Svenska (English below): Denna Arne Mattsson film är en Agatha Christie-inspirerad thriller som dessutom utspelas på ett tåg. Till detta kommer ett antal psykologiska individporträtt, som tillsammans bidrar till ett ganska effektfullt slut på denna historia. Filmen innehåller också en hel del humor, ibland t.o.m. av något 'slapstick'-liknande karaktär.
Vi träffar en ganska brokig skara människor som alla blir involverade i de drama eller dramer som utspelas inom tågvagnarnas väggar.
Konduktören - spelad av Allan Edvall (och där jag instinktivt tänker på Lars von Triers 'Europa' och konduktören där, interpreterad av Ernst-Hugo Järegård) - vaknar upp i ett mycket sparsamt, kulissartat, möblerat rum. Man vet inte om det är i hans kammare på tåget, i hans hem eller i en dröm.
Som voice-over hör vi skådespelaren Heinz Hopf som, i en filosoferande stil, talar om 'mördaren' som individ, vad som kan ligga bakom lusten att mörda, vilka och hur han/hon väljer att mörda.
Härefter får vi se hur ett par unga kvinnor, efter sina toalettbesök, blir överfallna av någon som slänger av dem från tåget. Nu börjar självfallet alla undra vem som är den skyldige och bland resenärerna finns givetvis ett antal misstänkta individer.
Vi stiftar bekantskap med en militär med alkoholproblem, Adolf Hellberg i Lars Ekborgs gestalt, Törbjörn Grälle (Karl-Arne Holmsten), resande i "special-litteratur" (som visar sig vara pornografi) som hyser ett alltför stort intresse för skådespelerskan Karin Swan (Elsa Prawitz, Arne Mattssons hustru), ett intresse av 'stalker'-karaktär där de erotiska undertonerna är ganska tydliga.
Till detta persongalleri kan adderas en f.d. sjöman vid namn Vilford Berg (Curt Masreliez) och den ganske tafatte och 'pojkaktige' (med betoning på omogne) Valfrid Andersson spelad av Björn Gustafsson (inte helt olika 'Dynamit-Harry'). Förutom dessa finns ett antal mer eller mindre suspekta individer som vi inte vet var vi har.
De talar dock alla om "tågmördaren" och intresset riktas mot ett antal individer förutom de ovan nämnda.
Direktören Assarsson (Frej Lindqvist) är en 'plastrocks'-fetischistisk person och plastrockar har förekommit eller setts i samband med försvinnandena.
Mats (Tore Bengtsson) har suttit i fängelse och förefaller allmänt nervös och psykiskt instabil, inte minst när han ansätts av Gregor Hult (Heinz Hopf), en man med missbruksproblem som tydligen känner Mats sedan tidigare.
Någon drar i nödbromsen och tåget stannar varvid de flesta passagerarna tar sig de hundra metrarna till ett stationshus dit kommissarie Tryggve Holm (den förträfflige Erik Hell) till slut infinner sig och metodiskt börjar utfråga de olika individerna om deras förehavanden.
Efter mycket om och men och en ganska komisk dressinfärd med tågkonduktören och ett par passagerare, bl.a. den stele militären som försöker ta kommandot i gruppen, avslöjas den verkligen mördaren, om det nu verkligen är han/hon?
Miljöerna är bra filmade och de är i mycket en film noir-inspirerad mise-en-scéne där de mystiska försvinnandena och de komplicerade omständigheterna interfolieras av dunkla miljöer och ibland intressanta närbilder av skådespelarna.
I stort är skådespeleriet mycket bra även om jag tycker att Björn Gustafssons karaktär är lite väl karikerad och Karl-Arne Holmsten tenderar att hamna i en form av 'töntighet' som ibland kan utmärka hans skådespeleri, dock inte samma töntighet som Gustafsson.
Hopf är en härlig skådespelare och så även Elsa Prawitz i sin roll.
Tore Bengtssons Mats blir lite överdriven i sitt neurotiska spel, han är ingen Woody Allen.
I det stora hela dock en sevärd film och något annorlunda än Mattssons 'färgdeckarfilmer': 'Damen i svart', 'Mannekäng i rött' och 'Ryttare i blått' bland andra.
English:
This Arne Mattsson-film is to some extent an Agatha Christie-inspired thriller, furthermore being enacted on a train. To this is added psychological portraits of the different individuals, contributing to a rather catchy end to this story. The film also contains a lot of humour, sometimes of almost slapstick-like character.
We get to meet a rather miscellaneous group of people who all become more and more involved in the drama or dramas being enacted within the walls of the railway carriages.
The train conductor - actor Allan Edvall (and here I instinctively come to think of Lars von Trier's 'Europa' and the train conductor there, actor Ernst-Hugo Järegård) - rouses in a very frugal, coulisse-like room. One don't know if this is his room at the train or in his home or if it's a dream.
As a voice-over we hear the actor Heinz Hopf who, in a philosophizing way, talks about 'the murderer' as an individual, what lies behind the lust to kill, whom and how he/she chooses to murder.
Hereinafter we get to see how a couple of young women, after having visited the toilet, are being attacked and thrown of the train.
Now everyone starts to wonder who the perpetrator is and among the passengers there are of course a number of suspect individuals.
We meet the military with alcohol problems, Adolf Hellberg (Lars Ekborg); Torbjörn Grälle (Karl-Arne Holmsten), a travelling salesman, selling "special literature" (being pornography) who is a bit too interested in the actress Karin Swan (Elsa Prawitz, the wife of director Arne Mattsson), an interest of almost 'stalker'-like proportions where the erotic 'undertones' are rather obvious.
In addition to this we also meet the former sailor Vilford Berg (Curt Masreliez) and the rather awkward and 'childish' (immature) Valfrid Andersson (Björn Gustafsson).
Besides these men and women (or woman) there are a number of more or less suspect individuals, where it's hard to define where they stand and what intentions they have.
They all talk about the "train murderer" and the interest is focused towards a number of persons, besides those mentioned above.
The manager Assarsson (Frej Lindqvist) is a 'plastic coat-fetishist' and plastic coats has been spotted in connection to the disappearances.
Mats (Tore Bengtsson) has been imprisoned and seems very nervous and psychological unstable, not least when he is beset by Gregor Hult (Heinz Hopf), a man with drug problems, obviously knowing Mats before they met on the train.
Someone pulls the emergency brake and the train stops whereby most passengers walks some one hundred meters to a station building where inspector Tryggve Holm (the eminent Erik Hell) finally turns up and methodically starts to question the different supects about their whereabouts.
After a while - intermissioned by a rather comical trolley-journey with the train conductor and a couple of passengers, among them the stiff military who tries to command the others - the real murderer is exposed, if it's really him/her?
The milieus are very well photographed and to a great extent it's a film noir-inspired mise-en-scéne where the mystical disappearances and complicated circumstances are being interleaved by obscure environments and sometimes interesting close-ups of the actors.
On the whole the acting is fine even if I felt that Björn Gustafsson's character is somewhat caricatured and Karl-Arne Holmsten tend to become a bit campy, sometimes significative for his acting, although not as 'nerdy' as Gustafsson.
Hopf is a wonderful actor and so also Elsa Prawits in her role. Tore Bengtsson's 'Mats' is somewhat exagerrated in his neurotic acting, he is no Woody Allen.
A largely watchable film and somewhat different from Mattsson's 'colour-detective-stories: 'Damen i svart' ('The Lady in Black'); 'Mannekäng i rött' ('Mannequin in Red') and 'Ryttare i blått' ('Rider in Blue') among others.
(Photo poster copied from: http://s4.discshop.se/img/front_large/61969/mordaren_en_helt_vanlig_person.jpg)
No comments:
Post a Comment