Svenska (English below):
Jag tror inte vi behöver skriva så mycket kring denna film eftersom den nog vid detta laget är ganska välkänd bland de flesta av er. När jag skriver detta (en tid efter att vi sett filmen, Aurore och jag) har den nominerats till ett antal Golden Globes.
Historien kretsar kring en av de mest självupptagna skådespelarna i ett stumfilms-Hollywood à la 1927: George Valentin (Jean Dujardin). Karaktären i sig har drag av både Errol Flynn och Rudolph Valentino.
Årtalet indikerar för de flesta av er filmälskare att det är brytningstiden mellan stum- och talfilm. Som i exempelvis 'Singin' in the Rain', behandlar denna film hur väl eller illa denna övergång fungerar för vissa skådespelare samt vilka som slås ut och vilka som klarar sig vidare in i den nya eran.
Valentin ser inte alls några fördelar med talfilmen och menar - som många skådespelare under denna tid de facto menade - att det var en övergående 'fluga' som det inte var värt att satsa vare sig mänskliga eller ekonomiska resurser i.
Dock vet vi hur det gick och Valentin tvingas nu välja hur han skall ställa sig till detta nya tekniska fenomen. Han väljer att själv finansiera de filmer han agerar i och de är självfallet stumma!
Innan detta beslut träffar han dock en ung lovande skådespelar- och dansar-talang vid namn Peppy Miller (Bérénice Bejo) som är en stor beundrare av Valentin som skådespelare.
Han beslutar sig för att ta henne under sina vingars beskydd och sakta men säkert når hon skådespelarhimlen och en stjärnstatus.
För Valentin är det raka motsatsen. Vandringen ned mot skådespelarnas Gehenna har börjat och eftersom han inte valt att bestiga den talande filmens estrader, glöms han snart bort, ruineras och får sitt liv förändrat i grunden.
Utan att gå in på vad som senare sker, vill jag säga att vi båda - Aurore och jag - fann denna film mycket sevärd av flera skäl.
Dels är den ju ett smörgåsbord av referenser till ett stort antal skådespelare under stumfilmsepoken dels en pastisch av stumfilmsgenren samt alla de olika ingredienser denna rymde dels en historielektion i hur det till del sett ut under denna övergångsperiod i filmkonstens historia.
Skådespeleriet referear till dåtidens agerande och allt är självfallet gjort som en riktig stumfilm med textskyltar samt musik som vid tidpunkten för dessa filmer oftast utfördes 'live' i biosalongen, som vi vet.
Filmen var väl genomtänkt och genomförd och det intressanta var att se om en publik som sedan länge är vana vid mycket ljud i olika former samt musik av diegetisk och icke-diegetisk natur, kunde uppskatta ett retrospektivt verk av denna karaktär. Jag tror de flesta förstod att uppskatta filmen och med oss hade vi också denna gång Aurore's mor Solange som faktiskt tyckte mycket om denna film, trots att hon inte är en habitué.
Det finns mycket mer att skriva om filmens alla referenser men det skulle leda alltför långt varför jag endast vill uppmana filmälskare att gå och se denna film om ni har möjlighet.
Slutet - då det plötsligt finns ljud i form av musik, sång och tal - har en riktigt underhållande clou.
Jag skulle inte skriva så mycket kring denna film, lät jag deklarera inledningsvis. Nu blev det för mycket i alla fall.
English:
I don't think I actually need to write too much about this film as I think it's by now a rather well known film among most of you. When writing this (some time after having seen the film), it has been nominated to a number of Golden Globes.
The story circles around one of the most self-absorbed actors in a silent movie-Hollywood à la 1927: George Valentin (Jean Dujardin). His character has in himself features resembling both Errol Flynn and Rudolph Valentino.
For most of you film lovers, the year indicates that it's the transitional period between silent- (not at all silent as we know) and talking movies ('talkies').
As in 'Singin' in the Rain', this film also treats the subject around how well or bad this transition turned out for certain actors and whom among them were 'eliminated' and whom made it into the new era.
Valentin doesn't see any advantages with the 'talkies' and argue - as many actors during this time actually did - that this would only become a transient trend, not worth hazarding neither human nor economical resourses into.
We know however what happened and Valentin now has to choose how to relate to this new technical phenomena. He chooses to finance films he is acting in himself and they are of course silent!
Before this decision he meets a young and promising actress and dancer by the name of Peppy Miller (Bérénice Bejo) who is a huge admirer of Valentin as an actor.
He decides to become her mentor and gradually she reaches the actors heaven and stardom.
For Valentin it's the opposite. The 'peregrination' down towards the actor's Gehenna has just begun and as he didn't decide to mount the stage of the talking movies, he is soon forgotten, ruined, leading to a radical change in his life.
Without going into details about what happens later on in the film, I would like to write that we both - Aurore and I - found this film very interesting and worth seeing and this for many reasons.
Partly it's a 'smorgasbord' (using a well known Swedish word) of references to a huge number of actors during the silent movie era partly it's a pastiche of the silent movie genre and all its ingredients partly it's a history lesson displaying the development during this transitional period in the history of cinema.
The acting is referring to the acting of those days and everything is of course made to look as a real silent movie with text signs and music, the latter often performed 'live' in the cinema auditorium at the time, as we know.
The film was well thought-out and realized and it was interesting to see if an audience since long used to a lot of sound in different ways, including music of diegetic or non-diegetic nature, could appreciate a retrospective work of this kind. I felt as if most people understood to appreciate the film and today we also had brought Aurore's mother Solange, who very much appreciated this œuvre even if she is not a habitué.
There is a lot more to write about the film and all its references but this would lead to far, wherefore we only want to exhort film lovers to see this movie, if you have the possibility.
The end - where there is sound in the form of both music, singing and speach - contain a very amusing clou.
I shouldn't write to much about this film, I declared initially. Now I have written too much about it anyway.
Jag tror inte vi behöver skriva så mycket kring denna film eftersom den nog vid detta laget är ganska välkänd bland de flesta av er. När jag skriver detta (en tid efter att vi sett filmen, Aurore och jag) har den nominerats till ett antal Golden Globes.
Historien kretsar kring en av de mest självupptagna skådespelarna i ett stumfilms-Hollywood à la 1927: George Valentin (Jean Dujardin). Karaktären i sig har drag av både Errol Flynn och Rudolph Valentino.
Årtalet indikerar för de flesta av er filmälskare att det är brytningstiden mellan stum- och talfilm. Som i exempelvis 'Singin' in the Rain', behandlar denna film hur väl eller illa denna övergång fungerar för vissa skådespelare samt vilka som slås ut och vilka som klarar sig vidare in i den nya eran.
Valentin ser inte alls några fördelar med talfilmen och menar - som många skådespelare under denna tid de facto menade - att det var en övergående 'fluga' som det inte var värt att satsa vare sig mänskliga eller ekonomiska resurser i.
Dock vet vi hur det gick och Valentin tvingas nu välja hur han skall ställa sig till detta nya tekniska fenomen. Han väljer att själv finansiera de filmer han agerar i och de är självfallet stumma!
Innan detta beslut träffar han dock en ung lovande skådespelar- och dansar-talang vid namn Peppy Miller (Bérénice Bejo) som är en stor beundrare av Valentin som skådespelare.
Han beslutar sig för att ta henne under sina vingars beskydd och sakta men säkert når hon skådespelarhimlen och en stjärnstatus.
För Valentin är det raka motsatsen. Vandringen ned mot skådespelarnas Gehenna har börjat och eftersom han inte valt att bestiga den talande filmens estrader, glöms han snart bort, ruineras och får sitt liv förändrat i grunden.
Utan att gå in på vad som senare sker, vill jag säga att vi båda - Aurore och jag - fann denna film mycket sevärd av flera skäl.
Dels är den ju ett smörgåsbord av referenser till ett stort antal skådespelare under stumfilmsepoken dels en pastisch av stumfilmsgenren samt alla de olika ingredienser denna rymde dels en historielektion i hur det till del sett ut under denna övergångsperiod i filmkonstens historia.
Skådespeleriet referear till dåtidens agerande och allt är självfallet gjort som en riktig stumfilm med textskyltar samt musik som vid tidpunkten för dessa filmer oftast utfördes 'live' i biosalongen, som vi vet.
Filmen var väl genomtänkt och genomförd och det intressanta var att se om en publik som sedan länge är vana vid mycket ljud i olika former samt musik av diegetisk och icke-diegetisk natur, kunde uppskatta ett retrospektivt verk av denna karaktär. Jag tror de flesta förstod att uppskatta filmen och med oss hade vi också denna gång Aurore's mor Solange som faktiskt tyckte mycket om denna film, trots att hon inte är en habitué.
Det finns mycket mer att skriva om filmens alla referenser men det skulle leda alltför långt varför jag endast vill uppmana filmälskare att gå och se denna film om ni har möjlighet.
Slutet - då det plötsligt finns ljud i form av musik, sång och tal - har en riktigt underhållande clou.
Jag skulle inte skriva så mycket kring denna film, lät jag deklarera inledningsvis. Nu blev det för mycket i alla fall.
English:
I don't think I actually need to write too much about this film as I think it's by now a rather well known film among most of you. When writing this (some time after having seen the film), it has been nominated to a number of Golden Globes.
The story circles around one of the most self-absorbed actors in a silent movie-Hollywood à la 1927: George Valentin (Jean Dujardin). His character has in himself features resembling both Errol Flynn and Rudolph Valentino.
For most of you film lovers, the year indicates that it's the transitional period between silent- (not at all silent as we know) and talking movies ('talkies').
As in 'Singin' in the Rain', this film also treats the subject around how well or bad this transition turned out for certain actors and whom among them were 'eliminated' and whom made it into the new era.
Valentin doesn't see any advantages with the 'talkies' and argue - as many actors during this time actually did - that this would only become a transient trend, not worth hazarding neither human nor economical resourses into.
We know however what happened and Valentin now has to choose how to relate to this new technical phenomena. He chooses to finance films he is acting in himself and they are of course silent!
Before this decision he meets a young and promising actress and dancer by the name of Peppy Miller (Bérénice Bejo) who is a huge admirer of Valentin as an actor.
He decides to become her mentor and gradually she reaches the actors heaven and stardom.
For Valentin it's the opposite. The 'peregrination' down towards the actor's Gehenna has just begun and as he didn't decide to mount the stage of the talking movies, he is soon forgotten, ruined, leading to a radical change in his life.
Without going into details about what happens later on in the film, I would like to write that we both - Aurore and I - found this film very interesting and worth seeing and this for many reasons.
Partly it's a 'smorgasbord' (using a well known Swedish word) of references to a huge number of actors during the silent movie era partly it's a pastiche of the silent movie genre and all its ingredients partly it's a history lesson displaying the development during this transitional period in the history of cinema.
The acting is referring to the acting of those days and everything is of course made to look as a real silent movie with text signs and music, the latter often performed 'live' in the cinema auditorium at the time, as we know.
The film was well thought-out and realized and it was interesting to see if an audience since long used to a lot of sound in different ways, including music of diegetic or non-diegetic nature, could appreciate a retrospective work of this kind. I felt as if most people understood to appreciate the film and today we also had brought Aurore's mother Solange, who very much appreciated this œuvre even if she is not a habitué.
There is a lot more to write about the film and all its references but this would lead to far, wherefore we only want to exhort film lovers to see this movie, if you have the possibility.
The end - where there is sound in the form of both music, singing and speach - contain a very amusing clou.
I shouldn't write to much about this film, I declared initially. Now I have written too much about it anyway.
No comments:
Post a Comment