30 September 2007

IKEA again!

Svenska:

Eftersom jag redan ordat om min inställning till IKEA skall jag inte vidare gå in på det här.
Man skulle nästan tro att jag är betald att skriva om detta varuhus men tyvärr har inte Ingvar Kamprad kontaktat mig ännu.

Dock var jag tvungen att åka ut för att se om de soffbord vilka skulle komma in i slutet på veckan nu fanns på plats. De hade funnits på plats! Soffborden kom in under fredagen men hade redan tagit slut. Underbart.

Det blev till att ta ett lite mindre bord, inte minst i syfte att undvika ytterligare ett besök.
Ett extrabesök är minst tre för mycket.

Under tiden jag plågades vid Kungens Kurva arbetade Aurore hemifrån.
Hon fick ett erbjudande om extraarbete och kunde då välja mellan att arbeta på arbetsplatsen eller hemifrån sin dator och valde då det sistnämnda.


English:

As I already have declared my opinion concerning IKEA I am not going to continue discussing that now.
One could almost believe that I am paid to write about this department store but unfortunately Ingvar Kamprad has not contacted me yet.

Unfortunately however I had to go there again to see if the sofa tables that were supposed to arrive at the end of the week had arrived. They had come and they were gone! The tables arrived during Friday but had already gone out of stock. Wonderful.
I had to take a smaller one not least in order to avoid another visit.
One extra visit is at least three to many.

Meanwhile I suffered at Kungens Kurva Aurore worked from home. She was offered a job today (Sunday) and she could choose between going to work or stay and work from her home computer and she choosed the latter.

29 September 2007

My Birthday and première for Dijkstra

Svenska:

Det är alltså min födelsedag idag och eftersom Aurore är ledig behöver vi inte stiga upp klockan 5 på morgonen utan kan ligga kvar och mysa i sängen!

Vädret är grått och regnigt, trots uppgifter på internet som sade att det skulle bli uppsprickande molntäcke och sol! De närmaste dagarna skall det bli dimma! Med tanke på det inkorrekta i de förra uppgifterna - vad innebär då det? Hagel, storm, översvämning?

Lång mysig frukost och gratulationer från min chèrie!

På eftermiddagen beger vi oss till Oscarskyrkan på Narvavägen för en konsert med Radiokören. Det är den nye chefsdirigenten Peter Dijkstra, bördig från Nederländerna, som skall göra sin debutkonsert med kören. Sänds även i radio.

(Photo taken from: http://www.svd.se/multimedia/dynamic/00120/dirre-494_120487b.jpg)

Hela programmet är uppbyggt kring texterna i renässansdiktaren och humanisten Francesco Petrarcas sonetter samt texter av William Shakespeare.

Aurore vann dessa biljetter. Om man lät sms:a in ett visst nummer - sa reklamen på tunnelbanan bl.a. - kunde man ges möjlighet vinna biljetter och det gjorde hon!

Detta är andra tillfället hon vunnit biljetter på samma sätt.
Förra gången var det till en konsert med Radiosymfonikerna (Sveriges Radios symfoniorkester) med dess då nye chefsdirigent Daniel Harding - hans första konsert med orkestern rentav?

Vi hade också tipsat ett antal personer om denna möjlighet så till kyrkan kom även dessa vänner; Mahla, Galina och Björn samt Audrey och Daniel.

Fick också denna dag gratulationer från min bästa kvinnliga vän, Siw-Marie samt Elvy min moster.
Moster nummer två, Karin, ringer precis innan konserten skall börja. Jag berättar för henne att jag gjort min egen födelsedagstårta idag. Hon påmnner då om hennes i alltför unga år bortgånge bror Georg som dels gick utbildning till konditor dels hade för avsikt att utbilda sig till evangelist. Sistnämnda med den kände pastor Frank Mangs som mentor för de av er som känner till honom. Hon tyckte sig se likheter med tanke på mina teologiska studier.

Konsertens tematik, vad gäller texter, var alltså Petrarcas sonetter och texter av Shakespeare.
De tonsättare vars verk man uppförde var:

B Tommy Andersson (född 1964, som fanns med i kyrkan och kom fram och tackade efter styckets framförande),
Luca Marenzio (1553-1559);
Cipriano de Rore (1516-1565);
Lars Johan Werle (1926-2001),
Thomas Jennefelt (född 1954, som även han kom fram efter det att kören framfört hans körstycke);
Orlando di Lasso (1532-1594) samt
Frank Martin (1890-1974).

Att jag anger födelsetalen på dessa tonsättare har inte med svenskens faibless för åldersangivelser i alla sammanhang att göra, utan endast att jag vill visa på den bredd i urvalet av samtida och äldre musik som präglade programmets sammansättning.

En mycket fin konsert med soloinslag och även gitarristen Per Skareng som medverkande.

Alla våra vänner hade efteråt åsikter om vad man hade för preferenser kring musiken.
Vissa föredrog den äldre musiken och tyckte den kändes mer kongenial med texterna, medan jag själv uppskattade de nya kompositionerna likväl som de äldre (vissa mer vissa mindre men ej kopplat till 'gammal' eller 'ny' musik).
Till del - som någon konstaterade (Björn tror jag) - kan det bero på en viss ovana vid att höra konserter med vad som för ett otränat öra kan uppfattas som ett modernt tonspråk.

Efter detta följde oss Audrey och Daniel hem till lägenheten för att äta min egenhändigt gjorda tårta.
Övriga kunde ej följa med.
Mahla hade bokat annat evenemang efter detta och Björn och Galina har barn att ta hand om.
Tårtan föll dock alla övriga tre - och mig - i smaken. Kanske skulle jag blivit konditor?

Kvällen blev givande och underhållande i Audrey och Daniel's sällskap och de stannade några timmar hos oss. Daniel offrade sig högst villigt och åt upp även den tårtbit som var 'reserverad' för Audrey men som hon ej orkade! Synnerligen chevalereskt!

Sent på kvällen ringer jag min kusin Birgitta som fyller år samma dag som jag, precis som morfar.
Sistnämnda skulle ha fyllt 128 år idag!
Birgitta fyller jämnt men som den old fashioned boy jag är, nämner jag inte hennes ålder.

(Nedanstående klipp med Radiokören sjungandes är ej från konserten)
(The above cut from a concert with the Swedish Radio Choir is not from the church concert)

English:

It is my birthday today and as Aurore is not working we don't have to 'rise and shine' at five o'clock in the morning. We can stay in bed and feel cozy!

It's a rainy and greyish day even though information on the internet said it would be some sun today and only a few clouds. The days ahead they have promised fog! What will that mean? Hail, storm, flood?
A long and cozy breakfast and gratulatons from my chèrie!

In the afternoon we head off to Oscars church (Narvavägen) for a concert with the Swedish Radio Choir. It's their new chief conductor Peter Dijkstra, from the Netherlands, who is performing his debut concert with the choir. Broadcasted in radio.

The whole program is built around texts by Francesco Petrarca the renaissance poet and humanist (his sonnets) and William Shakespeare.

Aurore won these tickets after seing an add about the concert in the subway. One could send an sms and be given the possibility to win tickets and she did!
This is the second time she wins tickets in the same way. Last time this happened was when we went to listen to the concert with the Swedish Radio Symphony Orchestra and its new chief conductor, Daniel Harding. (Maybe the first concert with the orchestra under his lead?).

We had also tipped some persons we know about this possibility so arriving to the church were also our friends Mahla, Galina and Björn, Audrey and Daniel.

I also got greetings from my best female friend, Siw-Marie and Elvy my aunt.
Aunt number two (there are only two) - Karin - calls just before the concert.
I tell her that I have made my own birthday-cake. She then reminded me of her brother George, dead at only 21 years of age, who started a training/education to become a pastry chef and at the same time wanted to become an evangelist. Last-mentioned with the famous pastor Frank Mangs as a mentor.
Maybe she refered to the likeness with me baking a cake and having read theology.

The theme - when it comes to the texts used in the songs - was built up around the sonets of Francesco Petrarca and texts by William Shakespeare.
The composers whose musical interpretation of these texts now were performed were:

B Tommy Andersson (born in 1964, who also was in the audience and came forth to thank the choir and the audience after the choir had performed his piece);
Luca Marenzio(1553-1559);
Cipriano de Rore (1516-1565);
Lars Johan Werle (1926-2001);
Thomas Jennefelt (born in 1954 and also present in the audience, coming up to the choir afterwards);
Orlando di Lasso (1532-1594) and
Frank Martin (1890-1974).
Mentioning the dates of birth (and death) has nothing to do with the Swedish weakness for always telling everyones age. What I want to show is the wide range in the selection of musical pieces.

A very fine concert with soloists and the guitarist played by Per Skareng.

All our friends had an opinion concerning which music they prefered.
Some prefered the older music that they felt being more congenial with the texts. I liked the modern music as well as the older one (less some and more some but not related to 'old' or 'new').
To some extent - as someone said (Björn I think) - it could be due to a certain unaccustomedness to contemporary music.

After this Audrey and Daniel accompanied us home to our appartment in order to taste my own homemade cake/gâteau. The others could not accompanie us. Mahla had something else booked and Björn and Galina had children to take care of.

Everyone - including myself - liked the cake very much and Daniel ate very willingly the piece of cake that was 'reserved' for Audrey, a piece she did not want as she already had enough. Daniel 'sacrificed' himself for a good cause! Very chivalresque!

Late in the evening I call my cousin Birgitta who also celebrates her birthday today, as did my grandfather.

Last mentioned would have become 128 years old today! Birgitta celebrates an even day but as the old fashioned boy I am I am not going to mention her age.

28 September 2007

Our daily bread


Svenska:

Aurore arbetar i vanlig ordning från 7-16 och då hon går upp vid fem på morgonen så blir det långa dagar. Hon är en tuffing min älskling! Nästan lika tuff som jag!!??

Vi ser också ikväll en premiär på Zita, en film som heter 'Vårt dagliga bröd' av regissören Nikolaus Geyrhalter.

Det är en dokumentär som visar den industriella framställningen av vår mat, både vegetabilisk- och animalieproduktion. Det enda ljud som ackompanjerar filmen är det som produceras av maskinerna och de löpande banden.

Man ges en inblick i den makalöst industrialiserade och avhumaniserade miljö som dessa produktionsenheter många gånger framstår som. Vissa arbetsuppgifter är av sådan art att man undrar hur man kan stå ut att arbeta inom detta värv.

Tanken bakom filmen är att väcka en debatt både om jordbrukspolitiken, hur vi lever våra liv, hur långt från det närproducerade livsmedelssamhället vi kommit samt hur illa djuren oftast behandlas inom denna industri.

Dock har flera dokumentärer på samma tema tidigare gjorts och man kan tänka på Jan Troells
'Sagolandet' (1988) där han under tre års tid åkte runt i Sverige för att dokumentera hur långt bort från ett liv i samklang med naturen vi kommit.

Idag känns en film som denna inte tillräckligt omskakande för att den skall påverka dem som borde påverkas av en sådan film. Det kan röra sig om politiker och beslutsfattare, lantbrukare eller alla människor som envisas med att äta kött och endast kött!

Det mest skakande i reportaget var behandlingen av kycklingar som maskinellt slängdes hit och dit, sorterades ut eller in och hela tiden levande.


English:

Aurore works as usual from 7 am till 4 pm and considering that she gets up at five every morning, it becomes long days for her. She is tough my darling! Almost as tough as I am!!??

Tonight we attend a première at cinema Zita, a movie called 'Our daily bread' by the cirector Nikolaus Geyrhalter.

It is a documentary that shows the industrial production of our food, both the vegetable part and animal foodstuff.
The only sound accompaning the film is the one produced by the machins and the procuction lines.

One gets some insights in the incomparably industrialized and dehunaized environment these production units often appear to be. Some work tasks are of the kind that one wonders how people can stand working there.

The idea is to raise a debate concerning the agricultural policies, how we live our lives, how far from the near produced provision society we have come and how badly the animals often are treated within this industry.

Nevertheless there have been other documentaries produced before that discuss the same issue and I can for example mention Jan Troells 'Sagolandet' ('Land of dreams' 1988) where he during three years travelled Sweden in order to document how far from a life in harmony with nature we hav come.

Today it feels as if a film like this is not enough shakening in order to affect those who should be affected by a film like this. It could be politicians and decision makers of other kind, farmers or people who persist in eating meat and only meat!

The most shakening experience in this film was the treatment of chickens that mechanically were thrown around, were sorted out and all the time being alive.

27 September 2007

IKEA, Lasse and Nisse

(Photo taken from: http://farm3.static.flickr.com/2274/2294837612_10dec82412.jpg)
Svenska:

Efter att Aurore slutat sitt arbete klockan 16.00 träffas vi för att bege oss till IKEA vid Kungens Kurva, denna mardrömslika plats för mig.
Vanligtvis är jag alert och pigg men då jag kliver innanför dörrarna på detta det största IKEA-varuhuset i världen, går jag in i en lätt depression.
Skall inte analysera detta här men endast konstatera att jag har vuxit upp med detta möbelvaruhus alltsedan det stod klart i slutet av 60-talet. Det har många andra också men jag har drabbats av IKEA-depressiva attacker (återkommer endast vid besök på varuhuset).

Vi åker i alla fall dit för att se på möbler till nya hemmet och vi har redan innan bestämt oss för vad vi skall ha, om det finns inne.

Vi hittar en bokhylla, ett köksbord samt ett litet soffbord. Däremot finns inte det något större soffbord inne som vi skall ha till den största av våra två soffor.
Parentetiskt kan sägas att Aurore har döpt sofforna till 'Lasse' (den större) och 'Nisse' (den mindre).
Detta är förmodligen ett IKEA-och Mio-möbler-syndrom (förkortat IKMISYND).
Hittar också köksgeråd och armatur.

Skall jag slutligen säga något positivt om IKEA så är det att personalen så länge jag kan erinra mig, med få undantag, alltid varit och är mycket hjälpsamma, kunniga och snabba att se till att man får korrekt information.

Hem och en riktigt stor tröstmiddag!

(Lasse innan benen var ditskruvade/Lasse before we had riged the legs)

(Nisse med ben/Nisse with legs)
English:

After finishing work at 4 pm Aurore and I meet in order to continue to IKEA (Kungens Kurva), a house of nightmares for me.
Usually I am most often very alert and spirited but when I pass the doors and enter this the biggest(!) IKEA department store in the world, I also enter a state of light depression.
I am not going to analyze this phenomena but only establish the fact that I grew up with this department store from it's opening in the late 1960's.
There are many Swedes in my generation who also grew up with IKEA but I have suffered a IKEA-depression (only evoked when visiting this department store, thank God).

We go there to look at some furniture to our new home and we have already in advance decided on what we would like to buy, if they have it in store.

We find a bookshelf, a kitchen table and a small sofa table.
The sofa table we are going to use in front of the bigger sofa is out of stock.
Parenthetically I can mention that Aurore have baptised the sofas and calls them 'Lasse' (the bigger one) and 'Nisse' (the smaller). This is probably a IKEA-and Mio-furniture syndrome (abbreviated IKMISYND).
We also find some items for the kitchen among other things.

Should I finally say something more positive about IKEA it would be that the staff, as long as I can remember, with few exceptions, always been very helpful, competent and swift in seing to that you get the correct information.

Then we continue to our home and a big consolation dinner!

25 September 2007

Sasha Waltz


Svenska:

Aurore arbetar som vanligt 7-16. I vanlig ordning är vi 'uppe med tuppen' eller rättare sagt det är vi som klockan 04.50 då klockan ringer, väcker tuppen.
Aurore är ingen morgonmänniska så jag är imponerad av att hon kommer upp så förhållandevis lätt. Inte så att hon studsar upp och kastar sig på golvet för att göra 300 armhävningar men.....

Efter arbetet ses vi i stan för att tillsammans gå till Goetheinstitutet för 'Filmkväll med Sasha Waltz' som programmet heter.

Det handlar om koreografen Sacha Waltz och hennes två verk Dido & Aeneas samt Körper.
Förstnämnda är en omarbetning av operan med samma namn skapad av Henry Purcell.

Waltz koncentrerar sig i sin omarbetning på drottningen av Kartago, Dido samt hennes älskade Aeneas, den från Troja flyende.

Waltz är själv inte med vid denna visning och i samband med det inledande samtalet.
Där medverkar istället Claudia de Serpa Soares, dansare, koreograf; Karsten Liske, produktionsledare och regissör hos Sasha Waltz & guests samt som moderator Charlotte Engelkes, i Sverige känd performanceartist, sångerska och dansare som också hon medverkat i bl.a. Dido & Aeneas.

De samtalar kring tillkomsten av dessa verk samt försöker beskriva hur Waltz arbetar.

Det mest intressanta med detta var kanske att Waltz är en person som i sista minuten kan förändra stora delar av av ett verk inför en premiär.
Detta då alla tror att man funnit den struktur som verket skall genomsyras av. Hon förlitar sig på att dansarna är så skickliga att de skall bemästra de omstruktureringar av det dansverk man instuderat, men som nu, i sista minuten omarbetas.

Efter samtalet med frågor av publiken får vi se första filmen som alltså handlar om arbetet med och uppförandet av Dido & Aeneas.

Efter pausen beger vi oss hem och stannar inte för att se Körper. Vi känner oss båda trötta efter att ha väckt tuppen.

(Photo taken from: http://blog.camminamente.it/Il_Ritmo_nei_miei_piedi/images/SashaWaltz.jpg)

English:

Aurore works as usual between 7 am and 4 pm. That means that we are 'getting up with the roaster (I didn't want to use the English word cock - ooops)' or rather we wake him upp at 4.50 am when the alarm clock rings.
Aurore is no 'morning person' so I am rather impressed by her getting up fairly easy in the mornings. Not that she throws herself at the floor doing 300 push ups but.....

After work we meet down town and together head for the Goethe Institute for a programme called 'Film night with Sasha Waltz'.
It's an evening circling around the choreographer Sacha Waltz and her two works Dido & Aeneas and Körper.
First-mentioned is a revision of the opera by the same name created by Henry Purcell.
Waltz in her revision concentrates on the Queen of Carthage - Dido - and her beloved Aeneas who is fleeing from Troy.

Waltz is not herself present at this display and in connection with the opening conversation. Instead we get to meet Claudia de Serpa Soares, dancer and choreographer; Karsten Liske, production leader and director at the ensemble Sasha Waltz & guests and as moderator Charlotte Engelkes, in Sweden (and abroad?) a well known performance artist, singer and dancer who also participated in Dido & Aeneas.

They talk about the making of these works and try to explain how Waltz is working.

Maybe the most interesting part around this process is that Waltz is a person who in the last minute can change major parts in a work in connection to a première.
This when everyone thinks that one have found the structure that is supposed to imbue the work as a whole. She evidently rely on the dancers skill an professionalism and that they will master the structural changes in the performance, a performance they've already finished their work with. A work that in the last minute is being changed.

After the conversation and questions from the audience we look at the first film that shows the work with the performance of Dido & Aeneas.

After the break there is another film - Körper - but we return home. We both feel tired after having woken up the roaster.

Dido & Aeneas by Sasha Waltz from Sasha Waltz & Guests on Vimeo.

24 September 2007

Tickets to Dijkstra

(Photo taken from: http://www.channelclassics.com/media/upload/image/sq%20peter%20dijk.jpg)
Svenska:

Vi är uppe i arla morgonstund som vanligt Aurore och jag.
Klockan fem hoppar vi som kängurur ur sängen, jag för att göra frukost och Aurore ockuperandes badrummet. Detta med känguru kanske är en sanning med modifikation?

Efter Aurore slutat sitt arbete ses vi i stan för att åka hem och äta middag.

Jag har uträttat en del ärenden samt hämtat de fribiljetter som Aurore vann via sms:ande.
Det är Radiokören och Peter Dijkstra, den nye chefsdirigenten som begår sin debut i Oscars kyrka. Detta dessutom på min födelsedag.

(Photo taken from: http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/images/news_images/2482/1434004_520_374.gif)

English:

We get up early in the morning Aurore and I. At five o'clock we jump out of bed like kangaroos, I prepare breakfast while Aurore occupies the bathroom.
The simile with kangaroos is perhaps a qualified truth?

After Aurore finished her work we meet in city and from there we turn back home for dinner.

I have run som errands and among other things collected the free tickets that Aurore won by sms-ing (is that the correct expression?) a telephone number.

It's the Swedish Radio Choir and Peter Dijkstra, their new chief conductor doing there first performance together in Oscars church. On my birthday.

Below from another concert:

23 September 2007

Stenmark, Parr and Blomqvist

(Picture taken from: http://karinsbedrifter.files.wordpress.com/2007/09/karlek2.jpg?w=480)

Svenska:

Söndag är vilodagen enligt vissa vanligtvis välunderrättade källor? Aurore vilar och jag ilar!
Det är utställningar på Kulturhuset jag ej sett och så kan det väl ändå inte fortsätta?!

Jan Stenmark har samlat ett antal av sina originalcollage från sin samlade bokproduktion från 1990-2007.

Det är många människor som har problem med hans underfundiga humor och ibland kryptiska kommentarer till sina bilder. Så även jag.
Ibland känner jag mig som ett frågetecken och vet inte om jag skall skratta eller ta det jag ser på djupaste allvar. Det ena utesluter kanske inte det andra.
De teckningar han här visar är dock synnerligen väl genomtänkta.

En av mina favoriter var en bild på en kristen präst som står framför Himmelens port och Jan Stenmarks text till denna teckning blev:
"Vid himlens port står en gammal prost som aldrig brutit mot buden. Förkrossad står han, just upplyst om att Allah är den ende guden".

(Photo taken from: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhT2aFuioXndW8JJe2dCZGiA1F5Cad7jWEZfhP5yGeaQ4k-8iNv1-XJg8GDCX_pPlMcgsjH-ycSuOcJWvo8j4ZQxTDGeR5lL_PzFywreb-nY1pj0d5ri6axPz0XxYXpa1uYjkeg/s400/MP108DB3C2E-047C-1010801.jpg)

Härefter är det den brittiske fotografen Martin Parr och en utställning med ett förhållandevis stort antal fotografier. Han är dokumentärfotograf och skildrar i denna utställning fr.a. det moderna samhällets konsumtions- och massturism-hysteri.

Parr gör närgångna reportagebilder av människor i situationer där den kollektiva psykosen har tagit överhand vad gäller konsumtion i alla former.
Han skildrar också i äldre bilder små brittiska städer med alla dessa karaktäristiska drag, både vad gäller arkitektur, människors sätt att leva och utsmycka sitt boende etc.
En ganska skoningslös betraktares bild av oss alla i vissa situationer i livet där kanske många kan känna igen sig.

Sista utställningen är också foton men denna gång ej dokumentära utan foton vilka är genomkomponerade men som skall ge uttryck för någon form av allmänmänskliga känslor av alienation, skulle jag vilja säga.

(Photo taken from: http://obj.fotosidan.se/obj/docpart/79/795ba38cb702afc676e8accd9d3eabaa.jpg)

Utställningen heter 'The Dark Planet' och skall spegla "drömmar, längtan, sårbarhet, ensamhet, döden" som det beskrivs.

Fotografen är Helena Blomqvist. Man placerar människor i lätt igenkännliga miljöer samtidigt som dessa miljöer utgör någon form av mardrömstillvaro.

Det svarta i betydelsen 'mörkt hot' kanske man kan säga, skall stå uppenbar för betraktaren. De människor som befolkar fotona befinner sig i ett mellantillstånd av oskuldsfullhet och ett förestående hot.

En estetiskt ganska intressant utställning med vissa återkommande symboler i bilderna.

English:

Sunday is the day of rest according to usually well informed sources? Aurore rests and I stress.

There are some exhibitions at Kulturhuset - exhibitions I haven't seen and we can't go on like that, can we?

(Picture taken from: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi-HP1nG4_zM8rPMiaGbfgjLPjLK0xG1al3gmaQidxDbqSyR0Gp_KltOeZux26mBknODZmpAjWyRWuz-ZHMc_d3JZwKD6oG9b0ejSs4-uMBLXh4uj7iXt8xYdKbZNY0QKt678gF/s320/stenmark2.jpg).

Jan Stenmark (a well known Swedish cartoon artist) has gathered a number of his original collage from his collected book produciton from 1990-2007

There are many people in Sweden who have great problems with the kind of subtle humour he displays and also the cryptic comments to the pictures. This goes sometime for me too. I sometimes feels like a question mark (how do I know that?) and do not know if I should laugh or relate to his pictures on a more serious level. The first does not however excclude the other. The drawings we get to see here are very well considered.

One of my favourites is the picture with a Christian priest standing in front of Heavens Gate and Jan Stenmarks text underneath says something like (my translatioin): "A dean stands in front of Heavens Gate, he has never broken the ten Commandments. Broken-hearted he stands, informed that Allah is the only God". This is in Swedish said in rhyme making it more funny.

(Photo taken from: http://lavalandkonst.files.wordpress.com/2010/06/parrr.jpg)

After this it's the British photographer Martin Parr and an exhibition with comparatively great number of photos.

He is a documentary photographer and in this exhbition depicts the modern society and it's consumer- and mass turism-society. Parr makes intrusive photos of people in situations where the collective psychosis taken over concerning consumtion of all kind.
He also - in older photos - depicts small British communities with all their characteristic features, both concerning architecture, peoples way of life and their way of decorating their homes for example.
A rather ruthless viewers pictures of us all in certain situations in life where many of us can recognize our own behavour.

The last exhibition is also photos but this time not in any documentary style but photos that are well composed supposed to negotiate some kind of universal human feeling of alienation, I would like to say.

The name of the exhibition is 'The Dark Planet' and it's supposed to mirror "dreams, longing, vulnerability, loneliness, death" as they describe it.

(Photo taken from: http://www.kulturhuset.stockholm.se/Shared/Dokument/%C2%A9%20Helena%20Blomqvist%20Shepherd.jpg)

The name of the photographer is Helena Blomqvist.

She places people in easily recognizable milieus, that on the same time are some kind of nightmare existence. The 'black' in the sense 'dark threat' is supposed to stand clear to the viewer. The people 'inhabiting' the pictures are in a state in between innocence and a approaching threat.

An aesthetically interesting exhibition with recuring symbols in the pictures.

21 September 2007

An honest work

(Photo taken from: http://www.lovefilm.se/lovefilm-se/images/products/3/48993-large.jpg)
Svenska:

Aurore arbetar på sin nya arbetsplats mellan 08.00-17.00 idag och efter det ses vi i stan för att ta en kopp kaffe och fortsätta till biografen Zita.
Där är det ikväll en av de återkommande premiärer som ingår som en förmån vid köpet av ett Zitakort.

Kvällens film heter 'Ett hederligt arbete' och är gjord av Helena Nygren.
Den skall genom ett antal personporträtt spegla yrken som är på väg att försvinna eller som regissören menar är osynliggjorda i vårt samhälle.
Det är yrken som ibland är helt nödvändiga för ett samhälle men som aldrig eller sällan uppmärksammas offentligt, enligt regissören.

Det skall, vad jag förstår, vara en hyllning till dessa människors arbete sett i förhållande till det kommunikations-/informationssamhälle vi lever i där fler och fler arbetar inom IT-branschen (för att använda ett generaliserat uttryck), mediabranschen etc.

I filmen ställer man de retoriska frågorna om vem som skall ta hand om oss då vi blir gamla (genom ett reportage om vårdpersonals arbete inom åldringsvården), producera vår mat (speglat bl.a. via ett porträtt av ett antal fiskare) etc.

Problemet är att berättelserna inte griper tag i oss på ett djupare plan.

En av personerna - en ung kvinna - arbetar som gruvarbetare och renskötare och man får höra lite om omgivningens syn på henne i dessa manligt dominerade yrkesroller.
Som person är hon dock inte tillräckligt fängslande och inte hennes livshistoria heller för att det skall beröra.
En annan kvinna arbetar som 'virkesmätare', ett yrke jag inte visste fanns (men man kan läsa lite om yrket via länken/Wikipedia ovan, AMS alternativt denna länk Virkesmätningsföreningen i Södra Sverige, vilket visar att jag har luckor i min allmänbildning).
Hon berättar att hon tidigare arbetat inom många andra områden men nu trivs så bra med detta att hon avser stanna.

I övrigt är det som sagt porträtt av fiskare, skogsarbetare, vårdpersonal (usk:a?) och en kvinnlig 'baderska' (en person som skrubbar och tvättar människor på en offentlig badinrättning), ett yrke som tycks dö ut i och med att denna kvinna tvingas upphöra med sin verksamhet. Är hon den sista 'baderskan' i Sverige?

Avslutningsvis kan man säga att förutom virkesmätaren och baderskan är övriga yrkesområden inte så ovanliga att man höjer ögonbrynen och deras historier engagerar inte.

Synd, det kunde ha blivit ett socialreportage av stort intresse.

(Photo taken from: http://svt.se/content/1/c8/01/09/43/83/hederligt_topp.jpg)

English:

Aurore works between 8 AM and 5 PM at her new workplace and after that we meet in central Stockholm for a cup of coffee and then continue to cinema Zita.
Tonight it's one of the recurring opening nights that is a part of the benefits with having a Zita member card.

The film this evening is called 'An honest work' made by Helena Nygren.
Through personal portraits the film reflects people working in trades that either gradually is disappering or is more or less made 'invisible' in our society.
These occupations are such that they sometimes are essential to society but never attracts attention publically, according to the director.

It is supposed to be a tribute to these people and their work seen in relation to the information society we all live in with people more and more working within the internet industry (using a somewhat generalizing expression), the media industry etc.

In the film one poses the rhetorical questions: Who is going to take care of us when we become old (through a portrait of the work done by nursing staff within geriatric care), produce our food (mirrored through a portrait of some fishermen) etc.

The problem is that these stories does not capture our attention on a deeper level.

One of the persons - a young woman - works as a miner and also within the reindeer trade and we get to hear her telling us of the surronding society's opinion on her working within these male dominated areas. As an individual she is however not enough captivating and neither is her life story. Her story does not touch or affect us in any way.

Another woman works as 'timber measurer' (my translation), a trade I did not know existed (but there exists a 'Timber Measurement Association'). She tells us that she has earlier worked within all different kinds of trades but now enjoyed this one so much that she wanted to stay within this occupation.

Besides - as mentioned above - there are portraits of fishermen, woodsmen, nursing staff and a female 'bather' (someone who 'scrub' people in official baths), a trade dying out with her when she in the end have to close down her business. The last 'bather' in Sweden?

Finally one can conclude that besides the 'timber measurer' and the 'bather', the other professions are not that unusual to make you 'raise your eyebrows' and their stories does not affect us.
It's a pity, it could have become a social report of great interest.

(Photo taken from: http://www.kulturvast.se/ImageVault/Images/id_2779/conversionFormat_0/scope_4/webSafe_1/ImageVaultHandler.aspx)

A Dreamplay

(Ursäkta den dåliga kvaliteten på youtube-klippet från föreställningen)
Svenska:

Aurore arbetar mellan klockan 10.00-18.00 idag och det gör att hon får åka direkt till Dramaten där vi skall se August Strindbergs 'Ett drömspel' i regi av Mats Ek.
Att Ek regisserat märktes väl. Det var en mycket fysisk teater i bemärkelsen rörelse, dans och nästintill akrobatik i vissa delar.

Rebecka Hemse som Indras dotter kändes inte riktigt övertygande tyckte jag.
Många unga svenska skådespelare är lite för mycket 'barnsliga' (om man kan uttrycka sig så) i sitt spel och även om hon skulle vara guden Indras barn så kändes hennes rollgestaltning något omogen. Kanske skulle någon säga att det är precis så denna roll skall gestaltas och det är möjligt...

Johan Holmberg spelar advokaten som lever tillsammans med Indras dotter under perioder medan kaos och ordning i deras tillvaro växlar.
Hans rollgestaltning är imponerande ur många aspekter.
Dels är rollen i sig krävande då det växlar mellan djup melankoli eller sorg och hämningslös vrede dels har Ek vävt in så mycket rörelse, dans akrobatik att man nästan fås att tro att Johan Holmberg genomgått en kvalificerad akrobatskola!

Man använder sig rent scenografiskt av teatermiljön i sig där man på ridån projicerat fasaden till själva Dramatens entré.
Till detta kommer bilder från andra teatermiljöer i Stockholm.
Här vävs också in aktuella politisk-ideologiska-religiösa temata.
Konflikterna mellan olika trosutövare och deras oförmåga att försonas med varandra och livet förevisas bl.a.

Överlag skulle jag kunna nämna många skådespelarinsatser av synnerligen hög kvalitet men vill endast konkludera med att säga att denna 'multimediala' uppsättning var synnerligen sevärd och jag kan varmt rekommendera den till er alla!
Aurore säger detsamma om ni nu inte tror mig!

(We're sorry for the bad quality of this youtube-cut from the performance)

English:

Aurore works between 10 AM and 6 PM today and that forces her to go directly to the Royal Dramatic Theatre where we are going to see 'A Dreamplay' by August Strindberg, directed by Mats Ek (Mats Ek photo).
One can clearly see that Ek is the director behind this production.
The former dancer had created a very physical theatre in the sense that movements, dance and almost acrobatic parts was highly integrated in this play.

Rebecka Hemse (Rebecka Hemse photo) as the daughter of Indra was not particularly convincing I thought.
Many young actors and actresses are somewhat 'childish' (if one can express it that way) in their performance and even if she played the daughter of the god Indra her performance felt somewhat immature. Someone would perhaps say that this is exactly the way this role is supposed to be interpreted and that is possible.....?

Johan Holmbergs (the link in Swedish unfortunately) role character - the lawyer - is periodically living with Agnes in a situation where their life changes between chaos and order.
His performance is impressing from several points of view. The role is demanding in itself as it changes between deep melancholy or distress and uninhibited wrath.
Ek has also used a lot of movements, dance and acrobatics and one almost get the impression that Johan Holmberg has studied at a qualified school of acrobatics!

When it comes to the stage design one uses the theatre environment in itself and on the curtain one have projected the facade of the entrance to the Royal Dramatic Theatre.
To this is added pictures from other theatrical milieus in Stockholm.

In the play one also uses current political-ideological-religious themes. The conflicts between different religious believers today (and historically) and their inability to reconcile with each other and life is used as one theme.

I could mention many of the actors and their efforts of extremely high quality but would just like to conclude by saying that this 'multi media' performance were really worth seeing and I can fully recommend it to all of you (if you understand Swedish of course)!
Aurore says the same thing if you don't believe me!

20 September 2007

A new job - Im Juli



Svenska:

Idag börjar Aurore ett nytt arbete och skall genomföra ett antal introduktionstimmar från 15.00-20.00.
Det är inte alls inom det område för vilket hon är utbildad utan här skall hon ägna sig åt att kontrollera annonser på det som motsvarar 'Blocket' i Frankrike.
Det skall avgöras om annonserna uppfyller de krav som ställs för att få dem publicerade enligt lagstiftning och etiska koder. Dock ett arbete-en lön.

På kvällen beger jag (Gunnar) mig till Goetheinstitutet för att se en film av Fatih Akin med titeln Im Juli.

Institutet visar inom ramen för sin verksamhet ett antal filmer gratis!
Jag kan rekommendera ett besök. (Det kan dock vara bra att föranmäla att man skall besöka institutet för att se film med en uppgift om hur många man blir).

Det finns mycket annat att upptäcka på detta institut och i samma byggnad ligger också Spanska kulturinstitutet-Instituto Cervantes, Bryggargatan 12.

Fatih Akins film handlar om en lärare - Daniel (Moritz Bleibtreu) - som bor och arbetar i Hamburg och har för avsikt att stanna där över sommaren.
Dock träffar han en ung kvinna vid namn Juli (Christiane Paul) som 'spår' att han skall träffa en kvinna som bär en sol som tecken. Denna skall - enligt Juli - bli kvinnan i hans liv.
Självfallet har Juli redan planerat detta och tänker sig träffa Daniel av 'en slump' - bärandes en sol som symbol - för att härigenom fånga den man hon har blivit förälskad i.

Dock kommer en annan 'solkvinna' i vägen och det är henne Daniel blir besatt av - en missräkning för Juli.
Denna nya 'solkvinna' får bo hos Daniel under några dagar men skall sedan återvända till Turkiet varifrån hon kommer.

Nu inleder Daniel en odyssé som sträcker sig från Hamburg till Bosporen för att finna henne igen. Hon har berättat att hon skall träffa en man under en bro i Ankara. Skall Daniel hinna dit?

Filmen är en oförarglig historia, en romantisk komedi.
Dock inte lika bra som Gegen Die Wand som kom några år senare från samma regissör och som kom att bli hans stora genombrott, åtminstone utanför Tyskland.

English:

Today Aurore starts a new job and starts off with some hours introduction between 3 and 8 PM.
It's not att all within the field for which she is educated. No, she is here going to control adds on a French site where people sell and buy things.
One have to decide whether the adds meet up to the legal and ethical demands required in order to have them published. It's a job and a salary even if not within the area of film.

In the evening I (Gunnar) head off to the Goethe Institute to see a film by Fatih Akin titled Im Juli.

The Institute - within the framework of their mission - show a number of films for free!
I can recommend av visit. (It could however be wise to notify the Instiute that you will be there and how many you are).

There is a lot of things to discover in this institution and in the same building you also find the Spanish Cultural Institute - Instituto Cervantes (Bryggargatan 12).

In Fatih Akins film the story revolve around a teacher - Daniel (Moritz Bleibtreu) - who lives and works in Hamburg and have planned to stay there over the summer.
However he meets a young woman by the name of Juli (Christiane Paul) who predict that he will meet a woman who will carry a sun as a sign. She will become the woman of his life.
Of course Juli has already made up a plan ending with them meeting by mere 'accident' and falling in love. This in order to capture the man she has fallen in love with.

Unfortunately for Juli another 'sunwoman' runs in to Daniel by chance and it's her that Daniel becomes obsessed by - a mishap for Juli of course.
This new woman gets to live in Daniels appartment for some days but then she have to go back to Turkey where she comes from.

Daniel now starts a odyssey from Hamburg to Bosporus in order to find her again. She has told him that she is going to meet a man by a bridge in Ankara. Will Daniel be there in time?

It's a 'harmless' history, a romantic comedy with some amusing parts, however not as good as Gegen Die Wand released four years later, becoming Akins great breakthrough outside Germany.

18 September 2007

2 Days in Paris - Deux jours à Paris


Svenska:

Nej tyvärr! Det är inte jag och Aurore som vistats två dagar i Paris!

Vi har sett filmen av och med Julie Delpy på biografen Sture.

Filmen som alltså är regisserad av Delpy handlar om ett par, hon fransyska - Marion (Julie Delpy) - han amerikan - Jack, spelad av Adam Goldberg. De bor i New York men har varit på semester i Venedig, en semester som inte riktigt utvecklade sig som de hade hoppats vad gäller deras relation.

P.g.a. denna misslyckade semester väljer de att stanna i Paris för att där kanske komma i annan stämning och uppleva den helande inverkan som 'kärlekens stad' kan ha på älskande?!

Här blir det dock återkommande kulturkrockar och den neurotiske Jack känner sig minst sagt obekväm med Marions föräldrar. De förstår inte varandras skämt och när exempelvis fadern kommer med en halvflådd hare i näven, då vänder sig magen ut och in på Jack.

Dessutom träffar de ideligen Marions gamla pojkvänner och exförhållanden vilket gör Jack - ibland med rätta - misstänksam vad gäller hennes ärlighet rörande deras relation.

Jack själv är besatt av att fotografera allting - även om det är Marion som är professionell fotograf - och detta gör Marion minst sagt enerverad.

En förhållandevis bra komedi med förvecklingar varav inte allt är förutsägbart.

Adam Goldberg tycks vara en hängiven Woody Allen-fan då hans neurotiska spelstil i mångt och mycket är fotad på Allens.

Fr.a. är det stämningsfullt att få se Paris igen!

English:

Alas! It's not me and Aurore having spent two days in Paris again!

We have seen the movie by and with Julie Delpy at cinema Sture.

This film is thus directed by Julie Delpy and it's a story of a couple, she French - Marion (Julie Delpy) - and he - Jack (Adam Goldberg) - American.

They live in New York but have been on vacation to Venice in Italy, a vacation that did not develop in the way they had planned, concerning their relationship.

Because of this 'vacation failure' they choose to stay in Paris in order to get in to another mood caused by the healing effect 'the City of Love' should have on couples in love?

In Paris Jack is though exposed to continuous culture chocks and the as the neurotic he is he feels uncomfortable in the company of Marions parents. They don't understand the jokes of one another and when the father approaches Jack with a half skinned hare in his hands, Jacks stomach is turned inside out.

In addition to this they again and again meet Marions old boyfriends and ex-relations, this making Jack suspicious - and so rightly - towards her and her honesty towards him and their relationship.

Jack himself is obsessed with taking photographs of everything - even though it's Marion who is a professional photographer - and this gets on Marions nerves, tho say the least.

A comparatively good comedy with complications that are not too predictable.

Adam Goldberg seems to be a dedicated Woody Allen-fan as his neurotic acting very much reminds of that of Allen.

Above all it's very moving to see Paris again!

16 September 2007

Golala - 2 dinners

Svenska:

Börjar dagen som den hemmaman jag är ibland med att tvätta.

Vid tolvtiden beger jag mig till stan för att träffa en god vän och tidigare arbetskamrat, Golala.
Vi går till Café Piccino på Drottninggatan där vi dricker kaffe och äter sötsaker (åtminstone jag).
Blir kvar tre timmar och därefter åker vi hem till Golala där hennes mor har lagat mat som även jag blir bjuden på.

Modern tittar på mig och tycker jag har blivit så mager! Ja mager är jag kanske inte men jämfört med då min matchvikt låg någonstans mellan 90-100 kg så får man väl säga att de 75 jag väger idag är en radikal skillnad.
Av sagda anledning anser Golalas mor att jag skall äta nu och sedan även äta middag då jag kommer hem. Självfallet lyder jag den uppmaningen.
Trevlig dag!

Därefter som sagt hem för att äta igen..... tillsammans med Aurore som lagat till något gott - som vanligt är jag benägen säga!

English:

I begin the day - as the 'housewife' I somtimes am - by doing some washing of clothes.

At noon I head off towards city to meet a good friend and former work-mate, Golala.
We stay at Piccino Coffeé at Drottninggatan to drink some coffee, chocolat and eat some sweets (for me).
We stay there for three hours and after this she invites me home to her appartment where her mother have prepared food and also invite me to dine with them.

Her mother looks at me and says she thinks I have become so 'skinny'! Well, maybe I am not skinny but compared to the time when I weighed between 90 and 100 kg one have to say that now weighing 75 is a radical difference.
For this reason Golalas mother thinks I should eat now and also later on when I will dine at home. Of course I obey this urgent request!
A nice day!

After this home to dine again... together with Aurore who has prepared som tasty dish for me - as usual I am inclined to say!

14 September 2007

Åmells

Svenska:

Arbetssökardag för Aurore. Hon skall till en anställningsintervju vid ett frankofonskt företag (egen språklig konstruktion, tror jag?).

Träffas senare för att handla och efter det åker jag in till stan för att hämta biljetter till 'Ett drömspel' av August på Dramaten.
Dramaten hade en kampanj där man hade möjlighet köpa biljetter för halva priset och då slog vi till.
Pjäsen ges 20/9.

Jag tar en runda förbi Åmells galleri.
De skall ha vernissage nästa helg, 21-23/9 då de visar nutida svensk konst.
Det är dock inte endast de idag verkande konstnärerna alternativt de som fått sitt genombrott de senaste decenniet som exponeras. Konst visas även av sedan länge etablerade konstnärer och även av sådana som ej längre finns bland 'de levandes skara'.

Jockum Nordström finns representerad (så klart) samt hans i mitt tycke konstnärligt mer intressanta hustru, Karin 'Mamma' Andersson.
Därutöver både Lennart Jirlow, Inge Schiöler och många fler.

Dock dålig representation av kvinnliga konstnärer bortsett från 'Mamma' Andersson, vad jag kunde se.



English:

Workfinding day for Aurore. She is going to a job interview at a francophonical (my own linguistic construction I think?) company.

We later meet to do some shopping and after that I continue to The Royal Dramatic Theatre in order to buy tickets for 'A Dream Play' by August Strindberg.
Dramaten (The Royal Dramatic Theatre) had a campaign where one could by tickets for half the normal price and we clinched a deal.
We are going to see this play September 20.

On the way home I took a short look into Åmells gallery.
There is a vernissage next weekend with contemporary Swedish art.
It's however not only the artists working today or who perhaps got their breakthrough the last decade.
They also show art by artists since long established both in Sweden and abroad and also those who no longer 'are among the living'.

Jockum Nordström is represented (of course) but also his in my opinion far more interesting wife, Karin 'Mamma' Andersson.
Besides this we find both Lennart Jirlow, Inge Schiöler and many more.

The representation of female artists is low, however, apart from Karin 'Mamma' Andersson.

Fans

(Photo taken from: https://www.addbooks.se/img/p/3367-3403-large.jpg)


Svenska:

Börjar dagen med att hjälpa en vän att flytta runt möbler i hennes nya lägenhet.
Det är inte planlöst flyttande utan det finns en viss struktur?
Vi arbetar några timmar och det blir ävenledes förplägnad.

Hem, middag och därefter till Orionteatern tillsammans med Aurore.
Jag har erbjudits fribiljetter till generalrepetitionen av 'Fans' som bygger på reportageboken med samma namn, skriven av Fredrik Strage.

Boken liksom pjäsen visar avigsidorna av att bli för besatt av de idoler man är förtjust i.
I de exempel man använt sig av i pjäsen/boken har detta beteende nått rent abnorma dimensioner.

Man exemplifierar bl.a. med den kvinna som förföljde Evert Taube under många år och som for Europa runt för att samla in namnunderskrifter i syfte att få honom invald i Svenska Akademien.
Denna kvinna var helt övertygad om att Taube älskade henne och inte sin hustru Astri.
Hon ansåg sig också se tecken överallt vilka indikerade att hon hade rätt.
Kvinnan blev intagen på psykiatrisk klinik för vård men lurade läkaren och blev utskriven i förtid.
I samband med utskrivningen tog hon sig ut till Sjösala - Taubes sommarhus i skärgården - och brände ned detsamma.

Även den nederländske man som förföljde och trakasserade Agneta Fältskog får sin obsession belyst.
I detta fall blev han till slut utvisad och förbjuden att inom en tvåårsperiod återvända till Sverige.
Då tidsfristen löpte ut kom han dock tillbaka för att återigen ta kontakt med Fältskog.
Under den period då uppsättningen låg på planeringsstadiet (om jag försto det rätt) lät man kontakta denne man och berättade att man avsåg uppföra en pjäs som bl.a. baserades på historien kring honom och Agneta Fältskog.
Detta bekymrade honom dock inte.
Däremot hade han varit noga med - berättades det - att ta reda på om den skådespelare som skulle agera honom, såg lika bra ut som han själv ansåg sig göra.
Skådespelaren hade fått godkänt på den punkten.

Pjäsen är riktigt sevärd där skratten ligger nära till hands samtidigt som tragiken för alla parter står i öppen dager.
De människor som beskrivs utgör tydliga exempel på synnerligen tragiska människoöden. Samtidigt är de stundtals lyckliga och det är vid de fåtaliga tillfällen då de når fram till sina idoler.

Man berör även indirekt det ömsesidiga beroendeförhållande som råder mellan media och kända, offentliga personer.




English:

I (Gunnar) begin the day by helping a friend moving her furniture and reorganizing it.
We work for some hours and she also invites me to dine with her afterwards.

After this back home to dine with Aurore and then we both head off to the Orion theatre (Orionteatern).
I have been offered free tickets to the dress rehearsal of the play 'Fans' based on a book by the same name written by the Swedish journalist Fredrik Strage.

In the play as in the book one display the unpleasant aspects of being to obsessed by idols.
In the examples used here this phenomena has reached abnormal proportions.
The examples are purely from Sweden with the exception of those 'fans' struggeling to get Michael Jackson free from the indictment of having abused children sexually.

Otherwise one examplifies with a woman who persecuted one of our most beloved troubadours, Evert Taube (his son Sven-Bertil Taube is also well known both as a singer and actor).
She - among other things - travelled Europe in order to gather names for getting him elected into the Swedish Academy.
This woman was totally convinced that Taube loved her and not his wife, Astri. She saw 'signs' everywhere that indicated that she was right.
She was taken into a psychiatric hospital for treatment but fooled the doctors making them believe that she was well and hereby being 'set free' before the intende time.
In connection to this she went out to the summer recidence of the Taube family, broke herself in and sat fire on their house that burnt to the ground.

The Dutch man who persecuted Agneta Fältskog - former ABBA member - gets his obsession illustrated.
In this case he was deported from Sweden and not allowed to return within two years.
When this time had expired he came back and continued to contact Fältskog and harass her. Before the play was set up the director had contacted him among others telling him that they intended doing a play based on the story between him and Agneta Fältskog.
This did not bother him at all.
The only thing that worried him was if the actor acting him was enough good looking. The actor passed the test.

The play is worth seeing and the laughs are always close and at the same time the tragic consequences for all parts involved is very obvious.
The people depicted in the play are good examples of very tragic human fates.
At the same time they are happy when they succeed in reaching their idols, even if only now and then.

One also indirectly discuss the question about the mutual dependence between media and celebrities.

12 September 2007

La Traviata

The ouverture with Georg Solti, Orchestra and Chorus of the Royal Opera House,

Svenska:

La Traviata brukade förr kallas 'Den vilsegångna' och här föreföll det som om alla gått vilse, förutom möjligen orkestern och kören.

Att förflytta operans libretto in i modern tid kan ibland, om det finns en genomtänkt idé kring ett sådant drag, kännas uppfriskande och kanske ge andra perspektiv på en operahandling.
Här kändes det dock bara som om en samling operastofiler hade förflyttats till modern tid medtagandes alla klichéer vad avser agerande och utspel från anno dazumal. Detta trots en hel del förhållandevis unga sångare i ensemblen.

Personligen är jag mycket förtjust i Maria Fontosh både som sångerska och aktris men denna kväll var hennes annars så varierade och flexibla röst ansträngd. Det kändes som om rösten var trött p.g.a. att ha sjungit för mycket senaste tiden. Trots detta var hon enligt mitt förmenande den främsta vokala kraften i denna föreställning.

Vad gäller Jonas Degerfeldt så tycker jag mig se honom i var och varannan föreställning och varför får han sig så många roller tilldelade frågar jag mig retoriskt? Han är inte bra.
Kan han endast sjunga mezzo voce? Ingen variation i det vokala uttrycket. Det är dock inte ett unikt problem. Var hitta goda tenorer? De bästa finns utanför detta lands gränser tyvärr.
Vi har ingen Jussi Björling, Nicolai Gedda eller Gösta Winbergh längre (för att nu endast nämna tre).

Anders Larsson som Giorgio Germont var inte heller han hörvärd. En av hans stora arior som man kan göra så mycket av, föll platt till marken. Trots detta applåderar den alltför artiga svenska operapubliken hans insats. Till detta kommer att hans agerande på scenen förde tankarna till operasångare i äldre tid som var mer måna om att höras perfekt än att agera och därför stälde sig vänd mot publiken oavsett vad som hände på scenen. Så gjorde även Larsson till stor del. Ingen interaktion med de andra sångarna, inte minst i duetten med Fontosh/Violetta.

Operakören och orkestern gjorde dock en god insats under ledning av dess dirigent Pier Giorgio Morandi.

Efter föreställningen applåderar publiken frenetiskt och de applåderar ovansionsartat även de sångare som inte alls kommit upp till ens normala nivåer för dem.
Jag förstår inte varför svensk operapublik reagerar utefter en mall: Tre inropningar och ridå.
På La Scala hade sångarna hälsats av tomater i dåligt skick efter en dålig insats.
Sista gången jag ser och hör Degerfeldt om jag kan undvika.

English:


La Traviata used to be called 'The Woman Who (went astray) Strayed' and in this performance everyone seemed to have gone astray, with the exception of the orchestra and the choir.

To transpose the opera and its libretto into modern times (as done here) can sometimes - if there exist a clear idea around why this is done - be refreshing and maybe propose other perspectives on the story. In this case it only felt as if a group of old opera fossiles had been transported into modern time Paris bringing all the clichés concerning acting from anno dazumal.
This in spit of the fact that there are some younger singers in the ensemble.

Personally I am very fond of Maria Fontosh both as a singer and actkr but tonight her otherwise so varied and flexible voice felt strained. It felt as if she had sung to much lately. In spite of this she was the foremost vocal force on stage this evening.

Concerning Jonas Degerfeldt as Alfredo I feel as if I have seen him in each and every performance on the operastage in Stockholm and I can't understand why he is alloted so many roles? He is not good. Can he only sing mezzo voce I ask rhetorically? No variation in the vocal expression.
This is not a unique problem though. Where do one find good tenors? The best ones we find in other countries outside Sweden at the moment. We do not have a Jussi Björling, Nicolai Gedda or Gösta Winbergh anymore.

Anders Larsson as Giorgio Germont was not worth listening to either. One of his big arias, one that is possible to make so much of, fell flat to the ground. In spite of this the all too polite Swedish opera audience applaud his effort. Added to this was his acting. It made you think of the operasingers in former times who were more careful seing to that they were heard properly in spite of what was going on at the stage and therefore always turned towards the audience. This was exactly what Larsson did. No interaction with the other singers, not least in the duet with Fontosh/Violetta.

The Opera Choir made a good performance though and so did the orchestra lead by conductor Pier Giorgio Morandi.

After the performance the audience applauded violently. There were even ovations for those singers who did not reach even normal standards for them!
I don't understand why Swedish opera audiences always seems to follow a pattern concerning their reactions: Three curtain calls and then curtain.
At La Scala the singers would have been greated with bad tomatoes.
This is the last time I see and listen to Jonas Degerfeldt if I can avoid it.

09 September 2007

Lunch with Galina and Björn

Svenska:

Lördag och vi är bjudna till vänner till mig vilka Aurore ännu inte träffat, Galina och Björn.

Galina är under utbildning till sjuksköterska men har tidigare läst och disputerat i historia.
Björn är lärare och kommer från Luleå men har blivit enleverad av Galina.
Galina är ursprungligen uppvuxen i Kaukasus .

De har ordnat mycket trevligt och Galina har lagat både en vegetarisk samt en fiskrätt.

Mycket läckert med efterföljande thé och sötsaker med mera. Härligt gott och mycket angenämt umgänge där vi samtalar mycket om humaniora i alla former.

Det är alltid trevligt med människor med vilka man kan samtala om sådant som intresserar en samtidigt som vi får mycket feed-back (för att använda ett ursvenskt ord) från dem.
Humor finns också med i allt detta.

Sönerna kommer och går med kamrater. Sist jag träffade dem hade de fortfarande ganska ljusa röster men nu är de på väg in i målbrottet.

Lunchen varar från 13.00-21.30 vilket gör det till en av de längsta luncher jag upplevt i mitt liv. Det var det värt och inom överskådlig tid skall vi bjuda tillbaka.

Luleå:
(Photo taken from: http://www.aurorum.se/images/18.60cabffa11272317b8180008983/flygbild_luleacentrum.jpg)

English:

Saturday and we are invited to friends of mine who Aurore not yet have met, Galina and Björn. Galina is educating herself to become a nurse but have previously studied history, holding a doctorate.
Björn is working as a teacher and he comes from Luleå in the north of Sweden but was kidnapped - volontary - by Galina. Galina is originally born and raised in Caucasus.

They have arranged this evening in a very nice way and Galina have prepared both a vegetarian dish and one with fish (rhyme).
Delicious dinner followed by tea and sweets among other things. Very nice company with a lot of talk about humanities in every form.
It is always nice with people with home one can talk about the things that interest you and at the same time get a lot of feed-back. Humour is one important ingredient in all this.

Galinas sons come and go with their friends. The last time I met them they still talked with light, high voices but now they are heading towards puberty with changing voices that is getting darker.

The lunch last from 1 o'clock to 9.30 PM, making this one of the longest lunches in my life
It was really worth it and within a foreseeable future we are going to invite them to us.

07 September 2007

The Cats of Mirikitani

Svenska:

Aurore och jag har i år valt att köpa ett medlemskort på biografen Zita/Folkets Bio och med det följer bl.a. ett antal filmpremiärer per år samt reducerat pris på andra filmvisningar.
Det är ett riktigt förmånligt kort anser vi.
Tidigare har vi köpt Cinemateketkort men deras programsättning har inte varit särdeles upphetsande de senaste åren och den har inte blivit bättre med tiden.

Det är tråkigt att den enda person i världen som skrivit en magisteruppsats om Stockholms cinematek, dess historia, ekonomiska aspekter, programsättning etc. inte ens blir uppkallad på intervju vid sökande av en tjänst vid företaget.
Jag talar om Aurore.

Hon har också skrivit till Cinemateket och föreslagit andra filmer och annan programsättning. Har fått visst gehör men de behöver nytt blod i organisationen.
Det kunde de ha fått med Aurore men de väljer att fortsätta i gamla fotspår.

Det om detta:
Kvällens premiär är filmen The Cats of Mirikitani om en japansk hemlös man i New York.

Filmens regissör Linda Hattendorf mötte honom på gatan där han säljer målningar han har skapat själv. Det är ofta målningar med kattmotiv - därav titeln på filmen.

Hon besöker Mirikitani flerfaldiga tillfällen och en vänskap byggs gradvis upp dem emellan.

Detta är år 2001. När 11/9- attentatet sker, erbjuder hon honom att komma hem till sig för att bo där tills vidare. Han accepterar erbjudandet trots att han är en stolt man.

Väl där får man följa hur han acklimatiserar sig och finner sig så väl tillrätta att man till slut frågar sig vem som egentligen äger lägenheten.

Han berättar sitt livs historia om hur han växte upp i San Franscisco men flyttade till Japan som ung. Återvände till USA men blev efter Pearl Harbour internerad i ett amerikanskt koncentrationsläger så som flera japaner kom att bli efter denna händelse.

En gripande film om ett intressant människoöde som får ett 'happy end' efter många fram- och återgående rörelser. Jag/vi kan rekommendera denna film!



English:

Aurore and I have this year chosen to buy a member card att cinema Zita and with this card we are entitled to some film premières - free of charge - and reduced prizes on other film screenings.
It's quite beneficial offerings.
We earlier bought a Cinemateket-card but their film programming has not been particularly exciting and it has not improved through the years.

It is unfortunate that the only person in the whole world who have written a paper on master level about the cinematek in Stockholm, concerning the historical, economical and programming aspects, not even is called upon for an interview when applying for a job.
I am talking about Aurore.

She has written to the Cinematek and suggested other films and another programming.
She has received some positive response from time to time but there is a need for 'new blood' in the organization.
They could have got a good help in her but they continue to walk in old footsteps.

Enough of that for the moment:
The première this night is a film called The Cats of Mirikitani, a story of an old homeless man living on the streets of New York.

The director of the film Linda Hattendorf met him on the street when selling paintings he creates himself. These paintings often contains cat motives - thereby the title.

She continues to visit him at severeal occasions and a friendship is emerging between them. This was in 2001. After the 9/11 attacks she offers him to come and live with her in her appartment till futher notice. Mirikitani accepts the offer though he is a very proud man.

When arriving there we get to see who well he adjusts himself, to the degree that one asks oneself who is actually the proprietor of this appartment.

He tells her the story of his life, how he grow up in San Francisco but moved to Japan as a young man. He came back to the USA but became imprisoned in a concenration camp after Pearl Harbour, as many other Japanese people living in the USA.

A touching film about an interesting human fate with a happy ending after many movements to and fro. I/we can recommend this film!

Concert Berwaldhallen


Svenska:

Kvällens begivenhet blir Berwaldhallen.
De har haft ett specialerbjudande om biljetter för halva priset eller 'gå två betala för en'.

Det är Radiosymfonikerna och Stockholms studentsångare som under ledning av Daniel Harding framför som verk nummer ett, Gustav Mahler's 'Adagio' ur symfoni nr. 10.
Det var denna symfoni han aldrig hann avsluta innan han dog.

Symfonin har framförts i sin helhet i bl.a. Berwaldhallen på grundval av fragment av utkast som finns bevarade men dessa rekonstruktioner utgör självfallet endast gissningar kring hur Mahler hade velat att det skulle låta.

Den delen uppskattade vi båda mycket. Dynamiskt och kraftfullt, ibland kanske något för kraftfullt då vissa nyanser riskerade att gå förlorade.

Efter detta framfördes musik av Frans Liszt, hans 'Faustsymfoni', med Studentsångarna och tenoren Christopher Ventris som solist.

Detta stycke musik tyckte jag dock inte att de bemästrade. Rent orkestralt var det ok men vare sig studentsångarna eller solisten bar fram ordentligt och det måste till del kanske skyllas på Harding.
Ventris röst var jag inte heller förtjust i. Det var en något ansträngd tenorstämma som kändes lite 'gubbig' om jag får uttrycka mig så.

Dock var 50% av konserten bra och för halva priset får vi väl vara nöjda ändå.
(Exemplet nedan är samma adagio med Leonard Bernstein och Wiener Filharmonikerna)

The Faust Symphonie with Chicago Symphony Orchestra and Georg Solti:


English:

The event of the evening is Berwaldhallen (concert hall in Stockholm, named after Franz Berwald).

They have a special offer with tickets for half the ordinary price or 'go two and pay for one'.

It's the Swedish Radio Symphony Orchestra and Stockholm Academic Male Chorus who - conducted by Daniel Harding - perform two pieces and as piece number one we hear Gustav Mahlers 'Adagio' from his Symphony nr. 10. (The extract above with the adagio is nto with Harding but with Leonard Bernstein and Wiener Philharmonic)

This was the symphony he never completed before he died.

The symphony has been performed in its entirety in among other places Berwaldhallen.

Those performances was however based on the fragments of drafts that one have found but these reconstructions is of course only guessings concerning how Mahler would have liked it to sound.

This part of the concert we both liked very much. Dynamic and powerful, sometimes maybe to powerful as some nuances ran the risk of being lost.

After this, Frans Liszt and his 'Faust symphony' with the 'Student singers' and the tenor Christopher Ventris as a soloist.

I didn't find that they mastred this piece of music. Orchestrally it was ok but neither the choir or the soloist was heard properly and maybe Harding is to blame for this.
I was not to found of Ventris voice. It was somewhat strained and felt a bit 'oldish' if I can express myself in that manner.

However 50% of the concert was to our satisfaction and with half the price for the tickets we were satisfied anyway.