - the parents - felt superfluous in the narrative process.
No comments:
Post a Comment