Tabaimo & Play, Moderna Museet

An interview with the curator Lena Essling (unfortunately in Swedish)

A day with "moving images".
First, the Japanese artist Tabaimo who, for us, displayed surrealistic short stories, sometimes becoming a bit too Freudian for our taste. It was though entertaining, something quite rare for films shown in museums.
Play was a less convincing atempt to show Moderna Museet's collection of moving pieces of art.
The good surprise was that Gunnar and I had seen at least 5 works from past exhibitions (Kentridge, Rist, Eggeling, Just, Calder).
In other words, we were not as illiterate as we at first had thought.
To watch, hear and focus while other people are walking, other films are "making noise", made this enterprise difficult to fully appreciate.
I hope we will be given the opportunity to experience them during different conditions next time...

Max Ernst

Nice exhibition at the Moderna museet (The Museum of Modern Art). We learned a lot for a change. Will perhaps summarize more later on.

The Max Ernst exhibition displayed his different periods in Germany, France, America and Europe as the exhibitors have written.
I don't know if Germany and France wasn't a part of Europe in those days?
Anyway, the exhibition not only displayed his different whereabouts but first and foremost different aspects of Ernst and his artistic work.

Usually we see similar works of art by Ernst (or other artists) when being displayed but in this exhibition also less known works by the artist had been exhibited.
I might add: Less known to me (Gunnar).

If you would like a more substantial look at the art by Ernst, I recommend a visit to the Museum of Modern Art (in Stockholm).
I hardly think you will be disappointed.


(Photo Max Ernst copied from; http://tothewire.files.wordpress.com/2009/09/12049-004-fcdd9cb8.jpg)
(Photo 'Fireside Angel' copied from: http://culturvista.files.wordpress.com/2009/08/maxernstthefiresideangel.jpg)

Eklips - Konst i en mörk tid

The exhibition was rather uneven and I will above all remember the Belgian artist Michaël Borremans. His technique, his work on the light were simply astonishing.

Rio de Janeiro

Svenska (English below):

Aurore arbetar endast halv dag idag, onsdag, varför vi skall besöka Moderna museet för att se utställningen 'Tid och plats: Rio de Janeiro 1956-1964'.
I denna utställning presenteras konst som tillkom under en, enligt utställningsinformationen, mycket kreativ period i Rio under sent 1950-tal till tidigt 60-tal.
Under denna tid arbetade konstnärer, arkitekter, musiker, filmskapare och författare uppenbarligen sida vid sida för att skapa konstverk tillsammans.
Här presenteras nu några av pionjärerna inom den gren av konsten som kallas neokonkretismen:
Lygia Pape, Lygia Clark och Hélio Oiticica, Milton Dacosta, Amilcar de Castro, Franz Weissmann och många fler.
Om det inte är alltför många besökare skall vi även ta en fortsatt titt på Warholutställningen.

English:

Aurore works only half-day today (7 am til noon), Wednesday, why we will visit the Moderna Museet in order to see the exhibition 'Time and Place: Rio de Janeiro 1956-1964'.
In this exhibition they introduce or present art that were made during a very creative period in Rio, according to the information, namely the late 1950's til early 1960's, .
During this time artists, architects, musicians, film makers and authors worked side by side to create art together.
The exhibition presents some of the pioneers within the branch of art called neo-concretism: Lygia Pape, Lygia Clark and Hélio Oiticica, Milton Dacosta, Amilcar de Castro, Franz Weissmann and many more.
If there are not to many visitors we will continue looking at the Warhol exhibition.

(Photo 1 copied from: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/3/37/Franz_Weissmann_-_Cantoneiras,_1975.JPG)
(Photo 2 copied from: http://www.lehman.cuny.edu/ciberletras/v17/cluver/31.jpg)
(Photo 3 copied from: http://monicabarbosa.com.br/wp-content/uploads/2010/06/escultura-Amilcar-de-Castro.jpg)
(Photo 4 copied from: http://farm4.static.flickr.com/3541/3506734421_628be6db4c.jpg)
(Photo 5 copied from: http://24.media.tumblr.com/tumblr_l15w68MmuV1qa5h7no1_400.jpg)
(Photo 6 copied from: http://www.galeriabergamin.com.br/atraves/papepp.jpg)
(Photo 7 copied from: http://www.medienkunstnetz.de/assets/img/data/1788/bild.jpg)

Andy Warhol again

As we've shown some oeuvres d'art of Warhol in earlier blogs
we give you some interviews and the hamburger eating Warhol.

Svenska (English below):

Aurore och jag besökte idag Moderna museet för att se Andy Warhol-utställningen.

Vi trodde inte att det vid denna tid på dagen (14-tiden) skulle vara särskilt många besökare men tänk vad vi bedrog oss. Fullt, fullt och fullt. Både svenskar och utländska besökare.

Warhol attraherar fortfarande i förvånansvärt stor utsträckning konstintresserade.

På det vernissage som tidigare föregick utställningen fanns flera kända svenska konstnärer som Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström, Ernst Billgren m.fl.
Ingen tycktes riktigt vilja mena att Warhol varit viktig för deras konstnärsskap och åsikterna gick isär om hans inflytande inom konsten överhuvud.

Nåväl, utställningen var också full, såtillvida att man behängt varenda kvadratmeter av de utrymmen man förfogade över.

Det fanns bl.a. ett mitt-parti med stora skärmar visandes olika happenings och filmer som Warhol kreerat. Här kunde man sitta på mjuka bänkar för att ta del av en film i taget eller se fler på samma gång (split vision).

Skall man verkligen se alla dessa filmer, vilket knappast någon gör, får man dock ägna mycket tid åt detta. En av filmerna visar en sovande man och bara den är över tre timmar lång.

Warhol ville inte själv se sina filmer enligt vad som berättas. Han skapade dem men då han någon gång i ett offentligt sammanhang deltog för att berätta om sitt skapande,ville han inte själv se igenom desa oeuvre. Jag förstår honom.
Få är så intressanta att man orkar ägna sin tid åt dem.

Överhuvud kändes det 'överhängt' och man fick en känsla av att man ur olika samlingar letat fram så mycket man kunnat hitta för att skapa ett överdåd och en kvantitativt stor utställning.

Ser man till kvalité måste man säga att det var en hel del som skulle kunna ha lämnats utanför denna exposé utan att för den skulle förminska förståelsen för Warhol som konstnär.

Mycket var också déja vu-upplevelser precis som utställningen med Robert Rauschenberg. Det kändes lite daterat.
Skillnaden med Rauschenberg-utställningen är att han som person är långt mer intressant vilket framgick i intervjuerna med sistnämnda.

Warhol var som individ - av det som framgår i intervjuer och liknande material - en rent ut sagt tråkig människa som mer arbetade med sitt yttre än sitt inre. Inga roliga anekdoter, ingen spiritualitet.

För den som inte känner till Warhol som konstnär i någon större utsträckning, kan denna utställning kanske visa sidor som går utöver Marilyn Monroe-repliker och Campbell-burkar.

Vi skall återkomma till utställningen en annan dag då det krävs fler besök för att få ett större helhetsgrepp kring allt som här förevisas.

English:

Aurore and I visited the Moderna museet today, in order to see the Andy Warhol exhibition.

We thought that at this time of the day (2 pm) there wouldn't be many visitors but we were wrong. Full, full, full. Both Swedes and foreign visitors. He still attracts surprisingly many persons interested in art.

Anyway, the exhibition was also 'full' regarding the fact that one had used every square meter of the space disposed for this retrospective.

During the vernissage a couple of days ago, I heard interviews with Swedish artists like Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström, Ernst Billgren and many more.
Most of them did not recognize Warhol as having had a major influence on their work.
They couldn't even agree on if his influence on art had been as great as sometimes stated.

In the middle section they hade placed big screens displaying different 'happenings' and films created by Warhol. There were some soft 'benches' where one could sit and look at each and every film or see many at the same time (split vision).
If one has the ambition to see all these films, something hardly anyone does, one has to spend a lot of time only concentrating on this.
One of the films, showing a sleeping man, is more than three hours long for example.

Warhol didn't want to see his own movies when they were finished as someone told me.
He created them but if he in a official context participated, talking about his artistic work, he wasn't to keen on looking at his own oeuvres.
I fully understand him. Few of these films are interesting enough to make you want to spend time looking at them.

On the whole it felt as the exhbition was 'brimful' and one got the impression that the persons responsible for the retrospective had searched works in different collections all over the world in order to create a feeling of extravaganza and a quantitatively impressive exhibition.

If one look at it from the qualitative perspective I feel that they could have omitted a number of works in this exposé without diminishing Warhol as an artist.

A lot was also déja vu as with the Robert Rauschenberg exhibition last year or the year before. It felt as it was somewhat 'dated'.
The difference between this and the Rauschenberg exhibition is that the latter as a person is much more interesting to listen to, as was displayed in the interviews with him during that retrospective.

Warhol as an individual - as far as one can tell from the interviews and similar material - was frankly speeking a very boring person who more worked on his exterior than on his interior qualities. No funny anecdotes, no esprit at all.

For those who are not - to any greater extent - familiar with Warhol as an artist, this might display certain traces that transcend the Marilyn Monroe replicas and the Campbell cans.

We will return to this exhibition another day as it demands a multitude of visits in order to be able to see the main features in this Warhol retrospective.

Valeria Montti Colque: Happening

(This is not from the actual performance)

Svenska (English below):

Aurore och jag besöker under kvällen Moderna museet för 'Första på Moderna' där denna gång (1/2) presenterades en happening.

Valeria Montti Colque hette konstnären som installerat ett rum smyckat och inrett för ett bröllop.

Man inväntar gäster som skall bevittna detta förbund mellan två älskande.

Gästerna anländer, vissa i par där man kommer med sin egen hustru eller make, andra ensamma för vilka denna ceremoni blir en påmnnelse om den stora kärleken som aldrig drabbat dem andra med förhoppning om att kärleken finns runt hörnet i en snar framtid.
Kanske vissa gäster kan sägas vara par för vilka dock parrelationen aldrig blev det man knöt förhoppningar till att den skulle bli.

Här skall det också tolkas som staden som skall knyta band med makten, en allians som kanske inte grundar sig på romantik och kärlek, så som ofta skett i den mänskliga historien. Arrangerade bröllop vilka skall förstärka den ekonomiska eller politiska makten (eller både och) är och har varit ett återkommande inslag i den mänskliga gemenskapen.

Här får alla dessa representeras av 'skapelser' som i ett fall utgör en robotliknande 'person' där återvunnet material klär dennes dräkt, påminnandes om 'The Predator'.
En annan lång 'individ' är klädd i metalldelar som gjorts till en klänning i vilken 'hon' (det upplevs som en feminin varelse) rör sig likt en värdig fågel utförandes nästintill parningsdanser framför de andra figurerna.

Övriga var målade och påhängda olika 'konsumtionsattribut'. En hade 'gossedjur' över sin dräkt, en annan ett lakan med ett ansikte målat på etc.

Alla dessa utförde rörelser korrelerade till varandra eller i enskildhet kanske uttryckandes de många gånger formaliserade beteendemönster som är en del av ett officiellt arrangemang.
De kan också ses som uttryck för mytologiska representationer.

Vi stannade ej kvar för samtalet men själva happeningen i sig blev roande, underhållande och lite påminnande om en film som samlar olika disparata fiktiva figurer som interagerar i en fiktiv värld.
Alla med olika förmågor eller oförmågor samt med olika typ av rangordning och relation till varandra, vilket uttrycktes i deras närmande och/eller fjärmande från varandra.

Dock kände jag inte att det uttryckte mer än så eller att jag kunde urskilja andra mer djupgående tankar kring mänskliga relationer utan den kvarstående känslan var en av underhållning och show.
Inte illa i och för sig men kanske inte så innovativt som uttryck.

Dräkterna var dock intressant sammansatta och i dessa kunde man självfallet utttyda en hel del symbolladdat material.

(Photo taken from: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiAR96oMGjhV1xVkdPbRh1Ojx0thAieEI6x3m8wirfa_C3NVyxkZ4LLIaYKWE-lzOpnawNfr8KOpI6ZpxHkraC7ptFd_3DjzJOTGb4t0p9gBKdab5z5raeILhjghbxYjThf6_Zh/s1600/n624843576_947153_7938.jpg)

English:

During the evening Aurore and I paid a visit to the Museum of Modern Art and 'The first at Moderna' where we this time is presented a happening built up around the work of the artist Valeria Montti Colque.

A room decorated and adorned for a wedding awaits us.

We await the quests coming to witness this alliance between two lovers.

The guests arrive, some in pair with their own 'wife' or 'husband' others alone and for whom this ceremony reminds them of the great love that never struck them.
Others again with the expectations that the love exists somewhere around the corner in a near future.
Maybe some of the guests could be said being couples for whom the relationship never developed in the way they once hoped it should.

This ceremony should also be interpreted (according to the information text) as the town tiing bonds with the power, an alliance not founded on romanticism and love, as being something quite common in the history of mankind. Arranged weddings supposed to strengthen the economical or political power (or both) have been recurrent features in the human community.

In this case all these guests are represented by 'creations', in one case looking like a robot-like 'person' where recycled material have been used, somewhat reminding of 'The Predator'.
Another very tall individual is dressed in metal pieces made in to a dress, a robe in which 'she' (one tend to look at this individual as a 'she' I think) is moving in a very worthy way performing what looks like mating dance in front of the other 'figures'/guests.

There where other representatives for the guests at this wedding, all with special characteristics and interacting together or individually, against each other or in connection to each other, depending on the power relations between each and everyone.

To some degree it reflected the sometimes mannered behaviour so common at official arrangements as a wedding or the likes.

They could also be seen as mythological representations of different sorts.
It was entertaining and reminded me of a movie that gathers different disparate fictitious figures or 'persons' interacting in a fictitious world.

I didn't however find other more symbolic or profound thoughts around this performance.

The dresses where however made in a way that could be seen as references to both our society on a global basis, as well as mythological references or references to the world of animals of which we are a part.

Moderna: David Svensson

(Photo taken from: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgZz_68YCq5LhnIUkxK0bv_JcFK8iuxh05lcTKbdH7G6ZdBgUA_vlFnHpOHCOgQbHbxHDJiIW0ObLO2EHEouVu2qtnpXiAdpX5xJwdHDX8miqESBm0pi-HkV_3MeEYUSTEVGi3d/s320/havanna.jpg)

Svenska:

Aurore arbetar klockan 7-16 även idag och det är uppstigning med språng klockan 04.50 igen!
Efter arbetet ses vi i stan för att besöka Moderna museet och den '1:a på Moderna'.

Denna gång är det konstnären David Svensson som presenteras. Han har bott och verkat på Kuba under ett antal år och det är från Kuba han har fört med sig det material han behöver för det verk som presenteras ikväll.

Hans utgångspunkt är de installationer vi får se vilka utgörs av ett antal draperade ljuskronor. Dessa har han efter viss möda fört ut ur Kuba för att använda i sin konst.

Ljuskronorna har en lång förhistoria då de kom till Kuba från Europa under den tid då landet var spansk koloni (1511-1898). En del av ljuskronorna kom från övriga Amerika under 1950-talet då Battista diktatoriskt ledde landet med hjälp och stöd från USA.

Nu har de alltså gjort ytterligare en resa och i vissa fall förts tillbaka till den kontinent - Europa - som de en gång kom från.

Curator Fredrik Liew för ett samtal med konstnären där de fr.a. talar om den rent 'upplysande' funktion dessa armaturer har i höstmörket.
De berör även andra aspekter av dessas funktion.

Personligen menar jag att dessa tak-kronor också kan ses som varandes upplysande i den meningen att de har en historia att berätta.
Denna historia härrör sig bl.a. från tiden för upplysningen (om man ser till vilken tid dessa takkronor tillkomst har daterats). Härigenom kommer begreppet att kunna användas i olika betydelser när det gäller tak-kronornas funktion och historia.

Liew talar också om de kokong-liknande tyg som lagts kring armaturen. Det är som om detta indikerar att tak-kronorna skall 'brista ut' någon gång i framtiden då tiden är mogen. Alternativt är de för alltid instängda med all sin historiska information samt sin skönhet.

Det vackra i dessa konstfullt utformade ljuskronor hålls undan oss besökare. Se men inte röra! Förändring är omöjlig om inte kokongerna brister.

Lite som situationen på Kuba? Se allt omkring dig av både skönt, fult samt orättvisor men försök inte förändra situationen för det går inte. Kuba är redan perfekt eftersom det är sprunget ur revolutionen, för att använda någon form av revolutionsromantiskt resonemang.

Likadant förhåller det sig med arkitektur, bilar och andra materiella föremål som många gånger är mycket daterade och vilka gör att man ibland förleds tro att nutida bilder från Kuba är tagna på 1940-50-tal. Det var bättre förr, tycks vara en devis för detta land i visst avseende.

Det som slog oss var färgerna på kokongerna. Varför hade konstnären valt just dessa?
Kuba förknippar man i viss mån med starka färger men dessa var ganska matta.
Eftersom vi aldrig frågade fick vi inget svar.

English:

Aurore works from 7 am til 4 pm as almost every day which means that we have to jump up at 4.50 am again!

After work we meet in order to visit Moderna museet for their monthly exhibition 'First at Moderna'.

This time it's the artist David Svensson who is introduced to the audience.
He has lived and worked in Cuba for some years and it's from Cuba he has brought the material he needs for his work of art.

His starting point is the installations we see that conists of a number of draped chandeliers. He managed with some effort to transport these out of Cuba in order to use them in his art.

These chandeliers have a long prehistory dating back to the time when they were shipped from Europe to the country when Cuba were a Spanish colony (1511-1898). Some of the chandeliers came from other parts of America during the 1950's when Battista dictatorically lead the country with the help and support from the United States.

Now they've made another trip and in some cases been brought back to the continent - Europe - from where they once came.

Curator Fredrik Liew conducts a conversation with the artist where he starts by mentioning the enlightening funciton these chandeliers have during the dark autumn.

They could of course also be seen as having an enlightening function in the sense that they have a story to tell. This history also stretch through the Age of Enlightenment.
Hereby the expression can be used in different ways applied to these chandeliers and their history.

Liew also speaks about the cocoon-like cloth that covers the chandeliers. It is as if the chandeliers in the future when ripe will burst out of their cocoons.
Alternatively they are shut in with all their historic information and beauty for ever.
The beauty in these artistically designed chandeliers are kept away from us - the spectators. Watch but don't touch!
Change is impossible if the cocoon doesn't break.

A bit like the situation in Cuba? Look at everytning around you, both beautiful, ugly and injustices but don't try to change the situation because that is impossible.
Cuba is already perfect as it's sprung out of the revolution to use some kind of revolutionary romantic reasoning.

It's the same thing with architecture, cars and other material objects that often are very dated, making you believe that photos taken today on Cuba emanates from the 1940's and -50's.

What struck us was the colours of the cocoons. Why did the artist choose these particular colours? Cuba is to some degree associated with strong colours but these were rather subdued. As we didn't ask we didn't get an answer.

The Poodle

(Photo copyright: http://www.fineart.no/edoc/campaign_img/IMAGE_83-4.JPG)

Svenska:

Idag (enligt hans hemsida) fyller den norsk-svenske konstnären Kjartan Slettermark 75 år (enligt radion 5/8).

Denne provokatör - som han kommit att bli betraktad som - intervjuades i radio häromdagen och berättade där att efter att i Norge (Oslo) ha uppfört ett konstverk som handlade om Vietnamkriget fann han sig tvingad 'emigrera' till Sverige. Detta dels efter att någon försökt förstöra hans konstverk med en yxa dels att det senare kom att bli förstört genom 'stening'.

Det främsta skälet var dock att han själv kom att bli utsatt för häftig kritik från olika representanter för det norska officiella samhällsetablissemanget och allmänheten.

I Sverige kom han bl.a. att ägna sig åt undervisning men blev vid en skola avskedad eftersom han inte ville finna sig i det utvärderingssystem som användes då det gällde att bedöma elevernas kunskapsnivåer och kvaliteter som konstnärer.

Efter ett antal utställningar och performances blev han av en psykiatriker diagnosticerad 'psykiskt sjuk' med borderline-karaktäristiska drag. Han fick Hibernal (starkt psykofarmaka) utskrivet men vägrade ta det. Läkarna ville t.o.m. lägga in honom på en psykiatrisk avdelning för vård. Efter detta begärde han 'politisk asyl' på Moderna museet.

Hans första uppmärksammade 'Pudelföreställning' skedde på Liljevalchs vårutställning 1975. Numera finns ju denna pudeldräkt att se i Moderna museets permanenta utställning.

Ett händelsrikt liv med många strider och motgångar men även succéer i olika konstnärliga sammanhang.

Se mer om honom via länken vid hans namn ovan som leder direkt till hemsidan.

English:

The Norwegian-Swedish artist Kjartan Slettermark today (according to his homepage) celebrates his 75th birthday (5/8 according to Swedish radio).

This provocateur (as he has been regarded) was interviewed in Swedish radio the other day and he told the reporter that after the work about the Vietnam war, a work he displayed in Oslo, Norway, he found himself forced to 'emigrate' to Sweden.

This partly because someone had tried to destroy it with an axe partly because someone succeeded in destroying it by throwing stones at it. The prime reason though was that he became heavily criticized by the official Norway as well as by the general public.

In Sweden he taught art but was dismissed because he refused using the evaluation system that the school used in order to assess the standard of attainment and the quality of the works of the students.

After a series of exhibitions and performances in Sweden he became diagnosed as 'mentally ill' with borderline charasteristics by a psychiatrist. He was prescribed Hibernal (a strong psychotropic drug) but refused to take it.

The doctors even wanted to take him in to hospital for treatment. After this he applied for 'political asylum' at the Museum of Modern Art in Stockholm (Moderna museet). He wanted to move in there.

His first 'Poodle performance' that attracted attention took place at the Liljevalchs art gallery in 1975. Nowadays one can see this poodle costume as a part of the permanent exhibition at Moderna museet in Stockholm.

He has lived an eventful life with many conflicts, setbacks but also success in different artistic contexts.

See more about him through the link above connected to his name.

Joachim Koester

(Photo copyright: http://www.designboom.com/tools/WPro/images/12l/hb3.jpg)

(Photo copyright: http://www.bureauforopenculture.org/IMG-POD/koester.jpg)

Svenska:

Augusti månads första dag och då känns det som om man är på väg in i hösttiden, vilket ju till del är riktigt. Kräftskivor, surströmming och annat som påminner oss om slutet på sommaren närmar sig. Det här låter nästan som en väckelsepredikant: "Ångra och omvänden Eder, slutet är nära!". Som alltid i vårt land - så som det rent känslomässigt upplevs - så hann inte sommaren börja förrän den är slut, även om vi inte är där ännu!

Idag stannar Aurore och jag hemma för att städa och iordningsställa vårt arbetsrum/kontor. Det är skönt att ha ett speciellt rum där man kan sitta och arbeta vid datorn i lugn och ro. På Lidingö var vi tre som skulle dela på en dator som dessutom stod i ett utrymme där man inte kunde sitta i fred och arbeta.

På eftermiddagen beger vi oss till stan för att dels Aurore skall besöka sin f.d. arbetsplats (slutade sista juli men har blivit lovad mer arbete senare i höst) dels vi skall besöka Moderna museet.

Det är alltså dags för '1:a på Moderna' där man idag presenterar den danske konstnären Joachim Koester (som jag nyligen läste om i boken 'Förebild film. Panoreringar över den samtida konstscenen' av Annika Wik, en doktorsavhandling).

Koesters kost utgår från bilder av andra. I en utställning i den danska paviljongen vid biennalen i Venedig för två år sedan utgick han från den expedition som polarforskaren Salomon August Andrée företog 1897 som också ledde till hans och hans medarbetares Knut Fraenckel (polarforskare och Nils Strindberg (fotograf) död. Man fann då bevarade fotografier/filmer som Strindberg tagit som klarat sig undan förgängelsen. Det är dock inte dessa som Koester utgick från utan de som endast blev bevarade som ett slags "visuellt brus" som kuratorn Fredrik Liew skriver.

Det konstverk som presenteras här är bl.a. 'My frontier is an Endless Wall of Points' som utgår från de teckningar som Henri Michaux gjorde under inflytande av meskalin (hallucinogen drog).

Det är ett urval av dessa bilder som Koester nu har fotograferat och transformerat till film

Dessutom presenteras en film som handlar om det som kallas 'tarantrism' där man efter att ha blivit biten av giftspindeln Tarantula blir försatt i ett tillstånd av okontrollerade spasmiska rörelser. Dels visas dokumentärt material dels visas en film där dansare - utan att vara bitna av Tarantulan - framför dans i en stil som imiterar de rörelser som blir resultatet av giftspindelns bett.

Denna film fick mig att tänka på läkaren Jean Marie Charcot vid sjukhuset La Salpêtrière vilken studerade hysteriska anfall och dokumenterade dessa. Inte minst använde han sig av sin hustru som studieobjekt. Vet inte varför denna bild kom i mitt huvud men en annan, mer obehaglig, bild som uppenbarade sig hos mig var de experiment som nazisterna under andra världskriget ägnade sig åt då man stängde in människor i tryckkamrar samt dokumenterade deras reaktioner då de till slut dog av det höga trycket.

I det stora hela var jag inte imponerad av Koesters verk - så ej heller Aurore - och kände inte heller att han kunde kasta särskilt mycket ljus över sina tankar kring deras tillblivelse.

Hem och middag.

English:

The first day of August and then it feels as if we are heading towards autumn, in itself correct unfortunately. Crayfish parties, surströmmingskivor and other things reminding us of that we are approaching the end of summer.

This almost sounds like a revivalist preacher: "Repent and convert! The end is near!".

I think most people in our country - at least emotionally - feel as if summer never got (or ever ) got started before it ended (ends), even if we are not there yet!

Today Aurore and I stay at home in order to clean and put in order our study/office.

It's convenient to have a special room were one can sit in peace and quiet and work.

At Lidingö we were three persons using one computer, with the computer in a room were it was almost impossible to work alone.

In the afternon we leave home and head off towards city where Aurore is going to visit Dfm Fiktion, her former workplace and after that we are going to visit the Museum of Modern Art .

It's time for the series the first at Moderna and tonight they present the Danish artist Joachim Koester.

Koester's art takes its starting point in pictures by other artists. At an exhibition in the Danish pavillion at the Biennial in Venice, two years ago, his starting point was the polar expedition led by the Swedish polar researcher Salomon August Andrée in 1897, an expedition that led to his and his companions - Knut Fraenckel and Nils Strindberg - death. Many years later when their bodies were found, one also found well preserved photographs/films taken by Strindberg.

It was however not these photos/films that interested Koester but more those that were preserved only as som kind of "visual noice" as curator Fredrik Liew writes in his presentation.

The works presented here is, among others, My frontier is an Endless Wall of Points that is based on the drawings made by Henri Michaux when he was under he influence of mescaline.

It's a selection from these pictures that Koester photographed and transformed into the film My Frontier is an Endless Wall of Points.

Besides this film another film is introduced, a film that deals with the phenomenon called tarantism, a disease or disorder caused by a bite from the poisonous spider the tarantula, leading to a state of uncontrolled spastic movements.

Koester partly shows documentary material partly a film with dancers - not bitten by the spider - perform a 'dance' or movements imitating the movements of people who have been affected by a bite from the spider.

This film made me think of doctor Jean Marie Charcot at the hospital La Salpêtrière outside Paris who studied hysterical attacks and documented these. Not least did he use his wife as an object for his studies. I don't know why this image appeared in my head but another more disturbing image I internally visualized was the experiments that the nazis did during World War II.

I was not impressed by the works by Koester - neither was Aurore - and he wasn't able to shed some light over his thoughts around the making of his art.

Home and dinner.

Beyond the Surface

(Photo copyright: http://www.artangel.org.uk/images/susanhillerimage_0.jpg)

(Photo copyright: http://www.tate.org.uk/britain/exhibitions/intelligence/intelimages/hiller.jpg)

Lazy day.

Beauty mask to remove the dead cells accumulated on our faces.

And Susan Hiller at Moderna Museet. It was all about new surfaces and interpretation.

I always say that I remove the ancient skin when I use cucumber beauty masks. And Susan Hiller uses mass produced artefacts to make something bigger, blurrier (reminds of Thomas Ruff) in order to revelate something beneath the surface of the representation.
She uses psychoanalysis and questions the veracity of one's vision on the world.

Her art is not that exciting but she talks very well about it.

I like American artists: they can express their view on what they create.

Klara Lidén

Svenska (English below):

Efter arbete beger vi oss till stan för en pique nique. Vi funderar hit och dit var vi skall sätta oss men kommer till slut till Kronobergsparken på Kungsholmen där vi tar upp vårt medhavda och sätter oss på en bänk för att inmundiga våra godsaker.

När man talar om Kronoberg tänker man kanske på polisens lokaler och häktet där, ett häkte jag många gånger besökte då jag arbetade med hjälp och stöd åt människor med missbruksproblem och hemlösa.
Nåväl, vi väljer parken, inte häktet för vår pique nique.

Kronobergsparken är f.ö. en av ett antal parker som kallas 'bergsparker' som anlades enligt Albert Lindhagens stadsregegleringsplan i slutet av 1800-talet.
Bergsskrevor fylldes ut med stora mängder matjord och parken utformades enligt dåtidens 'mode' med snirklande gångar i den branta terrängen. En rad gräsytor och träd anlades också och detta arbete fortsatte långt in på 1930-talet.
Så sent som tidigt 2000-tal eller om det var slutet av 1990-talet genomförde man förbättringar av parken för att göra den än mer tilltalande att vistas i.

Det finns också en judisk begravningsplats som sedan 1770-talet användes av den första grupp judar som bosatte sig i Stockholm. Det finns ytterligare en judisk begravningsplats på Kungsholmen vid Alströmergatan.

Då vi sitter där ser Aurore en fransk journalist hon träffat i samband med planeringen inför Franska filmfestivalen. Han har bott i Sverige under trettio år och skriver för en tidning härifrån. Han ser dock inte oss.

Efter denna lilla utflykt beger vi oss senare till Moderna museet för att se verk av och höra konstnären Klara Lidén tala med intendenten John Peter Nilsson kring sin konst inom ramen för den återkommande serien '1:a på Moderna'.

Klara Lidén har låtit transportera över alla sina tillhörigheter i den lägenhet hon har bebott och dessa tingestar står nu på museet som en grupp artefakter.

Lidén vill med sin konst undersöka vad det är i ett samhälle som gör att de flesta tycks respektera varandra i det sociala samspelet i offentligheten samt vad som de facto händer 'bakom fasaden' s.a.s.
Som frågan ställs i informationen: 'Vad händer om någon bryter mot den tysta överenskommelsen och börjar bete sig "onormalt"?'

Tematiken kunde ha blivit intressant att undersöka men hennes egna exempel var inte alls särskilt utmanande.

Att till museet frakta sina tillhörigheter för att därigenom göra något privat till något offentligt känns inte särskilt nydanande utan mer något som gjorts redan under 50- eller 60-tal och just denna 'installation' tillför inte något nytt så vitt jag kan se.

Ett par videor visar henne dels med ett slagträ slå på en cykel för att därigenom få utlopp för sina aggressioner dels slå sig själv i huvudet (med en skyddshuva som amatörboxare brukar bära) samt på kroppen i syfte att straffa sig själv för att - som vi upplyses om - hon inte betalat sin hyra i tid. Inte heller detta kändes som något jag kunde förvånas, chockas eller föundras över.

Det finns andra videor som inte visades här (så vitt jag kunde se) som visar henne springa omkring på ett pendeltåg och kasta sig hit och dit till medpassagerarnas stora förvåning. I det verket är det hennes egen önskan att bryta mot normer som utgör det tänkvärda, där hon prövar sina egna gränser för vad hon vågar göra för att härigenom bryta mot samhällsnormer.
Problemet med detta är att den typen av beteende blir mer och mer vanligt i våra offentliga miljöer, varför det inte heller visar något utanför normen - tyvärr! - utan tvärtom, de facto, börjar utgöra normen för svenskens beteende i offentliga sammanhang.

I övrigt kände jag sympati med John Peter Nilsson då han ideligen försökte få Klara Lidén att klarlägga vad hon tänkt med sin konst och vad den skall gestalta, något som dock inte var helt lätt, skulle det visa sig.

Jag kan helt och hållet acceptera att en konstnär inom vilket område det än må vara inte känner sig vilja förklara sin konst utan att den - för att använda en kliché - 'skall tala för sig själv'.

Då bör man dock inte ställa upp på ett samtal av denna karaktär där ändå syftet är att för allmänheten visa på sådant som gör att vi kan komma under ytan på konstnären tankemässigt för att eventuellt nå djupare dimensioner i dennes konst.

Detta lyckades inte Klara Lidén med.

English:

After work today we set off towards the center of Stockholm for a pique nique. We discuss to and fro where to go but finally we arrive to a park called 'Kronobergsparken' in a section of the city called 'Kungsholmen' and there we take out the food and drink we brought with us in order to gormandize.

When most people living in Stockholm talk about Kronoberg they think of the remand prison and the premises of the police that are situated there, a remand prison very well known and a place I visited many times when working with people with drug problems and criminals.

We choose the park not the prison for our pique nique though.

Besides this, the park is also one of the so called 'mountain' - or 'hillparks' in Stockholm constructed according to the the ideas put forward by the landscape architect and legal expert Albert Lindhagen (have not found any relevant information in English about him but he is compared with Paris city planner G.E. Haussmann) at the end of the 19th century.
The crevices were filled with great amounts of topsoil and the park was designed according to the 'fashion' in those days with ornating paths in the steep terrain.

Grass and trees were also planted and this work continued in to the 1930's.

As late as the end of the 1990's or the first years of the new millenium improvements where made to make it even more appealing to visit.

Since 1776 there is also a Jewish funeral place situated here, used by the first group of Jews that came to live in Stockholm in the 1770's. One can find another Jewish funeral place in this part of the town, built in 1787.

When we sit there we suddenly see a French journalist Aurore met in connection to the planning of the French film festival. He has been living and working in Sweden for thirty years and writes for a French news paper. He didn't see us though.

After this small 'outing' we head towards The Museum of Modern Art in order to see the works by and listen to the artist Klara Lidén in a talk with the curator John Peter Nilsson. This within the framework of the series called 'The first at Moderna'.

Klara Lidén has had her belongings transported from her appartment where she lived/lives to the museum. In this way her belongings have become artefacts.

The purpose with her art and installations is to investigate what in the societal structure make most people respect each other in the social interaction in the public life and what actually goes on behind the 'facade' so to speak.

What happens if and when someone breaks the silent agreement and starts acting 'abnormal'?

This theme could have become an interesting subject to discuss but her own examples were not particularly provocative.

Bringing her belongings to the museum in order to make something private into something public does not feel pioneering or innovative. One get a feeling that these kinds of events were staged already in the 1950's 60's- and -70's.

A couple of videos are displayed, one showing her hitting a bike with a bat in order to get an outlet for her aggressions the other showing her hitting herself in the head and on the torso as a punishment for not having payed the rent on time.

Neither of these videos felt as something that could surprise you, shock you or make you wonder.
Evidentally there are other videos - not displayed in this exhibition - that shows her running around in a commuter train, throwing herself from one side to another making the passengers somewhat confused. In that work her aim is to break the standards of behaviour in society in order to make us reflect on this issue.
A problem with such a behaviour in Stockholm, is that it has become more and more common in our public environment, whereby this behaviour is not - unfortunately! - abnormal but is actually becoming the norm rather than the exception when it comes to the 'ordinary' Swedes behaviour in public space.

(Photo Kronobergsparken copied from: http://hellbom.files.wordpress.com/2008/12/kronobergsparken_vykort_002.jpg)

Filmtecknarna

Svenska (English below):

Idag börjar Aurore och jag dagen med att besöka Moderna museet för att se tecknade filmer bestående av loopade filmer vilka visas på ett antal tv-skärmar.

Detta sker inom ramen för temat 'Filmtecknarna fyller 25 år'.

Filmerna utgör alla enskilda historier men man kan se vissa sammanlänkade teman i materialet samt känna igen enskilda tecknare eller vissa tekniker.

En av museivärdarna berättar för mig att ett antal besökare blivit besvikna då de förstått det som att det skulle röra sig om en sammanhållen film visad på en tv-skärm men så var alltså inte fallet.

Det tråkiga med detta besök var att då vi började se dessa filmer erinrade vi oss att vi redan sett dem på tv med en introduktion av Roy Andersson och detta för flera månader sedan.

'Sådant är livet' som Aurore skulle ha uttryckt det.

Filmhuset blir nästa anhalt denna dag.

English:

We start off with The Museum of Modern Art in order to see animated films shown at a number of TV-screens. The films are being looped.

This exhibition is made to commemorate that The Swedish Film Animators celebrate their 25th anniversary.

The films are all presenting different stories but with something linking them together, not least that they are made by the same artist or with the same technique.

Unfortunately Aurore and I, when we start looking at this, remember that we have seen this before in Swedish Television with an introduction by the director Roy Andersson many months ago.

'That's life' as Aurore should have put it.

The Swedish Filminstitute is our next stop.

(Bild collage Filmtecknarna kopierat från: http://www.filmtecknarna.se/images/about/About_Collage.jpg)

(Foto poster 'Alla talar svenska' kopierat från: http://www.lovefilm.se/film/Alla-talar-svenska/47305/)

Introduction to Così fan tutte

Svenska (English below):

Efter ett ärende vid Skandiabanken har Aurore ett möte med filmproducenten och huvudansvarige vid Franska filmfestivalen (klicka även här för information om franska filmfestivalen) i Stockholm, Olivier Guerpillon.

Under tiden tar jag mig till Moderna museet för att se ett par nya verk, bl.a. en 'ny' Duchamp och ett antal fotografier i surrealistisk tradition. Dessa är relativt nyupsatta och de övriga utställningarna har vi sett. Den 5/5 öppnar en utställning med Karin 'Mamma' Andersson.

Härefter beger Aurore och jag mig till Nationalmuseum för en vernissage om 1800-talskonsten, den ofta så nedsablade. Utställningen heter också mycket riktigt 'Förfärligt härligt'.

I denna utställning får vi se ett stort antal urnor, kandelabrar, vaser, porslin etc. från 1800-talet men även från andra tidigare och senare epoker. De senare i mer efterhärmande stil men med sina egna särdrag.

Har inte tidigare sett en så stor samling 'svulstiga former' om uttrycket tillåts.

En del var riktigt intressant att se även om kvaliteten varierade. Färger och former var ibland tilltalande ibland en aning frånstötande.

Avhörde ett par damer som diskuterade var den ena av dem skulle kunna placera en stor, två coh en halv meter hög kandelaber och uppenbarligen fanns det en plats i den enas hem för detta.

En liten promenad till Operan där vi avhör en publikintroduktion till operan 'Così fan tutte' av W. A. Mozart, en föreställning vi skall se och kanske fr.a. höra den 12/5.

Till denna introduktion hade regissören kommit och en av sångarna Gunnar Lundberg. Denne sjöng en av Don Alfonsos recitativ och arior.

Tanken var att fler av sångarna skulle komma men de kolliderade uppenbarligen med repetitionerna.

Gunnar Lundberg

I denna föreställning medverkar ett stort antal duktiga sångare, förutom Gunnar Lundberg som Don Alfonso ser vi i Fiordiligi's roll - Maria Fontosh; Dorabella - Susann Végh; Despina - Hilde Leidland; Guglielmo - Peter Mattei; Ferrando - Jonas Degerfeldt.

English:

After an errand at the bank Aurore set of to meet the filmproducer and chief responsible at The French Filmfestival here in Stockholm, Olivier Guerpillon.

Meanwhile I visit the Museum of Modern Art to see some newly hanged works by among others Duchamp and also a collection of surrealistic photos.
The fifth of May a new exhbition opens with works by the Swedish painter Karin 'Mamma' Andersson.
Aurore and I have seen the other exhibitions up till now.

I meet Aurore in front of The National Museum of Fine Arts to see a new exhibition with art from the 19th century, art that are sometime regarded as being both ugly, pompous and excessive.

The exhibition is called 'Dreadful Delight'.

We get to see a great number of vases, urns, candelabras and porcelain in all kinds of shapes and colours.
Not all of the works were from the 19th century, we could also see some earlier and some later works in a imitating style.

Some of the works were delightful others almost repugnant.

I overheard a conversation between two elderly women who discussed where in one of the women's appartment one could perhaps place a candelabra that was two and a half meters high and obviously there was some room for it, if it had been possible to buy it.

Now a stroll to the Royal Operahouse and an evening introducing the opera 'Così fan tutte' by W.A. Mozart. The Royal Opera in Stockholm arranges this type of evenings where the soloists and the director discuss and present an opera in connection to its première.

This evening only the director and one of the singers - Gunnar Lundberg - is able to attend. The other singers are rehearsing.
Lundberg sang one of Don Alfonso's recitative's and aria's and then the director and the moderator talked about the opera and this particular production.

Besides Gunnar Lundberg there are a number of very good singers participating in Così at the Opera, :
Fiordiligi - Maria Fontosh

Dorabella - Susann Végh

Despina - Hilde Leidland

Guglielmo Peter Mattei

Ferrando Jonas Degerfeldt

(Foto 'Minnesluckorna öppnas alltid från söder', Karin Mamma Andersson, kopierad från: http://www.omkonst.se/Bilder/k-m-andersson1b.jpg)
(Foto urna ur utställningen 'Förfärligt härligt' kopierad från: http://media.photobucket.com/image/nationalmuseum%20f%2525C3%2525B6rf%2525C3%2525A4rligt%20h%2525C3%2525A4rligt%202007/juliuskronberg/LockurnaJaktnymfen.jpg)
(Poster Cosi fan tutte copied from: http://www.portifex.com/DailyBlague/archives/cosi.bmp)
(Foto Gunnar Lundberg kopierat från: http://www.operan.se/upload/4463/200GuLu_HN7254.jpg)
(Foto Maria Fontosh kopierat från: http://www.operan.se/upload/7851/Maria%20Fontosh.JPG)
(Foto Susann Végh kopierat från: http://www.operan.se/upload/4559/Vegh.JPG)
(Foto Hilde Lieland kopierat fårn: http://www.operan.se/upload/Pressbilder/Lieland_Hilde9972.jpg)
(Foto Peter Mattei kopierat från: http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/images/news_images/2482/1237548_209_300.jpg)
(Foto Jonas Degerfeldt kopierat från: http://www.operan.se/upload/4494/Jonas%20Degerfeldt.JPG)

Blake & Mortimer

Svenska (English below):

Äntligen en dag med vackert väder. När jag skriver detta är vi flera dagar fram i tiden (20/4) och natten mellan 19-20/4 hade vi regnblandad snö och likaså på morgonen 20/4. Blåsigt och kyligt.

Denna dag var det dock vackert väder och Aurore och jag begav oss ut till Djurgården och Rosendals slott för att se en utställning med foton av Ammi Schilling.
Schilling fotograferar blommor och andra växter men på mycket nära avstånd vilket skapar egna mönster där man inte omedelbart ser blomman eller växten. Vissa av dem påminde nästan lite om batikmönster.

Efter att ha sett denna förhållandevis lilla utställning tog vi fram vårt medhavda kaffe och dopp. Satte oss i en berså vid ett bord där vi njöt av solskenet.

Nu ställde vi kosan (inte kossan) till Arkitekturmuseet för att se en utställning med vad man kallar 'Italienska designikoner'. Det rör sig om sådana namn som
Alessi,
Flos,
Kartell och
Piaggio bl.a.

Här fick vi se prov på kaffeservicer, armatur, scootrar/vespor (ovan) och mycket annat.

En liten men ändå intressant utställning. Vi retade oss dock på att besökare i vanlig ordning (är man benägen skriva) skall 'kladda' på alla utställda föremål. Någon form av fetischism?

I samma byggnad rörde vi oss nu till Moderna museet för att se färdigt filmerna om och med Robert Rauschenberg.
Han är riktigt intressant att lyssna till. Dels för att han ganska klart och redigt kan redogöra för sin konst dels för att han har ett stort mått av humor. Detta till skillnad från sin pop-art kollega Andy Warhol.

Serieteket blir sista anhalten idag. Utställning med bl.a. de tecknade hjältarna 'Black & Mortimer', som vi de facto sett redan sett i ett flertal utställningar och filmer i samband med tidigare evenemang på Franska institutet.

English:

At last a day with beautiful weather. When I write this many days have passed since the events I am going to write about and the night between 19-20/4 we had rain mixed with snow, windy and cold.

This day is however warm and sunny and Aurore and I set out for the park 'Djurgården' ('Tiergarden') and the castle Rosendal where we looked at an exhibition with photos by Ammi Schilling.
She has photographed flowers and plants in a very close distance, making the contours almost dissolve and in a way thereby creating her own patterns where one not immediately is able to see the flower or plant.

After this comparatively small exhibition we grab in on our pique nique-'basket' with coffee, buns and cakes, enjoying the sunshine sitting in an arbour.

After this we went to the Swedish Museum of Architecture for an exhibition (also quite small) with what one have named 'Italian design icons'.
We saw works by
Alessi,
Flos,
Kartell and
Piaggio among others.
We got to see samples of coffee pots, armature, scooters (see photos above) and other items. As I said a small but rather interesting exhibition 'quand même'.

As usual (one are inclined to write) there are unfortunately visitors who want to touch everything in order to 'understand'(?) the exhibition better? Some kind of fetishism?

Through the same building we now moved on to the Museum of Modern Art to watch the rest of the movies with and about Robert Rauschenberg.
It is interesting to listen to him when he talks about his art. Partly because he is humorous partly because he is able to clarify and give an account for what his art is all about. This as opposed to his pop-art 'colleague' Andy Warhol.

'Serieteket' at the Cultural Center is our last stop today. We there take a look at an exhibition with the animated 'heroes' 'Black & Mortimer', although we have seen most of the exhibited albums and other items at the French Institute some time ago.

(Photo kettel from Alessi copied from: http://shelleyjavier.files.wordpress.com/2009/07/alessi-electric-kettle.jpg)
(Photo Kartell, rangicone-kartell copied from: http://assets.madame.lefigaro.fr/images/photo_set_item/picture/000/025/027/e9sm7p/rangicone-kartell_apartirde63.jpg)
(Photo scooter Piaggio copied from: http://www.scooter-pas-cher.fr/images_photos_pictures_fotos_img/scooter_piaggio_x9_x_9.jpg)

Tamy Ben-Tor

Djurgårdskyrkan

Svenska (English below):

Gudstjänsten idag 'Palmsöndagen' tar vi del av i Djurgårdskyrkan, tillhörandes Oscars församling.
Denna gamla träkyrka byggdes 1828 av en skeppsredare och varvsägare vid namn John Burgman.
Byggnaden användes länge som skola men från allra första början var det också gudstjänster på söndagarna.
Lokalen har också använts som kolerasjukhus p 1830-talet men sedan 1880 används den enkom för gudstjänster och aktiviteter ordnade av församlingen.

Rosengården, Skansen

John Burgman anlade Rosengården på Skansen och om jag minns rätt från min tid arbetandes på Skansen, lät han även bygga och bebo Sagaliden den byggnad som sedan många decennier eller längre än så, används som tjänstebostad åt högste chefen för friluftsmuseet.
Ytterligare lät han även bygga (även här om inte mitt minne sviker mig) bergbanan som idag används för att transportera besökare från Hazeliusporten till Skansens högsta läge.
Då den anlades användes den av Burgman själv för att transportera livsmedel till den egna bostaden då han bodde på Sagaliden.

Gudstjänsten leds av Mary Philipson.

Efter gudstjänsten beger vi oss till Moderna museet för att se en dansföreställning kallad 'Dans: Formen sa: gör' av koreografen Malin Elgán med två olika solokoreografier för en kvinnlig och en manlig dansare.

Malin Elgán, 'Storyboards'

Det rör sig om två koreografier som bildar delar av varandras berättelse.
Personligen kunde vi i och för sig mot bakgrund av förhandsinformation förstå vad Elgán ville förmedla men det kändes inte som om vi fick ta del av en unik koreografi som med subtila uttrycksmedel ville förmedla sitt budskap.
Dansen i sig var så gestaltad att vi upplevde att vi kunde ha dansat detta stycke själva. Det behöver i och för sig inte betyda att dansarna var sämre som dansare utan kanske mer att Aurore och jag är så fantastiska som dansare själva.

Efter dansen ser vi till slut de videofilmer som visas i biografen inom ramen för 'Panorama Italia' med de unga italienska videokonstnärernas alster. Något jag skrivit om i tidigare bloggar.

Kvällen avslutas med '1:a på Moderna' där konstnären/performanceartisten Tamy Ben-Tor presenteras.

Denna judinna född och uppvuxen i Israel återkommer ofta i sina verk till traumat kring Förintelsen. Hon låter sig framför kameran - denna gång framför levande publik - förvandlas för att antaga olika identiteter och härigenom kommentera inte minst israelernas historia i då- och nutid.

De 'figurer' hon ikläder sig har alla det gemensamt att de har synnerligen uppblåsta egon och en bristande förmåga till självkritiskt tänkande. Hon har också försökt göra upp med minnet av Adolf Hitler genom att iförd hans omisskänliga mustach och hennes egna texter och idéer försöka skapa alternativa Hitlerbilder vilket var menat att fungera som en form av katarsis kanske man kan säga. Ett försök till 'exorcism' - att driva ut A. H. från det kollektiva medvetandet.

Hon hade innan denna performance i informationsbladet beskrivits som en kombination av Cindy Sherman och Ali G men denna karaktäristik upplever jag vara missvisande.

Vi var, både Aurore och jag, besvikna på denna performance då den inte sade oss något nytt. Judars besatthet av den egna historien är inget innovativt och det sätt på vilket Tamy Ben-Tor försöker bearbeta sorg och traumatiska kollektiva minnen, känns daterat och vare sig humoristiskt befriande eller provokativt.

English:

The church service today takes place in the 'Djurgårds church'. The church is a part of the Oscar church parish.

The church was built in 1828 by a wealthy ship owner by the name of John Burgman. The building was for a long time used as a school but from the very beginning there were also church services every Sunday. In the 1830's the building was used as a cholera hospital but since 1880 it has been used expressly for church service and other activities arranged by the parish.

John Burgman is known for having built the Rose garden in Skansen and if I remember right from the time I used to work at Skansen, the open air museum, he also built 'Sagaliden' the building for many years used as the 'company housing' for the directors of Skansen. He also built (again if I remember correctly) the funicular, today transporting visitors from the Hazelius entrance to the top of Skansen. Burgman himself used it to transport food up to his residence.

After the church we went to The Museum of Modern Art in order to see a dance performance called 'Dance Form said do' (my translation from Swedish) with the choreographer Malin Elgán and two solo choreographies for two dancers, one male and one female.

We didn't find it neither innovative nor interesting and when it came to the dancing as such Aurore and I felt that we could have danced these pieces ourselves. That does not however have to mean that the dancers where less good, more that Aurore and I are such fantastic dancers.

After this performance ended we went to see the rest of the videoartists from Italy in the cinema. Their films are a part of the Italian week in Stockholm - 'Panorama Italia'. Have written about it previously.

Tamy Ben-Tor

The evening ended with 'The first at Moderna'. Every first day of every month an artist is introduced and this time it was the Israeli performance artist Tamy Ben-Tor. This Jewish woman is born and raised in Israel and in her works often returns to the trauma around The Holocaust. In front of the camera - this time in front of a live audience - she is transformed in to different 'identities' and hereby commenting on the Israeli history in the past as well as today.

The 'persons' she pretends to be all have in common their big 'egos' and lacking ability to self critic thinking. She has among other things impersonated Adolf Hitler, using his characteristic mustasch and trying to create alternative images of the dictator, thus finding a way to deal with the collective memory of him and create a kind of catharsis for the Jews.

We didn't find her performance creative or innovative and the 'jokes' and irony did not catch on. We sat there as two question marks wondering if we had missed something.

(Photo Djurgårdskyrkan copied from: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/9/95/Djurg%C3%A5rdskyrkan_2010a.jpg/360px-Djurg%C3%A5rdskyrkan_2010a.jpg)
(Foto Rosengården Skansen kopierat från: http://gardener.blogg.se/images/2011/2_129536666.jpg)
(Foto Malin Elgán, storyboards kopierat från: http://dansportalen.se/images/18.290b4a82126532ee2708000626/MElgan.storybord-web.jpg)