Valeria Montti Colque: Happening

(This is not from the actual performance)

Svenska (English below):

Aurore och jag besöker under kvällen Moderna museet för 'Första på Moderna' där denna gång (1/2) presenterades en happening.

Valeria Montti Colque hette konstnären som installerat ett rum smyckat och inrett för ett bröllop.

Man inväntar gäster som skall bevittna detta förbund mellan två älskande.

Gästerna anländer, vissa i par där man kommer med sin egen hustru eller make, andra ensamma för vilka denna ceremoni blir en påmnnelse om den stora kärleken som aldrig drabbat dem andra med förhoppning om att kärleken finns runt hörnet i en snar framtid.
Kanske vissa gäster kan sägas vara par för vilka dock parrelationen aldrig blev det man knöt förhoppningar till att den skulle bli.

Här skall det också tolkas som staden som skall knyta band med makten, en allians som kanske inte grundar sig på romantik och kärlek, så som ofta skett i den mänskliga historien. Arrangerade bröllop vilka skall förstärka den ekonomiska eller politiska makten (eller både och) är och har varit ett återkommande inslag i den mänskliga gemenskapen.

Här får alla dessa representeras av 'skapelser' som i ett fall utgör en robotliknande 'person' där återvunnet material klär dennes dräkt, påminnandes om 'The Predator'.
En annan lång 'individ' är klädd i metalldelar som gjorts till en klänning i vilken 'hon' (det upplevs som en feminin varelse) rör sig likt en värdig fågel utförandes nästintill parningsdanser framför de andra figurerna.

Övriga var målade och påhängda olika 'konsumtionsattribut'. En hade 'gossedjur' över sin dräkt, en annan ett lakan med ett ansikte målat på etc.

Alla dessa utförde rörelser korrelerade till varandra eller i enskildhet kanske uttryckandes de många gånger formaliserade beteendemönster som är en del av ett officiellt arrangemang.
De kan också ses som uttryck för mytologiska representationer.

Vi stannade ej kvar för samtalet men själva happeningen i sig blev roande, underhållande och lite påminnande om en film som samlar olika disparata fiktiva figurer som interagerar i en fiktiv värld.
Alla med olika förmågor eller oförmågor samt med olika typ av rangordning och relation till varandra, vilket uttrycktes i deras närmande och/eller fjärmande från varandra.

Dock kände jag inte att det uttryckte mer än så eller att jag kunde urskilja andra mer djupgående tankar kring mänskliga relationer utan den kvarstående känslan var en av underhållning och show.
Inte illa i och för sig men kanske inte så innovativt som uttryck.

Dräkterna var dock intressant sammansatta och i dessa kunde man självfallet utttyda en hel del symbolladdat material.

(Photo taken from: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiAR96oMGjhV1xVkdPbRh1Ojx0thAieEI6x3m8wirfa_C3NVyxkZ4LLIaYKWE-lzOpnawNfr8KOpI6ZpxHkraC7ptFd_3DjzJOTGb4t0p9gBKdab5z5raeILhjghbxYjThf6_Zh/s1600/n624843576_947153_7938.jpg)

English:

During the evening Aurore and I paid a visit to the Museum of Modern Art and 'The first at Moderna' where we this time is presented a happening built up around the work of the artist Valeria Montti Colque.

A room decorated and adorned for a wedding awaits us.

We await the quests coming to witness this alliance between two lovers.

The guests arrive, some in pair with their own 'wife' or 'husband' others alone and for whom this ceremony reminds them of the great love that never struck them.
Others again with the expectations that the love exists somewhere around the corner in a near future.
Maybe some of the guests could be said being couples for whom the relationship never developed in the way they once hoped it should.

This ceremony should also be interpreted (according to the information text) as the town tiing bonds with the power, an alliance not founded on romanticism and love, as being something quite common in the history of mankind. Arranged weddings supposed to strengthen the economical or political power (or both) have been recurrent features in the human community.

In this case all these guests are represented by 'creations', in one case looking like a robot-like 'person' where recycled material have been used, somewhat reminding of 'The Predator'.
Another very tall individual is dressed in metal pieces made in to a dress, a robe in which 'she' (one tend to look at this individual as a 'she' I think) is moving in a very worthy way performing what looks like mating dance in front of the other 'figures'/guests.

There where other representatives for the guests at this wedding, all with special characteristics and interacting together or individually, against each other or in connection to each other, depending on the power relations between each and everyone.

To some degree it reflected the sometimes mannered behaviour so common at official arrangements as a wedding or the likes.

They could also be seen as mythological representations of different sorts.
It was entertaining and reminded me of a movie that gathers different disparate fictitious figures or 'persons' interacting in a fictitious world.

I didn't however find other more symbolic or profound thoughts around this performance.

The dresses where however made in a way that could be seen as references to both our society on a global basis, as well as mythological references or references to the world of animals of which we are a part.

Moderna: David Svensson

(Photo taken from: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgZz_68YCq5LhnIUkxK0bv_JcFK8iuxh05lcTKbdH7G6ZdBgUA_vlFnHpOHCOgQbHbxHDJiIW0ObLO2EHEouVu2qtnpXiAdpX5xJwdHDX8miqESBm0pi-HkV_3MeEYUSTEVGi3d/s320/havanna.jpg)

Svenska:

Aurore arbetar klockan 7-16 även idag och det är uppstigning med språng klockan 04.50 igen!
Efter arbetet ses vi i stan för att besöka Moderna museet och den '1:a på Moderna'.

Denna gång är det konstnären David Svensson som presenteras. Han har bott och verkat på Kuba under ett antal år och det är från Kuba han har fört med sig det material han behöver för det verk som presenteras ikväll.

Hans utgångspunkt är de installationer vi får se vilka utgörs av ett antal draperade ljuskronor. Dessa har han efter viss möda fört ut ur Kuba för att använda i sin konst.

Ljuskronorna har en lång förhistoria då de kom till Kuba från Europa under den tid då landet var spansk koloni (1511-1898). En del av ljuskronorna kom från övriga Amerika under 1950-talet då Battista diktatoriskt ledde landet med hjälp och stöd från USA.

Nu har de alltså gjort ytterligare en resa och i vissa fall förts tillbaka till den kontinent - Europa - som de en gång kom från.

Curator Fredrik Liew för ett samtal med konstnären där de fr.a. talar om den rent 'upplysande' funktion dessa armaturer har i höstmörket.
De berör även andra aspekter av dessas funktion.

Personligen menar jag att dessa tak-kronor också kan ses som varandes upplysande i den meningen att de har en historia att berätta.
Denna historia härrör sig bl.a. från tiden för upplysningen (om man ser till vilken tid dessa takkronor tillkomst har daterats). Härigenom kommer begreppet att kunna användas i olika betydelser när det gäller tak-kronornas funktion och historia.

Liew talar också om de kokong-liknande tyg som lagts kring armaturen. Det är som om detta indikerar att tak-kronorna skall 'brista ut' någon gång i framtiden då tiden är mogen. Alternativt är de för alltid instängda med all sin historiska information samt sin skönhet.

Det vackra i dessa konstfullt utformade ljuskronor hålls undan oss besökare. Se men inte röra! Förändring är omöjlig om inte kokongerna brister.

Lite som situationen på Kuba? Se allt omkring dig av både skönt, fult samt orättvisor men försök inte förändra situationen för det går inte. Kuba är redan perfekt eftersom det är sprunget ur revolutionen, för att använda någon form av revolutionsromantiskt resonemang.

Likadant förhåller det sig med arkitektur, bilar och andra materiella föremål som många gånger är mycket daterade och vilka gör att man ibland förleds tro att nutida bilder från Kuba är tagna på 1940-50-tal. Det var bättre förr, tycks vara en devis för detta land i visst avseende.

Det som slog oss var färgerna på kokongerna. Varför hade konstnären valt just dessa?
Kuba förknippar man i viss mån med starka färger men dessa var ganska matta.
Eftersom vi aldrig frågade fick vi inget svar.

English:

Aurore works from 7 am til 4 pm as almost every day which means that we have to jump up at 4.50 am again!

After work we meet in order to visit Moderna museet for their monthly exhibition 'First at Moderna'.

This time it's the artist David Svensson who is introduced to the audience.
He has lived and worked in Cuba for some years and it's from Cuba he has brought the material he needs for his work of art.

His starting point is the installations we see that conists of a number of draped chandeliers. He managed with some effort to transport these out of Cuba in order to use them in his art.

These chandeliers have a long prehistory dating back to the time when they were shipped from Europe to the country when Cuba were a Spanish colony (1511-1898). Some of the chandeliers came from other parts of America during the 1950's when Battista dictatorically lead the country with the help and support from the United States.

Now they've made another trip and in some cases been brought back to the continent - Europe - from where they once came.

Curator Fredrik Liew conducts a conversation with the artist where he starts by mentioning the enlightening funciton these chandeliers have during the dark autumn.

They could of course also be seen as having an enlightening function in the sense that they have a story to tell. This history also stretch through the Age of Enlightenment.
Hereby the expression can be used in different ways applied to these chandeliers and their history.

Liew also speaks about the cocoon-like cloth that covers the chandeliers. It is as if the chandeliers in the future when ripe will burst out of their cocoons.
Alternatively they are shut in with all their historic information and beauty for ever.
The beauty in these artistically designed chandeliers are kept away from us - the spectators. Watch but don't touch!
Change is impossible if the cocoon doesn't break.

A bit like the situation in Cuba? Look at everytning around you, both beautiful, ugly and injustices but don't try to change the situation because that is impossible.
Cuba is already perfect as it's sprung out of the revolution to use some kind of revolutionary romantic reasoning.

It's the same thing with architecture, cars and other material objects that often are very dated, making you believe that photos taken today on Cuba emanates from the 1940's and -50's.

What struck us was the colours of the cocoons. Why did the artist choose these particular colours? Cuba is to some degree associated with strong colours but these were rather subdued. As we didn't ask we didn't get an answer.

Joachim Koester

(Photo copyright: http://www.designboom.com/tools/WPro/images/12l/hb3.jpg)

(Photo copyright: http://www.bureauforopenculture.org/IMG-POD/koester.jpg)

Svenska:

Augusti månads första dag och då känns det som om man är på väg in i hösttiden, vilket ju till del är riktigt. Kräftskivor, surströmming och annat som påminner oss om slutet på sommaren närmar sig. Det här låter nästan som en väckelsepredikant: "Ångra och omvänden Eder, slutet är nära!". Som alltid i vårt land - så som det rent känslomässigt upplevs - så hann inte sommaren börja förrän den är slut, även om vi inte är där ännu!

Idag stannar Aurore och jag hemma för att städa och iordningsställa vårt arbetsrum/kontor. Det är skönt att ha ett speciellt rum där man kan sitta och arbeta vid datorn i lugn och ro. På Lidingö var vi tre som skulle dela på en dator som dessutom stod i ett utrymme där man inte kunde sitta i fred och arbeta.

På eftermiddagen beger vi oss till stan för att dels Aurore skall besöka sin f.d. arbetsplats (slutade sista juli men har blivit lovad mer arbete senare i höst) dels vi skall besöka Moderna museet.

Det är alltså dags för '1:a på Moderna' där man idag presenterar den danske konstnären Joachim Koester (som jag nyligen läste om i boken 'Förebild film. Panoreringar över den samtida konstscenen' av Annika Wik, en doktorsavhandling).

Koesters kost utgår från bilder av andra. I en utställning i den danska paviljongen vid biennalen i Venedig för två år sedan utgick han från den expedition som polarforskaren Salomon August Andrée företog 1897 som också ledde till hans och hans medarbetares Knut Fraenckel (polarforskare och Nils Strindberg (fotograf) död. Man fann då bevarade fotografier/filmer som Strindberg tagit som klarat sig undan förgängelsen. Det är dock inte dessa som Koester utgick från utan de som endast blev bevarade som ett slags "visuellt brus" som kuratorn Fredrik Liew skriver.

Det konstverk som presenteras här är bl.a. 'My frontier is an Endless Wall of Points' som utgår från de teckningar som Henri Michaux gjorde under inflytande av meskalin (hallucinogen drog).

Det är ett urval av dessa bilder som Koester nu har fotograferat och transformerat till film

Dessutom presenteras en film som handlar om det som kallas 'tarantrism' där man efter att ha blivit biten av giftspindeln Tarantula blir försatt i ett tillstånd av okontrollerade spasmiska rörelser. Dels visas dokumentärt material dels visas en film där dansare - utan att vara bitna av Tarantulan - framför dans i en stil som imiterar de rörelser som blir resultatet av giftspindelns bett.

Denna film fick mig att tänka på läkaren Jean Marie Charcot vid sjukhuset La Salpêtrière vilken studerade hysteriska anfall och dokumenterade dessa. Inte minst använde han sig av sin hustru som studieobjekt. Vet inte varför denna bild kom i mitt huvud men en annan, mer obehaglig, bild som uppenbarade sig hos mig var de experiment som nazisterna under andra världskriget ägnade sig åt då man stängde in människor i tryckkamrar samt dokumenterade deras reaktioner då de till slut dog av det höga trycket.

I det stora hela var jag inte imponerad av Koesters verk - så ej heller Aurore - och kände inte heller att han kunde kasta särskilt mycket ljus över sina tankar kring deras tillblivelse.

Hem och middag.

English:

The first day of August and then it feels as if we are heading towards autumn, in itself correct unfortunately. Crayfish parties, surströmmingskivor and other things reminding us of that we are approaching the end of summer.

This almost sounds like a revivalist preacher: "Repent and convert! The end is near!".

I think most people in our country - at least emotionally - feel as if summer never got (or ever ) got started before it ended (ends), even if we are not there yet!

Today Aurore and I stay at home in order to clean and put in order our study/office.

It's convenient to have a special room were one can sit in peace and quiet and work.

At Lidingö we were three persons using one computer, with the computer in a room were it was almost impossible to work alone.

In the afternon we leave home and head off towards city where Aurore is going to visit Dfm Fiktion, her former workplace and after that we are going to visit the Museum of Modern Art .

It's time for the series the first at Moderna and tonight they present the Danish artist Joachim Koester.

Koester's art takes its starting point in pictures by other artists. At an exhibition in the Danish pavillion at the Biennial in Venice, two years ago, his starting point was the polar expedition led by the Swedish polar researcher Salomon August Andrée in 1897, an expedition that led to his and his companions - Knut Fraenckel and Nils Strindberg - death. Many years later when their bodies were found, one also found well preserved photographs/films taken by Strindberg.

It was however not these photos/films that interested Koester but more those that were preserved only as som kind of "visual noice" as curator Fredrik Liew writes in his presentation.

The works presented here is, among others, My frontier is an Endless Wall of Points that is based on the drawings made by Henri Michaux when he was under he influence of mescaline.

It's a selection from these pictures that Koester photographed and transformed into the film My Frontier is an Endless Wall of Points.

Besides this film another film is introduced, a film that deals with the phenomenon called tarantism, a disease or disorder caused by a bite from the poisonous spider the tarantula, leading to a state of uncontrolled spastic movements.

Koester partly shows documentary material partly a film with dancers - not bitten by the spider - perform a 'dance' or movements imitating the movements of people who have been affected by a bite from the spider.

This film made me think of doctor Jean Marie Charcot at the hospital La Salpêtrière outside Paris who studied hysterical attacks and documented these. Not least did he use his wife as an object for his studies. I don't know why this image appeared in my head but another more disturbing image I internally visualized was the experiments that the nazis did during World War II.

I was not impressed by the works by Koester - neither was Aurore - and he wasn't able to shed some light over his thoughts around the making of his art.

Home and dinner.

Beyond the Surface

(Photo copyright: http://www.artangel.org.uk/images/susanhillerimage_0.jpg)

(Photo copyright: http://www.tate.org.uk/britain/exhibitions/intelligence/intelimages/hiller.jpg)

Lazy day.

Beauty mask to remove the dead cells accumulated on our faces.

And Susan Hiller at Moderna Museet. It was all about new surfaces and interpretation.

I always say that I remove the ancient skin when I use cucumber beauty masks. And Susan Hiller uses mass produced artefacts to make something bigger, blurrier (reminds of Thomas Ruff) in order to revelate something beneath the surface of the representation.
She uses psychoanalysis and questions the veracity of one's vision on the world.

Her art is not that exciting but she talks very well about it.

I like American artists: they can express their view on what they create.

Klara Lidén

Svenska (English below):

Efter arbete beger vi oss till stan för en pique nique. Vi funderar hit och dit var vi skall sätta oss men kommer till slut till Kronobergsparken på Kungsholmen där vi tar upp vårt medhavda och sätter oss på en bänk för att inmundiga våra godsaker.

När man talar om Kronoberg tänker man kanske på polisens lokaler och häktet där, ett häkte jag många gånger besökte då jag arbetade med hjälp och stöd åt människor med missbruksproblem och hemlösa.
Nåväl, vi väljer parken, inte häktet för vår pique nique.

Kronobergsparken är f.ö. en av ett antal parker som kallas 'bergsparker' som anlades enligt Albert Lindhagens stadsregegleringsplan i slutet av 1800-talet.
Bergsskrevor fylldes ut med stora mängder matjord och parken utformades enligt dåtidens 'mode' med snirklande gångar i den branta terrängen. En rad gräsytor och träd anlades också och detta arbete fortsatte långt in på 1930-talet.
Så sent som tidigt 2000-tal eller om det var slutet av 1990-talet genomförde man förbättringar av parken för att göra den än mer tilltalande att vistas i.

Det finns också en judisk begravningsplats som sedan 1770-talet användes av den första grupp judar som bosatte sig i Stockholm. Det finns ytterligare en judisk begravningsplats på Kungsholmen vid Alströmergatan.

Då vi sitter där ser Aurore en fransk journalist hon träffat i samband med planeringen inför Franska filmfestivalen. Han har bott i Sverige under trettio år och skriver för en tidning härifrån. Han ser dock inte oss.

Efter denna lilla utflykt beger vi oss senare till Moderna museet för att se verk av och höra konstnären Klara Lidén tala med intendenten John Peter Nilsson kring sin konst inom ramen för den återkommande serien '1:a på Moderna'.

Klara Lidén har låtit transportera över alla sina tillhörigheter i den lägenhet hon har bebott och dessa tingestar står nu på museet som en grupp artefakter.

Lidén vill med sin konst undersöka vad det är i ett samhälle som gör att de flesta tycks respektera varandra i det sociala samspelet i offentligheten samt vad som de facto händer 'bakom fasaden' s.a.s.
Som frågan ställs i informationen: 'Vad händer om någon bryter mot den tysta överenskommelsen och börjar bete sig "onormalt"?'

Tematiken kunde ha blivit intressant att undersöka men hennes egna exempel var inte alls särskilt utmanande.

Att till museet frakta sina tillhörigheter för att därigenom göra något privat till något offentligt känns inte särskilt nydanande utan mer något som gjorts redan under 50- eller 60-tal och just denna 'installation' tillför inte något nytt så vitt jag kan se.

Ett par videor visar henne dels med ett slagträ slå på en cykel för att därigenom få utlopp för sina aggressioner dels slå sig själv i huvudet (med en skyddshuva som amatörboxare brukar bära) samt på kroppen i syfte att straffa sig själv för att - som vi upplyses om - hon inte betalat sin hyra i tid. Inte heller detta kändes som något jag kunde förvånas, chockas eller föundras över.

Det finns andra videor som inte visades här (så vitt jag kunde se) som visar henne springa omkring på ett pendeltåg och kasta sig hit och dit till medpassagerarnas stora förvåning. I det verket är det hennes egen önskan att bryta mot normer som utgör det tänkvärda, där hon prövar sina egna gränser för vad hon vågar göra för att härigenom bryta mot samhällsnormer.
Problemet med detta är att den typen av beteende blir mer och mer vanligt i våra offentliga miljöer, varför det inte heller visar något utanför normen - tyvärr! - utan tvärtom, de facto, börjar utgöra normen för svenskens beteende i offentliga sammanhang.

I övrigt kände jag sympati med John Peter Nilsson då han ideligen försökte få Klara Lidén att klarlägga vad hon tänkt med sin konst och vad den skall gestalta, något som dock inte var helt lätt, skulle det visa sig.

Jag kan helt och hållet acceptera att en konstnär inom vilket område det än må vara inte känner sig vilja förklara sin konst utan att den - för att använda en kliché - 'skall tala för sig själv'.

Då bör man dock inte ställa upp på ett samtal av denna karaktär där ändå syftet är att för allmänheten visa på sådant som gör att vi kan komma under ytan på konstnären tankemässigt för att eventuellt nå djupare dimensioner i dennes konst.

Detta lyckades inte Klara Lidén med.

English:

After work today we set off towards the center of Stockholm for a pique nique. We discuss to and fro where to go but finally we arrive to a park called 'Kronobergsparken' in a section of the city called 'Kungsholmen' and there we take out the food and drink we brought with us in order to gormandize.

When most people living in Stockholm talk about Kronoberg they think of the remand prison and the premises of the police that are situated there, a remand prison very well known and a place I visited many times when working with people with drug problems and criminals.

We choose the park not the prison for our pique nique though.

Besides this, the park is also one of the so called 'mountain' - or 'hillparks' in Stockholm constructed according to the the ideas put forward by the landscape architect and legal expert Albert Lindhagen (have not found any relevant information in English about him but he is compared with Paris city planner G.E. Haussmann) at the end of the 19th century.
The crevices were filled with great amounts of topsoil and the park was designed according to the 'fashion' in those days with ornating paths in the steep terrain.

Grass and trees were also planted and this work continued in to the 1930's.

As late as the end of the 1990's or the first years of the new millenium improvements where made to make it even more appealing to visit.

Since 1776 there is also a Jewish funeral place situated here, used by the first group of Jews that came to live in Stockholm in the 1770's. One can find another Jewish funeral place in this part of the town, built in 1787.

When we sit there we suddenly see a French journalist Aurore met in connection to the planning of the French film festival. He has been living and working in Sweden for thirty years and writes for a French news paper. He didn't see us though.

After this small 'outing' we head towards The Museum of Modern Art in order to see the works by and listen to the artist Klara Lidén in a talk with the curator John Peter Nilsson. This within the framework of the series called 'The first at Moderna'.

Klara Lidén has had her belongings transported from her appartment where she lived/lives to the museum. In this way her belongings have become artefacts.

The purpose with her art and installations is to investigate what in the societal structure make most people respect each other in the social interaction in the public life and what actually goes on behind the 'facade' so to speak.

What happens if and when someone breaks the silent agreement and starts acting 'abnormal'?

This theme could have become an interesting subject to discuss but her own examples were not particularly provocative.

Bringing her belongings to the museum in order to make something private into something public does not feel pioneering or innovative. One get a feeling that these kinds of events were staged already in the 1950's 60's- and -70's.

A couple of videos are displayed, one showing her hitting a bike with a bat in order to get an outlet for her aggressions the other showing her hitting herself in the head and on the torso as a punishment for not having payed the rent on time.

Neither of these videos felt as something that could surprise you, shock you or make you wonder.
Evidentally there are other videos - not displayed in this exhibition - that shows her running around in a commuter train, throwing herself from one side to another making the passengers somewhat confused. In that work her aim is to break the standards of behaviour in society in order to make us reflect on this issue.
A problem with such a behaviour in Stockholm, is that it has become more and more common in our public environment, whereby this behaviour is not - unfortunately! - abnormal but is actually becoming the norm rather than the exception when it comes to the 'ordinary' Swedes behaviour in public space.

(Photo Kronobergsparken copied from: http://hellbom.files.wordpress.com/2008/12/kronobergsparken_vykort_002.jpg)

Tamy Ben-Tor

Djurgårdskyrkan

Svenska (English below):

Gudstjänsten idag 'Palmsöndagen' tar vi del av i Djurgårdskyrkan, tillhörandes Oscars församling.
Denna gamla träkyrka byggdes 1828 av en skeppsredare och varvsägare vid namn John Burgman.
Byggnaden användes länge som skola men från allra första början var det också gudstjänster på söndagarna.
Lokalen har också använts som kolerasjukhus p 1830-talet men sedan 1880 används den enkom för gudstjänster och aktiviteter ordnade av församlingen.

Rosengården, Skansen

John Burgman anlade Rosengården på Skansen och om jag minns rätt från min tid arbetandes på Skansen, lät han även bygga och bebo Sagaliden den byggnad som sedan många decennier eller längre än så, används som tjänstebostad åt högste chefen för friluftsmuseet.
Ytterligare lät han även bygga (även här om inte mitt minne sviker mig) bergbanan som idag används för att transportera besökare från Hazeliusporten till Skansens högsta läge.
Då den anlades användes den av Burgman själv för att transportera livsmedel till den egna bostaden då han bodde på Sagaliden.

Gudstjänsten leds av Mary Philipson.

Efter gudstjänsten beger vi oss till Moderna museet för att se en dansföreställning kallad 'Dans: Formen sa: gör' av koreografen Malin Elgán med två olika solokoreografier för en kvinnlig och en manlig dansare.

Malin Elgán, 'Storyboards'

Det rör sig om två koreografier som bildar delar av varandras berättelse.
Personligen kunde vi i och för sig mot bakgrund av förhandsinformation förstå vad Elgán ville förmedla men det kändes inte som om vi fick ta del av en unik koreografi som med subtila uttrycksmedel ville förmedla sitt budskap.
Dansen i sig var så gestaltad att vi upplevde att vi kunde ha dansat detta stycke själva. Det behöver i och för sig inte betyda att dansarna var sämre som dansare utan kanske mer att Aurore och jag är så fantastiska som dansare själva.

Efter dansen ser vi till slut de videofilmer som visas i biografen inom ramen för 'Panorama Italia' med de unga italienska videokonstnärernas alster. Något jag skrivit om i tidigare bloggar.

Kvällen avslutas med '1:a på Moderna' där konstnären/performanceartisten Tamy Ben-Tor presenteras.

Denna judinna född och uppvuxen i Israel återkommer ofta i sina verk till traumat kring Förintelsen. Hon låter sig framför kameran - denna gång framför levande publik - förvandlas för att antaga olika identiteter och härigenom kommentera inte minst israelernas historia i då- och nutid.

De 'figurer' hon ikläder sig har alla det gemensamt att de har synnerligen uppblåsta egon och en bristande förmåga till självkritiskt tänkande. Hon har också försökt göra upp med minnet av Adolf Hitler genom att iförd hans omisskänliga mustach och hennes egna texter och idéer försöka skapa alternativa Hitlerbilder vilket var menat att fungera som en form av katarsis kanske man kan säga. Ett försök till 'exorcism' - att driva ut A. H. från det kollektiva medvetandet.

Hon hade innan denna performance i informationsbladet beskrivits som en kombination av Cindy Sherman och Ali G men denna karaktäristik upplever jag vara missvisande.

Vi var, både Aurore och jag, besvikna på denna performance då den inte sade oss något nytt. Judars besatthet av den egna historien är inget innovativt och det sätt på vilket Tamy Ben-Tor försöker bearbeta sorg och traumatiska kollektiva minnen, känns daterat och vare sig humoristiskt befriande eller provokativt.

English:

The church service today takes place in the 'Djurgårds church'. The church is a part of the Oscar church parish.

The church was built in 1828 by a wealthy ship owner by the name of John Burgman. The building was for a long time used as a school but from the very beginning there were also church services every Sunday. In the 1830's the building was used as a cholera hospital but since 1880 it has been used expressly for church service and other activities arranged by the parish.

John Burgman is known for having built the Rose garden in Skansen and if I remember right from the time I used to work at Skansen, the open air museum, he also built 'Sagaliden' the building for many years used as the 'company housing' for the directors of Skansen. He also built (again if I remember correctly) the funicular, today transporting visitors from the Hazelius entrance to the top of Skansen. Burgman himself used it to transport food up to his residence.

After the church we went to The Museum of Modern Art in order to see a dance performance called 'Dance Form said do' (my translation from Swedish) with the choreographer Malin Elgán and two solo choreographies for two dancers, one male and one female.

We didn't find it neither innovative nor interesting and when it came to the dancing as such Aurore and I felt that we could have danced these pieces ourselves. That does not however have to mean that the dancers where less good, more that Aurore and I are such fantastic dancers.

After this performance ended we went to see the rest of the videoartists from Italy in the cinema. Their films are a part of the Italian week in Stockholm - 'Panorama Italia'. Have written about it previously.

Tamy Ben-Tor

The evening ended with 'The first at Moderna'. Every first day of every month an artist is introduced and this time it was the Israeli performance artist Tamy Ben-Tor. This Jewish woman is born and raised in Israel and in her works often returns to the trauma around The Holocaust. In front of the camera - this time in front of a live audience - she is transformed in to different 'identities' and hereby commenting on the Israeli history in the past as well as today.

The 'persons' she pretends to be all have in common their big 'egos' and lacking ability to self critic thinking. She has among other things impersonated Adolf Hitler, using his characteristic mustasch and trying to create alternative images of the dictator, thus finding a way to deal with the collective memory of him and create a kind of catharsis for the Jews.

We didn't find her performance creative or innovative and the 'jokes' and irony did not catch on. We sat there as two question marks wondering if we had missed something.

(Photo Djurgårdskyrkan copied from: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/9/95/Djurg%C3%A5rdskyrkan_2010a.jpg/360px-Djurg%C3%A5rdskyrkan_2010a.jpg)
(Foto Rosengården Skansen kopierat från: http://gardener.blogg.se/images/2011/2_129536666.jpg)
(Foto Malin Elgán, storyboards kopierat från: http://dansportalen.se/images/18.290b4a82126532ee2708000626/MElgan.storybord-web.jpg)

Thomas Ruff

Svenska (English below):

Först café Chic vid Mariatorget där jag träffar en god vän för en två och en halv timmes fika och därefter till Filmhuset och Aurore.

Före klockan 18.00 är vi på Moderna museet för '1:a på Moderna', serien med presentationer av nya eller icke tidigare i större utsträckning på museet exponerade konstnärer eller konstnärskollektiv.
Ikväll är det Thomas Ruff, en tysk fotograf som har ett antal ganska monumentala tavlor/bilder hängande på väggarna föreställandes olika platser i världen som drabbats av någon form av 'sammanbrott' kanske man kan säga.
Idéen föddes efter 11 september attentaten/attackerna 2001.
Utställningen kallas 'JPEG' beroende på att Ruff laddar ned bilder från internet som han sedan bearbetar digitalt. I detta arbete utgår han från bildformatet JPEG.
Bilderna förändras mycket i detta format och vissa förstörs. Det intressanta med bilderna här är att på avstånd är det klart urskiljbara motiv men ju närmare man går desto mer förändras bilderna så att det enda man till slut kan se är pixlarna.

Thomas Ruff är född i Tyskland 1958 och var en av de mest omtalade konceptuella fotograferna under 80-talet.

English:

I begin the day by meeting a good friend at café Chic, close to Mariatorget (Maria Square). We spend two and half hours there.

After this I went to The Swedish Filminstitute meeting Aurore.

Just before six o'clock pm we arrive at the Museum of Modern Art for an exhibition with the German photographer Thomas Ruff called 'JPEG'.
His photos are somewhat monumental and they depict parts of societies having more or less 'collapsed', like in war zones.
He got the idea to make these photos in the aftermath of the 9/11-attacks 2001.
He download photos from the Internet and then enlarge and process them.
In this work he uses the phormat JPEG.
At a distance one can see what these photos depict but the closer you get the more blurred they become and finally one can only see the pixles.

Thomas Ruff is born in Germany in 1958 and was one of the most talked about and renowned conceptual photographers during the eighties.

(Photo World Trade Center photographed and manipulated by Thomas Ruff copied from: http://paulinaarancibia.files.wordpress.com/2008/04/jpeg-ny02-2004.jpg)

El Perro

Svenska:

Jag sätter mig på Filminstitutets bibliotek för att arbeta medan Aurore träffar sin chef Johan Larsson vid Glimz.net.

Johan Larsson är grundare och en av de huvudansvariga för ovan nämnda site som är en 'Video on demand'-tjänst för skandinavisk kort- och dokumentär kvalitetsfilm.

Glimz grundades 2003 men kan numer erbjuda inte endast skandinaviska filmer utan - inte minst genom Aurore's försorg - lansera filmer från både Frankrike och andra länder.
För mer information om hur denna tjänst fungerar, se vidare länken ovan till Glimz hemsida.

Larsson beskrivs som entreprenör, strateg och projektledare och har tidigare varit anställd på Jonas Birgerssons skapelser Framtidsfabriken och Bredbandsbolaget.
Han är också medgrundare till 34 Networks . Utbildad ekonom med en magister examen från Uppsala universitet och Universität Karlsruhe.

Aurore är distributionsansvarig för Frankrike och överhuvud icke skandinaviska filmer.
Hon har med sin gedigna utbildning, stora kunskaper inte minst om juridiska och tekniska frågor kring distribution av film.

Vad gäller juridiska aspekter på filmdistribution och -produktion är det ett ämne som inte inkluderas i den svenska eller kanske överhuvud den skandinaviska filmvetarutbildningen.

Efter detta lunchmöte åker Aurore till Filmhuset där vi träffas och fortsätter arbeta innan vi far vidare till Moderna museet för vernissage i serien 1:a på Moderna.

Som vanligt presenterar Moderna museet en kontnär eller, som i detta fall, ett konstnärskollektiv den första i varje månad.
Denna verksamhet har pågått sedan 2004 och man har presenterat aktuella konstnärer där verken antingen är helt nya eller nyligen visats någonstans i världen.
Det kan röra sig om konstnärer som tidigare ej funnits representerade i museets samlingar eller kanske sådana som inte ens är särskilt kända för den svenska publiken.

Denna gång är det gruppen El Perro ('Hunden') med de tre konstärerna Pablo España, Iván López och Ramón Mateos.
Dessa har samarbetat sedan 1991 och har i sitt arbete undersökt sociala förhållanden i samhället, inte sällan med utgångspunkt från relationen makt och media.
De återkommer ofta till våldets betydelse i denna relation.

De har i sina konstverk arbetat mycket med hur man, från samhällets styrandes sida, kan bygga upp känslor av rädsla och maktlöshet samt skapa en förvissning om att man bör öka säkerheten och säkerhetstänkandet i samhället.

Vid en utställning i Helsingfors på Kiasma förra året hade man skapat ett slags 'panikrum' där människor kunde söka skydd om de kände sig hotade.
Frågan kring vad detta hot bestod i diskuterades och om det var ett 'utifrån' kommande hot eller ett inom oss själva.

Moderna museet visar dels en skulptur föreställandes tre män med huvor över huvudena liggandes 'staplade' på varandra på golvet, nakna (så som vi sett bilderna från Abu Ghraibfängelset och fångarna som där förödmjukades på detta sätt), dels en video med skateboardåkare i ett fängelse.

Sistnämnda äger rum vid ett ökänt numera nedlagt fängelse i Spanien, ett vilket generalissimo Franco använde under sin diktatur för att fängsla, tortera och mörda oliktänkande.

Även i skulpturgruppen föreställandes de nakna männen förekommer en skateboardåkare som åker på deras ryggar.
Detta ej menat som en skymf mot männen utan mer som en motsatsernas illustration, de fångna ofria och de anarkistiska, fria skateboardåkarna.

Till detta kan läggas att det också skall symbolisera det faktum att krigsrapporteringen, inte minst sedan första Gulfkriget 1991, har kommit att bli en del av 'underhållningsindustrin' med sina välregisserade 'tv-föreställningar'.

Se mer på länkarna ovan till Moderna museets hemsida.

English:

I'm working at the library at the Swedish Filminstitute while Aurore is eating lunch with the head of Glimz.net, Johan Larsson.

Glimz is a site providing 'video on demand'-service, up till this point especially Scandinavian short- and documentary quality films.

Aurore is - since a couple of months - engaged in this work as responsible for the distribution side, and she is responsible for non Scandinavian and above all French films.

Johan Larsson is the founder and one of the persons in charge for this site with a focus on above listed films (Scandinavian short- and documenatary quality films).
The company was founded in 2003.
Larsson is described as an contractor, strategist and project leader and he has been employed at Jonas Birgersson's creations 'Framtidsfabriken' and 'Bredbandsbolaget'.

Larsson is also co-founder of '34 Networks'.
He has a master in Economics from Uppsala University and Universität Karlsruhe.

Thanks to the Aurore's solid education from, above all, her university in Paris she is well equipped when it comes to dealing with the legal and technical issues concerning distribution of completed movies.
Through her work at Glimz the company has in its catalogue a number of French films to offer the audience/costumers.

After lunch Aurore arrives at the Swedish Filminstitute and from there we go to the Museum of Modern Art for the exhibition The first at the Moderna.

This is the series that started in 2004 where the museum introduce a new artist or, as in this case, a collective of three artists, El Perro ('The dog'), consisting of Pablo España, Iván López, and Ramón Mateos.

When I write 'new artists' I don't mean new in the sense 'new' as individual artists but maybe new to the Swedish audience, for the first time being properly introduced in our country.

These artists - 'El Perro' - adresses the questions of societal change, power and security.

Since 1991 they have been an artistical team and not least studied the questions of alliances between political powers and media.
This not least since the first Gulf War made these alliances more obvious than before.

During an exhibition in Helsinki last year (2006) they built a kind of 'panic room' called "Security on Site".

This time at the Museum of Modern Art we can see a group of men, naked on the floor placed on each other like a pyramid and with hood's on their heads.
This of course resembling of the prisoners we've seen from the Abu Ghraib prison.
On top of this 'pyramid' they have placed a young man on a skateboard.
This reminding of how the media industry has become a part of the entertainment industry.

We can also watch a video work with three young men skating with skateboards inside an abandoned prison in Spain used by generalissimo Franco for placing dissidents there, torturing and in the end killing them.

The artists stress that their work of art is not primarly a critique towards USA but towards more general questions of the same kind generated by war and questions of power.

Read more about El Perro on the link to the museum above.

(Photo El Perro statue copied from: http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Gamla-utstallningar/2007/Den-1a-pa-Moderna-El-Perro/)

Young-Hae Chang Heavy Industries

Svenska (English below):

Idag återigen på Moderna museet 'Första på Moderna', temaserien där man den första dagen i varje månad presenterar en för den svenska publiken kanske okänd eller mindre känd konstnär eller konstnärsgrupp, som i detta fall:
Young-Hae Chang Heavy Industries från Sydkorea.

Denna grupp består av Young-Hae Chang och Marc Voge som har arbetat tillsammans sedan mitten av nittiotalet och producerat en lång rad internet-eller filmbaserade verk.
Dessa verk ser i stort sett likadana ut och består av svart eller i några fall röd text på vit botten eller tvärtom.

'End credits', som denna utställning heter, handlar om vardagen, livet och det till synes alldagliga.

Konstnärerna använder stor del av utttrycket till att i ovanstående form berätta till synes alldagliga, triviala händelser som att en hund skäller, en telefon ringer eller liknande.
Man problematiserar detta dock genom att få besökarna av utställningen att tänka vidare. Det sker genom att visa på att det är först när något för oss oväntat inträffar som vi kanske börjar fundera på vad det 'obetydliga' telefonsamtalet hade för betydelse.
Alternativt om detta samtal aldrig inträffat, vad hade hänt då? En liten obetydlig förskjutning i ett händelseförlopp kan få ödesdigra konsekvenser vilket dessa konstnärer vill få oss att reflektera över.

Utställningen i sig är en hyllning till den svenske konstnären Ola Pehrson (1964-2006) som detta konstnärspar kände mycket väl. Han omkom i en bilolycka med sin familj påsken 2006.
Han var bl.a. Sveriges representant i biennalen i Sâo Paulo (officiell site Sâo Paulos konstbiennal) och började göra sig ett namn internationellt.

English:

Today we visit the 'First at the Museum of Modern Art', the series where the museum presents artists unknown or less known to the Swedish audience.
Their work hereby becomes represented at the museum and the first day of every month they are introduced by the museum and its curators where the artists also attend themselves.

This night it is the Young-Hae Chang Heavy Industries consisting of Young-Hae Chang and Marc Voge from South Korea.
They have been working together since the 1990:s and produced a long series of internet- or filmbased works. Their work of art all look practically the same: Black or red text on a white surface.

This exhibition - 'End credits' - deals with everyday matters, like a telephone calling, a dog barking and other seemingly uninteresting, unimportant events.
They do however want to show us that these small and 'unimportant' things in our everyday life can become very important. It's just that we don't notice it before something happens that turns our lives upside down.
If that seemingly unimportant telephone call had not been called maybe something else would have occured.

This exhibition is also a tribute to the Swedish artist Ola Pehrson (1964-2006). He and his family died in a car crash last year.
He was a very good friend of Young-Hae Chang and Marc Voge and he was represented at the Museum of Modern Art last year at an exhibition.
He was also Swedens representative at the Sâo Paulo art Biennial (official site Sâo Paulo art Biennial).

Biljana Djurdjevic

Svenska:

Biljana Djurdjevic är månadens konstnär på Moderna museet.

Hon kommer från det forna Jugoslavien och har i de målningar som nu ställs ut på Moderna, avbildat barn och ungdomar som synes ha upplevt mycket svåra, traumatiska händelser eller som är på väg att uppleva detta.
Deras blickar uttrycker både rädsla och uppgivenhet.

Som betraktare blir man faktiskt berörd. Detta kanske inte minst då man tänker på dels de många fall som, återkommande, uppdagas om pedofilbrott av mycket allvarlig karaktär dels med tanke på de upplevelser

Djurdjevic själv kan ha haft som barn och i adolescensen i de krigsdrabbade länder där hon levat.
Hon har förutom i forna Jugoslavien också bott i Irak och andra länder drabbade av krig och konflikter. Detta beroende på att hennes far genom sitt arbete kommit att bo och verka i olika delar av världen.

Trots många svåra upplevelse i sitt liv berättar hon en kuslig men sann historia som berört henne mer än någon annan.
Den handlar om barn som fungerar som minröjare i Irak.
Hennes familj sitter lugnt i en oas i öknen och dricker något svalkande då de plötsligt hör en rad explosioner. På förfrågan om vad det är, svarar en man att det är barn som sprängs sönder av minor i sitt arbete som minröjare. Man fyller dessa barn med mod genom att för dem redogöra för alla de fröjder de skall få uppleva i en hinsides tillvaro som martyrer. Genom detta och initiationsriter förmår man alltså barnen - som man uppenbarligen upplever vara försumliga i sammanhanget - att gå med på uppgifter av denna karaktär.

Vi kan föreställa oss de fruktansvärda scener som kan utspelas då ett barn vägrar genomföra detta uppdrag.
Skräcken, vreden, uppgivenheten. Allt detta som också speglas i Djurdjevic' målningar.

Hon är i sitt konstnärsskap påverkad av äldre 15-1600-tals konstnärer men förskjuter ofta perspektivet på ett personligt sätt i målningarna.

Samtidigt som de känns bekanta kompositionstekniskt äger de en personlig 'touch'.

English:

The artist Biljana Djurdjevic (see link in the Swedish text) depicts in the paintings, at Museum of Modern Art, children and young people who in their eyes show signs of terror and anguish.

They also look dejected.

As a spectator one do not know if they have been subjected to a crime or will be.

Immediately you come to think of sexual abuse or all the atrocities during war which affect children tremendously.

This is also something Djurdjevic herself has experienced during her childhood in former Jugsolavia and also when living in Irak and other countries struck by war.

She tells the story about her family when they lived in Irak, sitting in an oasis drinking something refreshing. All of a sudden they hear explosions in the distance and asking the irakians they get the answer that it is children beeing blown to pieces when clearing up the ground after land mines!
The children are being told stories about all the joy they will experience in another world as martyrs and if they refuse, they are being threatened and very bad treated by the dogmatic, fanatic men forcing them to comply with their demands.

It's a cruel world! This is no news but it seems as if man doesn't evolve at all.

(Photo 'Greenroom' taken from:http://c1675402.r2.cf0.rackcdn.com/_7dd200701032101sadg-resize:700x.jpg)

(Photo/picture children tighed taken from: Biljana Djurdjevic and http://4.bp.blogspot.com/_hI_GdQTSiEw/Rxc3gyJPSLI/AAAAAAAAAGo/we4plZ4uozQ/s320/BILJANA4.jpg)

(Photo 'Paradise lost' taken from: Biljana Djurdjevic and http://4.bp.blogspot.com/_36kbu1fohfc/SYcLp3GH8WI/AAAAAAAAAP0/XJO_vaBbJko/s400/Biljana+%C4%90ur%C4%91evi%C4%87++-+Paradise+Lost.jpg)

Nordic landscape painting 1840-1910

We started out with Nordic landscape painting 1840-1910 at the National Museum of Art (in Stockholm), an exhibition with painters from Sweden, Norway, Finland, Denmark and Island.

Some of the paintings from the museum's own collections, some from other museums in Scandinavia.

The paintings were organised in five different themes, 'mood'/'atmospheric'-painting, 'the inner landscape' and so forth.

From this exhibition we went on to Kulturhuset ("the Cultural Center"/"The Culture House") to see the artist Jin-Sook So, a textile-artist working in different materials and forms. She was born in South Korea but lives in Sweden since 1978, having studying both in Sweden and in her native country.

'The first at Moderna' is the recurring exhibitions the first day of every month at Moderna museet (Museum of Modern Art) where a new artist is introduced, showing some of the works in the presence of the artist her- or himself.

This time it is the Canadian artist Janice Kerbel. For a description of her work, take a look at the link to the museum above.

(Photo painting at the top taken from: http://www.artsmia.org/mirror-of-nature/images/e/cat_024_cd.jpg)

(Photo piece of art, Jin-Sook So, right above taken from: http://www.browngrotta.com/Media/30jss.jpg)

(Photo piece of art Janice Kerbel above taken from: http://www.canadianart.ca/online/see-it/2008/09/25/kerbel2_448.jpg)

Jens Assur

Jens Assur:

(Photo Jens Assur copied from:http://ng.se/pictures/2006/06/27.6.2006-13_06_1.jpg)

Aurore continues here research without yet receiving any answers from her university concerning deadline for her work!

Tonight at six o'clock we went to the Museum of Modern Arts to see Jens Assur's mediocre exhibition dedicated to the urban youth. Yes he is a renowned and acclaimed photographer but this exhibition did not impress neither of us.

The same night when we came home I rang the Security Company - Securitas - in charge of the guards/watchmen working to night. We had forgot some very important properties, that the men working as guards refused us to get hold of after the exhibition. I had to hold back my anger, not giving them a punch. 
Unfortunately they are quite representative for some people not being able to understand that service and being service-minded is a part of their job, the most important part.

The head of the night shift said that he found their behaviour unacceptable and he promised to talk to them.

We then wrote the director of the Museum, Lars Nittve and the association The Friends of the Museum of Modern Art, where we are members, explaining the whole situation. Hopefully we get an answer tomorrow.